Hurts är tillbaka. Andra albumet släpps, långt om länge, i mars. Första smakprovet, inte nödvändigtvis en singel, är The Road. En stundtals Depeche Modeinfluerad sak, låter det i alla fall som i mina öron, som växer i takt med antalet lyssningar. Ingen av deras största stunder, men likväl ett livstecken.
Ett livstecken har vi dessutom fått från Stockholmsbaserade Cinemascape i form av låten Frozen Ground. Den 18 januari kommer Frozen Ground EP. Debutalbumet släpptes i två omgångar, men inom kort stundar alltså ny EP och sedan även bandets andra album.
Jag kom på att jag har glömt bort att visa er, för de som ännu inte har sett, resultatet av samarbetet mellan The Killers, Tim Burton och Winona Ryder. Videon premiärspelades ju redan för ca 1,5 vecka sedan, men bättre sent än aldrig här på bloggen. Ingen Helena Bonham Carter eller Johnny Depp, men man tar vad man får.
Trevligt att Burton och Ryder arbetar ihop igen. Utöver videon till Here With Me av The Killers, där även skådespelaren Craig Roberts (från bland annat fina filmen Submarine) är med, medverkar Ryder i Burtons film Frankenweenie. Svensk biopremiär 11 januari. Burtons allra första musikvideo som regissör var f.ö. också med The Killers, videon till singeln Bones år 2006.
I går avled den eminente jazzpianisten Dave Brubeck. För egen del är det främst hans fem temaalbum om tid (Time Out, Time Further Out, Countdown - Time in Outer Space, Time Changes och Time In, 1959-1966) som jag rankar högst och även har mest koll på. Därtill albumet Anything Goes där Cole Porter tolkades.
Anledningen till att jag bloggar om det dagen efter bortgången är att Dave Brubeck i dag skulle ha fyllt år. Inte mindre än 92 år. Ganska trist att gå på lunch dagen innan sin födelsedag, men att kasta in handduken vid 91+ är trots allt inte fy skam. Jag antar att han, på alla sätt, hade tiden på sin sida. Vila i frid och tack för all musik, men inte minst: Grattis på födelsedagen!
Olle Ljungström släpper två album (2012-12-26 respektive 2013-03-11) och ger sig ut på vägarna.
26 december släpps ”Så mycket Olle Ljungström” ett dubbelalbum där ena skivan består av nyinspelat material: Olles tolkningar från TV-programmet Så mycket bättre, samt Olles tolkning av sin egen låt ”Min trädgård”. Den andra skivan på dubbelalbumet är en samling av Olles bästa låtar från sin långa karriär.
”Släng in en clown” är titeln på Olles nya album som släpps den 11 mars 2013. Olle skriver om spanjorer som fortfarande bär fez, världens minsta hund och en man som är 3,5 miljarder två komma två. Bland annat.
Hela pressmeddelandet, inklusive turnédatum (vet ej om det tillkommer fler) 2013, finns här:
Förra klippet jag postade av Krigar precis som du, ett av Alinas två samarbeten med Jocke Berg, var en teaser och ganska kort, så jag kan bädda in den version av låten som framfördes live och direkt i Nyhetsmorgon i TV4 för två timmar sedan.
På måndag släpps debutalbumet Maraton med Alina Devecerski. Här nedan är en teaser från videon till låten Krigar precis som du, vilken Jocke Berg från kent ligger bakom tillsammans med Alina själv. Jag har väl inte direkt haft speciellt mycket till övers för hennes tidigare singlar, snarare är de ljumma och tjatiga, men denna låt är inte så tokig. Här då videoteasern.
Teaser-trailer till Per Flys dramabiografi Monica Z. Edda Magnason i rollen som Monica Zetterlund. I övriga roller syns bland andra Sverrir Gudnason och Kjell Bergqvist. Den danske regissören Per Fly är kanske hittills mest känd för Bänken, Arvet och Dråpet. En väldigt bra och stark filmtrilogi, 2000-2005, med fristående filmer om samhällsklasserna i Danmark.
Ä är dessutom en ful bokstav. Så säger kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande Urban Widmark i en artikel i lokaltidningen Norra Skåne. Han hade helst sett att allt som har med Hässleholm att göra skulle stavas med e istället för med ä. Det är både vackrare och enklare, inte minst på nätet, säger Widmark. Wow, har de redan kommit på det. Det känns ju lite... 2007? Naturligtvis ställer sig likväl Hessleholm positiv till detta, frågan är bara vad Hässle... förlåt, Hessleholms Kommun är villiga att betala för att få köpa ut mig?
Ride, nya singeln med Lana Del Rey, har kunnat höras i några veckor, men nu är även videon här. Låten är hämtad från ett kommande nysläpp av debuten Born to Die, vilken släpptes i början av året. Den i sig släpptes i olika versioner från början, bl.a. den jag köpte med tre bonuslåtar. Totalt 15 låtar. Det fanns en standardutgåva med 12 låtar också. Nyutgåvan släpps även den i olika varianter (12 eller 15 låtar på huvudalbumet, som innan), gemensamt är dock åtta nya låtar på en andra skiva.
Det hela är dessutom mer korkat än vad det låter förvirrande. Finns det inte tillräckligt med material för ett andra album, släpp då en EP istället och spara resten av låtarna (även om Lana Del Rey har sagt att hon ämnar ge upp musiken till förmån för skådespelarkarriär) eller släpp dem som ett minialbum till nice price. Inte göra en dubbel-cd där ett tidigare släppt album inkluderas i köptvånget. Men visst, det ska väl mjölkas in i det sista.
I dag släpps såväl videon till kents nya singel Tänd på, som själva singlen. Och det på såväl cd-m som 7". Video nedan. Under kentvideon finns videon till Händerna mot himlen. Det är första singeln som Petra Marklund (mer känd som September) släpper under eget namn och tillika samarbete med kents Jocke Berg.
Jag avrundar, innan de båda videorna, med en liten spontanintervju som jag gjorde med Jocke Berg på Twitter, apropå just Petra Marklund. Ni får själva klicka den större om ni vill läsa.
