Give us this day all that you showed me

The power and the glory until my kingdom comes

.

Jag tänkte nämna något om Kalmar och Forever Young 2010 igår, på tal om Ultravox.

Jakob Hellman var först ut och det sprudlade om honom. Många av låtarna från hans första skiva (utkom 1989), och hittills enda, lät fantastiskt bra årgång 2010. Tyngre, tightare och inte alls sådär klämkäckt tramsiga som jag kanske befarade. Gårdagens version av "Stora havet" är något av det bästa som jag har upplevt live under det här året, bara en sådan sak.

Ultravox levererade från start till mål. En och annan låt hade jag velat byta ut, men jag ska inte klaga. "Hymn", "Vienna", "Dancing with tears in my eyes", "All stood still", "Sleepwalk", Passing strangers" och resten av hitsen uppradade på ett långt pärlband. Det är kanske svårt att begära mer än så, trots allt. Midge Ure är Midge Ure och "Dancing with tears in my eyes" ("Bagen" i SVT med Cia Berg, någon?) är fortfarande en av de mest fantastiska poplåtar som har skrivits.

The Human League fick äran att avsluta, men en timmes speltid blev lite för mycket av det goda. Hade några låtar skippats, det blev lite långrandigt emellanåt, och konserten hade klockat in på 45 minuter, så hade det blivit jävligt bra. Å andra sidan ska jag inte klaga, för de körde de stora hitsen. "Don't you want me" avslutade ordinarie set och "Together in electric dreams" extranumren, lägg därtill "Human", Open your heart", The Lebanon", "Mirror man" o.s.v. Två av mina absoluta favoriter med bandet spelades dessutom. Oklart för mig hur stora de låtarna är i The Human Leagues kretsar, så jag vågade inte hoppas på för mycket. Men jag fick dulleb utdelning. "The sound of the crowd" inledde konserten och "Empire state human" kom någonstans i mitten. Själv befann jag mig i himmelriket under de båda låtarna.

Reeperbahn stod på scen enbart för pengarna och enbart dessa sex spelningar, det gjorde Olle Ljungström klart för alla innan Forever Young-turnén drog igång. Synd, för de var fantastiska. De utstrålade glädje, samspelthet och det gav mersmak. Till Kalmarpubliken sade han "Detta är sista gången ni får se Reeperbahn, hejdå 80-talet". Tack och hej Reeperbahn! Välkomen tillbaka Olle!

I en kommentar till Sébastien i mitt föregående inlägg så sade jag mig ha skruvat ner förväntningarna på Alphaville till minimum. Det hjälpte föga. "Forever Young" funkade okej, det enda felet med denna version igår var att den var lite för speedad, de kunde dragit ner det 10% i tempot. "Sounds like a melody" och "Big in Japan" gick att känna igen i verser och refränger, annars var det rent ut sagt för bedrövliga versioner. Intro, solo och outro kryddade med rockiga gitarrer och en Duracellkanin som hoppade, tjoade, klappade och Gud-vet-vad. Att fräscha upp sina gamla hits i all ära, men what the f**k?! Någon borde ha dragit i handbromsen.

Det som kan konkurrera med Alphaville på sämstalistan skulle väl vara att det vid ett tillfälle var en timmes kö till att få köpa en öl. Lite synd att man inte var ensam om tanken att låta Lustans Lakejer utgöra ölpaus, det verkade som att var och varannan person slogs av precis samma tanke. Och jag förstår dem förvisso, jag har aldrig riktigt fixat Kinde och hans Lakejer.

.

Utcheckning redan kl 10, vilket jag nog inte visste då jag bokade hemresan, så jag var därmed redo att ta ett tåg hem två timmar tidigare. Om jag tilläts att kliva ombord, d.v.s. Ett vanligt Öresundståg där jag t.o.m. kunde ha suttit på en fällstol (utan armstöd) i "korridoren" om så hade krävts, men nejdå. Tågvärdinnan var bestämd och hänvisade mig till mitt ordinarie tåg.

Jag grät dock inte över spilld mjölk. Istället skickade jag hem mitt trevliga konsertsällskap (trist att behöva vänta 2 h extra för min skull) och unnade mig en fika i solen, vid Kalmar Slott. Där satt jag i min ensamhet på en kanon uppe på slottsvallen, drack mitt kaffe, åt min kanelsnäcka och spanade ut över slottet, havet och den vackra parken om vartannat. Det, mina vänner, är kärlek.