Ni har väl inte missat http://comediansincarsgettingcoffee.com/? Det är en webserie av och med komikern Jerry Seinfeld. Presentation överflödig. Korta och trevliga avsnitt där han träffar en person (med vissa undantag för två) åt gången. Precis som seriens titel antyder så åker de bil, dricker kaffe och pratar. Avsnitten läggs upp och arkiveras efterhand, så det är bara att scrolla i sidled och se ikapp.
Larry David, Ricky Gervais och Alec Baldwin hör till de personer som hittills har varit med för lite traggande, en biltur och lapande av kaffe i de första åtta avsnitten. I det kommande gästar Mel Brooks och Carl Reiner. Det slog mig att jag helt har glömt bort att tipsa om denna trivsamma serie tidigare, men nu är det i alla fall gjort. Om ni inte redan hade koll på den.
Du får ett mail, till synes ett skräpmail som många andra, där det framgår att du får ta del av många miljoner kronor. Dessutom råkar du få syn på mailet, det hamnar inte direkt i skräpkorgen. Du öppnar mailet, istället för att slänga det direkt. Det är från en utländsk band där en Donald Duk (kan väl översättas till något i stil med Kalle Ank) har glädjande nyheter. Du blir intresserad. Återbäring i mångmiljonklassen, bara du betalar in en liten slant till Mr Duk först. Du nappar. Du betalar gladeligen in ca 350.000 kr till denne Donald Duk, lutar dig tillbaka och ser kort därpå miljonerna trilla in på ditt konto. Eller, vänta, några pengar ser du ju inte röken av. Föga överraskande. Och är man beredd att ge 350.000 till Balle Anka, då kan man nästan banne mig ha det!
Jag kan tycka att varningsklockan borde ha ringt redan då man såg mailet, i nästa sekund borde det ligga i papperskorgen. Varningsklockan borde, om man nu envisas med att öppna denna typ av mail, ha väckt både grannar och stadsinvånare då saker som utländsk bank, betala in pengar, storvinst, något skojfriskt namn m.m. nästan alltid förekommer i dessa mail. Hej, grattis, för över 10.000.000 och du får 100.000.000.000 åter av Peter Svan och Kapten Krock. Saker som Nigeriabreven behandlade på sin tid. Nu är det Internet, inte kuvert och frimärke, men likväl samma typ av bedrägerier.
Och namnet! Namnet!!! (lägg in valfri tokig och glatt skuttande smiley här). Donald Duk. Smaka på det en gång till. Donald Duk. Det ska lurifaxen banne mig ha cred för. Alltså cred till den som skapade denne fiktive Donald Duk, inte de personer som glatt hostar upp 1/3 miljon kronor till Kalle Planka och hoppas på en tidig julafton (på tal om Kalle) eller återbäring. Guldet blev till sand, någon?
Jag var som bekant i London för några veckor sedan och eftersom några personer har tjatat om bilder och liknande, så... ja... jag får väl slänga ihop något litet åt de närmast sörjande. London, en stad som jag har besökt ett större antal gånger genom åren. Alltid lika trevligt att få komma hem igen. Alltså dit. Förutom de lite mer humoristiska iakttagelserna och betraktelserna nedan, blev det turism, shopping, Hyde Park, god mat, ölsmuttande, sköna promenader och annat trevligt som hör till. Men den biten är inte den mest intressanta och roliga för er.
Mitt på en gata stod en liten kolonistuga. Förmodligen har den halkat av något släp och blivit stående där, som vore den ett konstprojekt från Konstfack. Eller kanske några busfrön som har släpat dit den från parken intill efter några folköl för mycket. Gratis hyra och mitt i centrala London tänkte jag, i hopp om att kunna lägga vantarna på den. Jag knallade över, redo för att ta en första tupplur i mitt nya kryp-in i min nya hemstad. LONDON. Dessvärre hade någon uteliggare redan hittat in i den, inredd med dyr och stulen konst från British Museum dessutom, så jag gav där och då upp tanken på billigt boende i London. Synd på så rara ärtor, för jag hade nog kunnat få jobb som sorterare av symaskinen utan problem.
För just symaskiner fanns det gott om på vissa ställen. I alla fall i denna butik. Eller butik och butik, symaskinerna stod ju uppradade i massa rader och hyllor, huller om buller. Det liknade mer ett musem, men var nog en slags kombination av butik, verkstad och utställning. Jag vågade inte riktigt gå in, då hade man kanske kommit ut med en symaskin under vardera arm. Ve och fasa! Jag samlar trots allt på musik, film och böcker. Inte symaskiner.
En dörr. En blå dörr. En blå dörr i Notting Hill. En blå dörr i Notting Hill, från filmen med samma namn. En blå dörr... nej, jag ska inte bygga ut detta till en smärre roman, men detta är visst en dörr (utbytt sådan, förvisso) som kunde ses i filmen Notting Hill. Hugh Grants lägenhet. Tvärs över gatan låg det café han brukade äta på i filmen och under pauser, där hade vi fikat utan att då veta om sambandet. Bokhandeln som spelade en central roll i filmen (minns ingen sådan, men har nog sett hela filmen en gång i tiden) är visst en frisör nu. Den råkade också fotograferas, mest för att den såg så kul ut, utan att då veta om vad den användes till. Världen är bra liten, men dörren kände vi i alla fall till i förväg via en adress. Och det såg ju ut som en... dörr.
Baker Street. Jag vandrade gatan upp och ner, fram och tillbaka, utan att få syn på Sherlock Holmes. Ändå härjar han fortfarande runt, jag har sett både den nya serien och de nya filmerna. Och utan att få höra någon av alla tretusen covers av låten "Baker Street" eka mellan husen heller, för den delen. Dessutom bodde Sherlock Holmes på ett nummer som inte ens finns på den gatan. Snacka om usel detektiv, han kan ju omöjligt ha hittat hem då. Stackar'n. Nåväl, antiklimax på alla sätt och vis, den där gatan.
10 Downing Street. En coolare gata än Baker Street, även om man inte får beträda gatan. Från en förvirrad detektiv utan tydlig gatuadress, till premiärministern som vaktas av beväpnade och tuffa (men roliga, med humör) herrar. Om jag hade kunnat få jobb i symaskinsbutiken lätt som en plätt, då hade jag däremot INTE kunnat få detta jobb. Hade jag nog inte velat heller. Det verkar vara varmt i de där kläderna och västarna under sommaren plus att jag redan har gjort lumpen och lekt med automatvapen en gång. Finns inte mer att bevisa inom det området. Till skillnad från stridspittarna ovan.
Drottningen verkar inte lika högprioriterad om man ska se till vakterna. Inte jämfört med premiärministern i alla fall, ty drottningen har "vakter" som... hur ska man uttrycka det på ett objektivt sätt? Nej, det går inte. De kommer direkt från leksakshuset BR och har dessutom en hög och rolig (läs: ful) mössa. Om man hade bytt plats på vakterna hade man kunnat se beväpnade vakter framför sig vid slottet, men knappast dessa legogubbar hos premiärministern.
Drottningen var dessutom hemma dagen till ära, det märker man på att flaggan på taket var hissad. Hon önskar nog att hon hade varit någon helt annanstans, för detta var dagarna efter att prins Harry hade gått bananas i Las Vegas och strippat vid ett biljardbord tillsammans med okända töser. Och dessutom låtit polarna ta bilder på det. Allt till skvallerpressens stora lycka då bilderna naturligtvis läckte på två röda. Smidigt prinsen, smidigt. En uppretad kvinna stod utanför Buckingham Palace och skanderade några sanningens ord till prins Harry, som naturligtvis inte bor här. Men det hindrade inte kvinnan från att skrika ut den besvikelse som många rojalister säkert kände.
Jag avslutar med The Fine Arts Showcase och deras "London, my town" från Nyhetsmorgon i TV4 våren 2009. Mest för Londontemats skull och att de var ett bra band och att låten är grym och inte minst för att Gustaf Kjellvander (1980-2011) fortfarande är djupt saknad.
Har ni, precis som jag, ibland funderat på vad som hände med Poul Perris, sångare i The Facer? Det har hänt att jag ibland har dammat av två album och tre ep:s och drömt mig bort för en stund. Nu slipper vi att sväva i ovisshet, även om The Facer har återuppstått en och annan gång efter storhetstiden 1998-2000, ty i kväll kl 21 startar programmet Par i terapi i svt1. Med just Poul Perris. Dock ej i egenskap av musiker. http://www.svt.se/par-i-terapi/par-i-terapi-kampar-for-sina-relationer-1
Perris verkar ju ha fixat övergången från musik till livet efter karriären helt ok.
Poul Perris är leg. läkare, leg. psykoterapeut, rektor och handledare vid
Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi. Han är även utbildningsansvarig för
påbyggnadsutbildningen vid Institutet. Poul utbildar och handleder i
schematerapi och hans huvudinriktning är personlighetsrelaterade störningar och
par-terapi. http://www.cbti.se/index.php?page=personal&choice=view&lid=42
Inte utan att jag funderar på hur t.ex. Jocke Berg i kent ska matcha detta.
Jag petar som avslutning in videon till Good Vibrations från 1999 med The Facer. Inte deras bästa låt eller singel, men videon bjuder på bl.a. en del klipp från och platser i London. Som en liten aptitretare tills dess att jag, vilket jag dessvärre har lovat, bjuder på ett eget Londoninlägg med mina egna bilder och anekdoter från trippen nyligen.
Snubben som nyligen startade upp butiken HiTLER i Indien menar att han inte alls kände till den tyske diktatorn Adolf och hans tokiga upptåg under WWII. Butiken har istället, enligt grundaren, fått sitt namn från smeknamnet till en kompanjons farfar. Låter ju lite långsökt, men den förklaringen skulle förvisso ha kunnat fungera. MEN! Sedan är det detaljen med svastikan över bokstaven i. Jag är skeptisk. Den blir dessutom, bokstavligt talat, pricken över i:et.
Jag lägger väl upp några bilder och lite text från min Londonvistelse (onsdag - lördag förra veckan) om några dagar, kanske i samma stuk som Romresan härom året. Inte för att jag fotade överdrivet mycket med min lilla kamera, men något kommer vad det lider. Tills dess får ni ytterligare två klipp att avnjuta.
Det första är den alldeles dagsfärska videon till comebacksingeln Glad That You Called med BLOOD MUSIC. Det är ett soloprojekt signerat Karl-Jonas Winqvist, även medlem i bandet First Floor Power. Nytt album släpps den 25 oktober. I denna nya låt och video gästas han av töserna från First Aid Kit.
Det andra klippet är en singel som släpptes tidigare i somras. Nämligen Min förlorade tid med albumaktuella Pontus de Wolfe, vars debutalbum släpptes förra veckan. Om intresse finns har jag faktiskt ett extra exemplar av hans album hemma, redo att ges bort till någon intresserad själ.
Men som dom aldrig lyckas fånga i filmerna man ser.
Här har jag inte skrivit på ett bra tag, nästan en månad, men jag har haft semester plus att Twitter är roligare. 140 tecken åt gången, trams och allvar, snabbare utbyten och kommunikation, smidigare att posta tips, tankar och lustigheter. O.s.v. Kan dock lägga upp ett bra klipp här, filmat då kent spelade i Stockholm för precis en vecka sedan. Elever och Cowboys. Den första framförd för första (och hittills enda) gången under en konsert på svensk mark och den senare inte vanligt förekommande sedan Turné 19, den magnifika tältturnén 2005. Här är båda låtarna i något nyare och tyngre versioner. Den bekväme kan skippa försnack och gå direkt till 1:25.
Man blir så trött av allt prat, av att tolka språken.(kent - Beredd på allt)
Jag sms:ade två tågincidenter (plats 3 och 1 nedan, plats 2 har jag även Twittrat om) till en god vän, den ena i går och den andra i dag. Om inte jag författar ett inlägg om det, då gör han det. Hotade han. Så, okej då!
Under sommaren tenderar det att bli något fler tågresor än vanligt. Skånetrafiken har sitt sommarkort JoJo Sommar, då får man åka så mycket tåg och bussar man vill i hela Skåne för drygt 500 kr under två månader. Tyvärr är det många som passar på att utnyttja det, inte minst småbarnsföräldrar. Gärna i grupp om tre-fyra stycken mammor med både barnvagnar och hundar, alla i slow motion som om ingen annan önskar att kliva av eller på. Det kvittar om det är tåg eller buss, de tränger sig ändå förbi alla andra, fram till dörrarna, för att få stå på första parkett.
Topp tre bisarra incidenter hittills de senaste veckorna.
Plats 3. I dag på tåget från Malmö till Kalmar så meddelade tågpersonalen via högtalarna redan i Lund att det ena tågsetet p.g.a. något strul skulle komma att kopplas av i Hässleholm drygt 30 minuter senare. De som ville vidare efter Hässleholm, tro mig det var mååånga, började genast stirra (ej stirra somi att glo, utan stirra som i att bli stirriga/hysteriska) som fan. Alla reste sig och skulle vandra genom tågseten samtidigt medan tåget rullade. Panik utbröt, som vore det 30 sekunder (och inte 30 minuter) att agera på. Väskor trillade i gångarna, småbarn skrek, hundar och barnvagnar syntes naturligtvis till (t.o.m. en cykel skulle visst till Kalmar denna dag) och folk vinglade fram och tillbaka när tåget fortsatte sin färd. Tack och lov skulle jag av i Hässleholm, så jag slapp att känna mig som boskap snarare än tågresenär och kunde lugnt sitta kvar på min plats. Vad jag hade gjort i deras ställe? Gått av vid första bästa station (tre stopp inklusive Hässleholm återstod trots allt) och vandrat längs med tåget och gått på i det bakte tågsetet, istället för att känna mig som såväl boskap som idiot. Kvinna i 50-årsåldern till sin man: Axel, vi måste byta tågdel nu. NU! Tar du väskorna och kommer efter! Sedan gick hon iväg utan någon packning, efteråt kom den skamsne maken med två-tre stora väskor. Vad jag hade gjort i hans ställe? Klivit av i Eslöv och börjat om på nytt utan kärringen.
Plats 2. Sträckan Hässleholm-Kristianstad tar vanligtvis inte ens 20 minuter och det gjorde den inte för några veckor sedan heller. Däremot kändes det som 20 timmar. Ett litet barn skrek, då menar jag SKREK, så in i helvete! Mamman skulle då lugna barnet. Gott så! Misstaget var att hon för det första nästan överröstade barnet och för det andra gjorde det genom att i princip gå igenom alla djurläten som denna planet har att erbjuda. Vad säger katten? MJAAAAU! Vad säger hunden? VOV VOV VOV! Vad säger kossan? MUUUUU! Ja, ni fattar. Där satt en mamma med sitt lilla barn och triggade varandra. När djurlätena gjorde comeback både en andra och tredje gång, då övervägde jag att hoppa av i farten.
Plats 1. Linköping-Hässleholm i går. En kvinna som inte ensam hade åkt kollektivt på flera år, då hon enligt egen utsago lider av både ångest och... typ, massa annat jobbigt. Inte roligt för henne, men inte heller roligt för alla oss andra i vagnen. Säkert värst för henne själv, jag lider absolut med henne, men när man oavbrutet under ca 90 minuter hör saker som Nej, jag klarar inte detta, JAG KLARAR DET INTE! följt av skrik och gråt, då blir det konstig stämning efter en stund. Eller när det är fem minuters försening i Mjölby och det kommer något i stil med: Åh, nu är vi försenade, jösses, nu kan vi bli flera timmar försenade! Blir vi det? Två timmar? Mer kan det väl inte bli? Tänk om vi får sova på tåget i natt? Kvinnan som satt i sätet intill mig öppnade en starköl strax innan Nässjö. Därefter en öl till. Jag förstår henne.
Vad brukade era föräldrar göra för musikaliska aktiviteter för och med er då ni var yngre? Min pappa brukade spela jazz så att hela bilen alternativt källaren skakade, men det var mest för hans egen skull. Vi andra fick det på köpet, så att säga. En gång tog han faktiskt med mig och brorsan på konsert med Kiss, han tröttnade väl helt sonika på att vi som små knattar målade oss i ansiktena och bankade på mammas kastruller dagarna i ända. Sminket hade Kiss dock lagt åt sidan inför den turnén, typiskt nog, men för småskitar som mig och brorsan så var det säkert en cool konsert ändå. Jag minns inte riktigt. Här är hur som helst en pappa som gör coverklipp av Depeche Modes låtar ihop med sina barn, diverse klipp har kommit upp med oregelbundna mellanrum. Det senaste i raden, Black Celebration, lades upp så sent som i går.
Artisten Ulrich Bermsjös färska singel After Hours är skriven ihop med Sami Sirviö, till vardags gitarrist i kent. Sirviö har även producerat låten, en dansant och angenäm sak vilken växer sig allt starkare i takt med lyssningarna. Bermsjö är kanske annars mest känd för att utgöra ena halvan av synthpopbandet Nouveau Riche,vilket han grundade ihop med Dominika Peczynski (Army of Lovers). Dock ersattes hon sedemera av Camilla Brinck. Nåväl, nog om dem och över till Bermsjös solosingel.
På måndag, den 2 juli, kommer blur att spela två nya låtar live. De kommer att framföra Under the Westway och The Puritan (två separata singlar eller dubbelsidig singel, jag har ingen aning) från ett hustak någonstans i London. Som om detta inte vore nog så ska hela kalaset streamas live på Twitter. Många bitar som ska falla på plats samtidigt, men vi håller så klart tummarna. De båda låtarna har ju framförts vid enstaka tillfällen under våren av bandets sångare Damon Albarn och cirkulerar i diverse liveupptagningar, mer eller mindre bra sådana, på t.ex. YouTube, men snart är det dags för hela orkestern att ta sig an låtarna.
I klippet nedan får basisten Alex James själv berätta lite mer.
Hässleholms stolthet och guldklimp Familjen (alltså Johan T. Karlsson) är snart tillbaka med sitt tredje studioalbum, Allt på rött släpps den 5 september. I väntan på det har första smakprovet anlänt i form av singeln Vi Va Dom tidigare i veckan. På SiESTA! för tre veckor sedan spelade Familjen fem låtar från kommande albumet. En kändes ljummen vid första lyssningen, men de övriga fyra, däribland singeln, kändes desto bättre under konserten.
Har ni sett The Artist? Om inte, gör det! Fantastisk! Filmen, skådespeleriet, musiken, bonusmaterialet (bl.a. 45 min Q&A, en längre dokumentär och fem kortare), castingen, fotot o.s.v. Jean Dujardin och Bérénice Bejo imponerar i de ledande rollerna. John Goodman briljerar bakom dem, ikonen James Cromwell har även han en större biroll och underskattade Malcolm McDowell (sorgligt nog endast förknippad med A Clockwork Orange av den stora massan) dyker upp som hastigast. Kul!
Helheten kan inte bli något annat än +++++ för denna film. I alla fall inte för oss som kan konsten att uppskatta en lysande stumfilm. De som inte gör det, vissa saker är ju få förunnade, kan ju hålla sig till... låt oss säga... hjärndöd dussinaction, istället för att vidga vyerna och våga sig på stumfilm, fransk film, italiensk film, äldre film, independentfilm o.s.v. I min samling står nu The Artist intill mina filmer med Charlie Chaplin.
Nedan är såväl trailern (överst) som filmen (underst).
Drygt tre veckor kvar till den svenska biopremiären (29 juni) av Woody Allen: A Documentary. Den går upp i en klippt version, 105 minuter. Emellertid glädjande att den ens får distribution på svenska biografer. Jag beställde den istället som import-dvd, 169 kr, för lite sedan. Inte sååå mycket dyrare än ett biobesök och då får man dessutom den långa versionen, 195 minuter + 25 minuter bonus, att ställa till sin samling av Woody Allen-filmer. Och i dag fick jag den med posten. Jag blev lite irriterad, för den har visst funnits tillgänglig sedan i februari, vilket jag av någon anledning inte hade koll på. Men bättre sent än aldrig och i dag och/eller i morgon bänkar jag mig för min premiärvisning.
Jag vet inte riktigt hur resultatet blir då den klipps ner från 3 h 15 min till 1 h 45 min, det är ju nästan halva dokumentären som klipps bort endast för att den ska passa bioformatet. Varför inte visa hela när den nu går upp? Det är knappast en föreställning som småglin, actionnördar eller annat folk går på ändå. Gillar man Woody Allen, vilket man förhoppningsvis gör om man går och ser den, vill man väl ha så mycket som möjligt? Förmodligen ett krav på att den skulle klippas ner för att få kunna gå upp på bio, men inte vet jag.
Mycket vill ha mer, så även jag. Hur bioversionen blir, nerklippt med 90 minuter, har jag därför heller aldrig för avsikt att ra reda på, ty jag sätter mig istället ner i min fåtölj i lugn och ro, matar in den långa och oklippta versionen och njuter i min ensamhet av Woodys fantastiska värld och liv från födelsen 1935 till Midnight in Paris 2011. Skådespelare, kollegor, släktingar, ex-fru och fan och hans moster intervjuas. Och inte minst Woody själv, så klart. Allt varvat med filmklipp, privata klipp och bilder. O.s.v. Jag är som ett barn på julafton, hihi, så nu jävlar kör vi!
Cirka två veckor sen på bollen, så att säga, men här kommer i alla fall senaste videon, en snygg sådan, med Henric de la Cour. Låten Grenade utgör nya singeln ihop med andraspåret Harmony Dies. Singeln är släppt som som download, vinylsingel och kassettband. Kassettband, alltså. Endast 100 exemplar dessutom. Jag köpte de två spåren som download förra veckan, 15 kr totalt, och ska förmodligen beställa 7" inom kort. Är dock även sugen på kassettbandet. Kassett år 2012, liksom. Man kan inte annat än att älska Henric de la Cour.
Se även de två föregående (även de snygga) solovideorna.
Han har druckit och drogat som få. Han har dödförklarats och återuppstått. Han har drabbats av cancer våren 2009 och besegrat den. Men i dag, den 9 maj 2012, nästan på dagen tre år efter att Dave kollapsade p.g.a. sjukdomen, ligger fokus på att kämpen Dave Gahan, till vardags sångare i det eminenta bandet Depeche Mode, fyller 50 år. Still going strong. Så sent som januari 2010, drygt 8 månader efter att cancern upptäcktes och sedemera besegrades, såg jag bandet äga Malmö Arena. En katt har nio liv, sägs det, så mjau på födelsedagen, Dave!
Efter att det härom dagen släpptes nya trailers för såväl Prometheus som The Dark Knight Rises, är det fortfarande fördel för Ridley Scott gentemot Christopher Nolan. I alla fall i min bok. Likväl är det två givna biobesök och säkerligen storslagna filmer båda två.
Rollistan för Nolans The Dark Knight Rises är långt mer imponerande med Christian Bale, Anne Hathaway, Tom Hardy, Marion Cotillard, Michael Caine, Gary Oldman och Morgan Freeman i spetsen, men peppen inför Scotts Prometheus (Charlize Theron, Michael Fassbender, Noomi Rapace och Guy Pearce) är större tack vare trailers och alla års frånvaro sett ur Alienperspektivet.
Jaha, nu har Blogspot ändrat design vid inloggning, skrivande av inlägg etc. Jag hatar när sådant sker per automatik och att det helt och håller ligger bortom ens egen kontroll. Snyggt var det ju inte heller. Onödigt också. Nåväl, jag hann knappt innanför dörren efter jobbet, förrän jag såg ikapp 93 minuter presskonferens som Kent hade tidigare i dag.
Innan presskonferensen (en hel del intressanta frågor från allmänheten och svar från bandet) presenterades den feta och snygga boken av Waldersten, de tre vinerna som kan beställas på Systembolager fr.o.m. nästa vecka och även nya turnédatum. En vårturné innan sommarturnén. KB i Malmö, troligen bästa platsen för en klubbspelning i detta land. Naturligtvis är det samma datum som SiESTA! har sista kvällen och IAMX, Death Cab For Cutie, Winnerbäck m.fl. står på scen. Ridå!
Efter att ha sett klart på presskonferensen tog jag en rövare, cyklade till Skivlagret och såg vad jag hoppades att få syn på. Nämligen att Kentalbumet "Jag är inte rädd för mörkret" började säljas dagen innan officiell release. När de som besökte presskonferensen alla fick ett exemplar med sig hem, då anade jag att releasedagen kunde vara tidigarelagd med en dag. Inte för att det stod någonstans, konkret och uttömmande information är inte denna lansering bortskämd med alla gånger, men har man varit med förr, så... ja.
Nu har jag lyssnat på albumet (jag köpte den vackrare digipacken) säkert 5-6 gånger, varav den avslutande gången liggandes i soffan med skivan i hörlurar och blicken i texthäftet. Hur det låter? Överlag bra. Stundtals riktigt bra. För tidigt att uttala sig definitivt, naturligtvis, men lite som en mix av det sentida och mer elektroniska kombinerat med ljudbild och trummor à la "Du & jag döden" och "Hjärta & Smärta EP". Ungefär där har ni det. För stunden sitter jag och ryser av välbehag till tonerna av den vackra och lite lugnare "Ruta 1".
Så vi ger oss av. Vi är nästan i synk, vi går åt samma håll. Det är du & jag. Låt ingenting annat få spela någon roll.
Tiden går så fort. Varje dag är likadan, men jag känner mig som ny. Jag är en del av en viktig plan. Och vi flyttar till en ny stad. Vi bara lämnar vintern kvar. Och vi satsar allt vi har...
Om Andreas Tilliander är Sveriges electronikakung, då är Sophie Rimheden dess electronikadrottning. Det där har vi redan känt till i X antal år, läst epiteten till förbannelse i rikstäckande press och creddiga Stockholmskrönikor, likaså att de båda är från trakterna av Hässleholm och sedan några år även står i den kommersiella skuggan av Johan T. Karlsson och hans Familjen (där Tilliander ingår på scen). Familjen snickrar som bäst på tredje studioalbumet, Tilliander bollar med alla sina alias och projekt och Rimheden är snart aktuel med såväl en fotobok som ett nytt album.
.
Fotoboken ska heta "Electronikadrottning?" (självironi, förutsätter jag) och albumet ska heta "Haj". Samarbetspartners på albumet är bl.a. Emil Jensen och bob hunds Thomas Öberg. Temat på skivan blir Skåne, landskapet ska genomsyra allt. Sång, inspiration, ljud, instrument, allt ska på ett eller annat sätt kunna kopplas till Skåne. Här nedan är en intervju från 2008, i samband med att förra studioalbumet (hennes fjärde) skulle släppas. På tal om electronikadrottning.
I dag är det världspremiär för videon till Det rengar och brinner med bob hund på PSL på svt.se. En ganska snygg video till en väldigt rak poplåt. Videon syns även här nedan.
Jag inser att detta förmodligen aldrig blir en sådan där såhär-mår-jag-och-detta-har-jag-gjort-idag-dussin-blogg, det får jag till viss del utlopp för med 140 tecken på Twitter. Även lite andra dråpligheter, anekdoter och reflektioner. Därför bryter jag inte ett vinnande koncept, d.v.s. musik och film, utan smäller upp ännu ett klipp. Lokalpatriotiskt dessutom. Heja Danm...Skåne!
.
P.S. Undrar om Familjen spelar låten på SiESTA? The Ark har ju spelat sin version live.
Trailern till To Rome With Love, Woody Allens senaste film, är här. Trailers till hans filmer gör inte alltid filmerna rättvisa, förra filmen Midnight in Paris är ett bra exempel på det. Kul med ett smakprov i alla fall och kul också att Woody Allen äntligen återigen medverkar i en av sina egna filmer efter att endast ha agerat bakom kameran i de fem senaste. Bra skådespelare överlag, så jag hoppas på ännu ett stabilt hantverk signerat Woody Allen.
Sedan magplasket Melinda & Melinda (2004) så har Allen regisserat sju angenäma (mer eller mindre) filmer. Vi håller tummarna för att denna blir den åttonde raka. Dessutom blir man, i alla fall jag, lite nostalgisk då bilder och vyer över Rom fladdrar förbi i trailern. Lite som vyerna i Paris i den förra Allenfilmen, även om jag har varit i Rom två gånger (senast i maj förra året) till skillnad från ett enda besök i Paris. Alla vägar bär till Rom. Och till biografen.
Ungefär ett halvt dygn efter hela Sverige premiärhör jag slutligen 999. Nedan ett klipp filmat i onsdags förra veckan, 2012-03-21 alltså. Låten finns dessutom på bland annat iTunes och Spotify.
01. 999 02. Petroleum 03. Isis & Bast 04. Jag Ser Dig 05. Tänd På 06. Beredd På Allt 07. Ruta 1 08. Färger På Natten 09. Låt Dom Komma 10. Hänsyn
Inledningsspåret (tillika tredje singeln?) på Krunegårds kommande album. Bra album, fantastisk låt! Ser att jag postade detta inlägg kl 7:47 PM, det kanske hade passat bättre att byta plats på föregående inlägg (om kent) och detta inlägg (kl 7:47 PM) då! ;-)
Omslagen till singeln (t.v.) och albumet (t.h.) släpptes i dag. Liksom texten till singeln "999", men den är väl inte lika intressant i förväg. Inte innan låten är hörd. Text och musik är för mig i första hand en enhet, inga separata företeelser. Ännu ingen logga eller annat texttryck på albumomslaget, får se om det är medvetet eller om det kommer vad det lider. Och som vanligt då det gäller Blogspot är det bara att klicka på bilderna för större versioner.
Stockholm får en ny stor musik- och kulturfestival den 3–5 augusti. På scen: Björk, Patti Smith, Antony & The Johnsons, Marianne Faithfull med flera. Bakom den nya Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen står Luger – som arrangerar Way Out West-festivalen i Göteborg – i samarbete med DN.
.
Joel Borg, marknadsansvarig på Luger, beskriver den nya festivalen som en ”totalupplevelse av musik, miljö och känsla”. Den ska locka med artister i världsklass, men också spegla Skeppsholmen och dess museer och konstskolor.
.
– Det här är en jättestor satsning för oss. Stockholm behöver en internationell och modern festival – och med modern menar jag en där musik, konst och annan kultur har lika stor plats, understryker han.
. Citat hämtat från: http://www.dn.se/sthlm/premiar-for-stans-nya-musikfestival . Och i morgon ska jag, om skivutbudet i Hässlehåla tillåter, köpa det "nya" albumet "301" med Esbjörn Svensson Trio. Med "nya" menar jag att det är ett postumt album, då den eminente pianisten Esbjörn Svensson tragiskt förolyckades i en dykolycka sommaren 2008. Men det är säkert inte sämre för den sakens skull, sessionen spelades in under några lediga dagar (läs: lediga från ordinarie inspelning) vid perioden som bandet spelade in deras sista riktiga studioalbum (som släpptes kort efter olyckan, alltså även det postumt).
23/3 - kent skulle medverkat i Skavlan nu på fredag, men då SVT tyckte att låten 999 var för lång (6:53) och ville att bandet skulle köra en kortare version, ca 4 min, så valde kent att tacka för sig. Istället ska bandet spela in ett eget liveklipp som kommer att läggas upp någonstans.
.
28/3 - singeln 999 släpps. .
25/4 - albumet Jag är inte rädd för mörkret släpps.
Nu verkar den officiella längre trailern till Prometheus (2012) av regissören Ridley Scott vara här. Sebastian smällde upp den tidigare idag och eftersom jag inte vill vara sämre, så, ja. Alien (1979, även den i regi av Scott) och Aliens (1986, James Cameron), de två första filmerna i serien, är mästerverk. De efterföljande är inte alls i samma klass. Det ger Prometheus ,en s.k. prequel, ett bra utgångsläge att knipa tredjeplatsen. Prequel innebär, vilket ni säkert redan vet, att den utspelar sig innan den tidigaste filmen i serien. Alltså i detta fall innan Scotts egen Alien. Svensk biopremiär den 1 juni, vilket är en vecka innan den går upp i USA (8 juni). Bara en sådan sak!
Såhär vid lunchtid denna måndag presenterade PSL det första och efterlängtade smakprovet från kommande soloalbumet (släpps 25 april) med Love Antell, till vardags mest känd som frontman i utsökta Florence Valentin. Singeln "Stjärna där" med tillhörande världspremiär av videon. Eftersom PSL publicerade videon för inte ens 10 minuter sedan så kan vi säga att jag nästan har världspremiär av videon på min blogg...? :)
Mars månads första inlägg är egentligen två stycken. Om New Order och Damon Albarn.
1) Jag vet inte hur insatta ni är i Joy Division och New Order. Själv gillar jag bägge banden väldigt mycket. Fyra grabbar startar Joy Division 1976, sångaren tar livet av sig 1980 och de tre andra väljer då att fortsätta ihop. Ett helt nytt band, New Order, bildas. Gott så! Drygt 30 år senare är stämningen kyligare än någonsin. Basisten Peter Hook, borta ur bandet, tar alla chanser att kasta skit på de övriga som forsatt som New Order. Blodigel, parasit, en katt med nio liv.
- I've watched so-called 'New Order' playing in Auckland and Tom Chapman is miming along to my bass on tape. 'Round & Round'. Have a look at it. He's got his fingers on the low and you can hear my high bass in the background. So he's miming. It's the Milli Vanilli of bass.
Sedan Peter Hook lämnade 2007 så har New Order kommit och gått, heller inget nytt album sedan 2005. Nytt material är dock på gång, releasen är redan framskjuten en gång (från december 2011 till mars 2012), även om det bara rör sig om överblivet material från förra albumet. Åtta låtar, verkar det som. Naturligtvis verkar det föga överraskande vara Peter Hook som trycker på mest gällande att få ut materialet.
Hur kontrar då basisten Hook då de andra två originalmedlemmarna (samt med Gillian Gilbert åter i bandet) går vidare (i den mån de tillåts få göra det p.g.a. Hook) som New Order? Att 75% av bandet kör vidare utan honom? Jo, att som ensam originalmedlem från 70-talsbandet Joy Division (25% av bandet och basist, om än en bra sådan) avverka Joy Divisions "Still" under två kvällar. Från artikeln ovan: Peter Hook will play Joy Divisions 1981 compilation album 'Still' in full at two shows at Manchester's 251 venue on May 18 and 19.
Lycka till Hook, glöm inte att göra en Milli Vanilli med sång, gitarrer och trummor för att få ditt så kallade "Joy Division" att låta lyssningsbart!
Här är singeln "Krafty" live 2005. Bitterfittan står och gör gud vet vad längst ut på högerflanken.
2) Och för att återknyta till föregående inlägg så är blurs sångare Damon Albarn äntligen på gång med att släppa "Dr Dee" även i albumformat, det spelades in förra året och släpps i maj. Ett konceptalbum med 18 spår. Operan "Dr Dee" sattes ju upp 1-9 juli förra året av teater- och oprearegissören Rufus Norris i samarbete med Damon Albarn (musik). Här nedan är smakprov på en av de kommande albumlåtarna och en kortare pratstund.
The BRIT Awards 2012 härom kvällen. Galan då Adele vann två priser (chockartat få priser för att vara kombinationen gala och Adele) men blev mest omtalad för att ha räckt finger efter att tacktalet drog ut på tiden och avbröts av TV-producenterna. Galan då blur (endast gemener likt bl.a. kent och bob hund) fick hederspriset Outstanding Contribution to Music och äran att spela massor av låtar, som vore det en konsert. Eller som Expressen väljer att kalla det: "ett medley av sina största hits". Här är fem låtar från "medleyt".
Bonusklipp: blur - Under The Westway. Ny låt med Damon och Graham.
Då har första smakprovet, ett fint sådant dessutom, i samarbetet mellan Morten Harket (A-ha) och Berg/Sköld (Kent) spelats i norsk radio i form av låten Lightning, tillika första singeln. En engelsk version av Kents Kärleken väntar är ett annat samarbete, möjligen också att en tredje låt signerad Jocke Berg hamnar på skivan. Dessutom ville Morten Harket även göra en engelsk version av Kents Dom andra, men det föll p.g.a. tidsbrist. Pet Shop Boys är en annan samarbetspartner som Morten Harket har på kommande soloalbumet.
Don't cry, cause on earth we wasn't meant to stay.
Mycket tråkig nyhet att vakna upp till, om än inte speciellt oväntat. Tyvärr. Vila i frid Whitney, jag hoppas att du nu långt om länge har fått komma till ro.
P.S. Patrik gör sig icke besvär att kommentera detta inlägg, om det bara blir samma typ av osmakliga kommentarer i stil med de på Twitter.
Madonnas nya singel, första smakprovet från kommande albumet MDNA, är helt okej. I alla fall om det hade varit Madonna rakt av. Tråkig video, det kan jag ha överseende med. Tramsigt körande från cheerleaders, det kan jag till viss del ha överseende med. Den stora WTF?! står dock Nicki Minaj för, hon lyckas med tolv sekunders rap (2:14-2:26 in i videon) döda låten. Tystnaden som uppstår när... typ. Grattis Nicki, det är 2012 års största bedrift hittills. Och den i särklass mest meningslösa och malplacerade. Hur gick egentligen snacket där i Madonnalägret? - Jo för fan, vi petar in några sekunders rap från Nicki Minaj, hon är het. Kunde Eminem, då kan vi...
På tal om Madonna följer här hennes uppträdande (läs: lång reklam för den stundande världsturnén) från pausen under Super Bowl bara dagen efter att jag postat videon här ovanför. Less is more, det är inget för Madonna. Jag editerar in detta 7/2 bara för att få in något annat än den där tråkiga videon här ovan.
Jag har helt glömt bort att länka detta, men jag satt med en kopp kaffe i soffan på jobbet för några helger sedan och fick av en ren händelse syn på att Jonathan Johansson medverkade i Nyhetsmorgon. Senaste pärlan Centrum (Blommorna och Stockholm är föregående singlar från senaste albumet) var en av låtarna som framfördes i programmet.
Dessutom kändes det inte fel, där och då, att sitta i en skön soffa, med en kopp kaffe, se och höra bra musik på hög volym och det på betald arbetstid (medan min arbetskamrat flydde in i tvättstugan). Jag såg Jonathan Johansson live några gånger då han var ute och spelade med förra albumet i bagaget, nu väntar jag bara på att han bokas till något av Tivolirock, Helsingborgsfestivalen och Malmöfestivalen också! (editerade bort SiESTA, dit han redan är bokad, p.g.a. hjärnsläpp)
Förresten, här är sex livelåtar med First Aid Kit på KCRW (se video några inlägg längre ner) för den intresserade. Det följde med som en bonuslänk och fri nedladdning då man köpte det fysiska albumet (som en vän till mig har gjort). Så varsågoda, bara att dra hem det via länken nedan!
Kommentaren från Kents trummis Markus Mustonen på Twitter tidigare i kväll säger nog det mesta om denna cover där Deathstars möter Lok. Eller något i den stilen. Revolt III har hastigt och lustigt blivit till Revolt 666 i bästa SlipKnoT-anda.
@MarkusMustonen Så kan man också tolka våran orkester.
Jag kan ju inte lägga upp hur många videos och klipp som helst i bloggen, då skulle det så småningom ta en evighet att ens ladda startsidan. Jag vill ändå visa er Ricky Gervais öppningsmonolog från The 2012 Golden Globe Awards, därför följer den i länk blott ett musklick bort. Om ni mot förmodan inte har sett 2011 års öppningsmonolog, även då med Gervais som värd, så finns den strax under årets. Om tekniken gör som jag önskar, då kan ni även se dem i storbild modell större direkt via länkarna nedan. Håll tillgodo!
First Aid Kit. En duo bestående av två svenska systrar födda på 90-talet. Bland fansen finns Bright Eyes, Jack White m.fl. 2012 kommer Genombrottet med stort G i och med andra albumet The Lion's Roar som i dag släpptes som download och på onsdag släpps i butik. Inofficiellt har jag spelat det under några dagars tid. Nedan en fantastisk liveversion av senaste singeln Emmylou.
Äntligen är det tillgängligt, det nya albumet (hennes andra i ordningen) Born To Die från artisten Lana Del Rey. Singlar och smakprov har kommit i en strid ström de senaste månaderna, de senaste veckorna har även en och annan övrig albumlåt (och icke albumlåt visade det sig) läckt till allmänheten. Nu är väntan över, de låtar jag inte hade sedan tidigare har snart gått klart första vändan och jag har redan satt albumet i sin helhet på repeat.
Enerverande nog finns det tre "special edition additional tracks" på en separat utgåva av albumet, inte lika tillgänglig för stunden dessutom, vad nu vitsen ska vara med sådana påhitt. Totalt meningslöst, nästan lika jobbigt som då t.ex. Blondie hade liknande trams för sig. I det fallet fyra bonuslåtar uppdelade på TVÅ alternativa utgåvor utöver standardutgåvan.
Beväpna dig med allting som du längtat och drömde om en gång. Beväpna dig med vingar, Thåströms första singel från albumet med samma namn. Albumet släpps den 15 februari. Singeln premiärspelades på P3 vid lunchtid i dag.
Snart är tiden kommen för att premiera det svenska filmåret 2011 i form av gala och Guldbaggar. Precis som flera andra prisutdelningar, tänk till exempel musikens Grammisgala, är det något av branschens klubben för inbördes beundran.
Av de svenska filmer som jag har sett från 2011 sticker Apflickorna, i regi av Lisa Ashan, ut mest och bäst. Två unga tjejer, båda kontrollerande på sina sätt, i en psykologisk maktkamp som triggas igång och trissas upp steg för steg. Stundtals stjäls showen av en fantastisk ca sjuåring, spelar yngre syster till en av tjejerna, som på sin kant kämpar med sin indentitet, utanförskap och nyfikenhet. Tokhyllad av Robert de Niro, som såg till att den kammade hem filmpriset vid hans egen Tribeca Film Festival 2011. Prisad även vid filmfestivalen i Berlin 2011.
PLAY av Ruben Östlund (De Ofrivilliga och Gitarrmongot) har jag emellertid inte sett, inte omöjligt att den kan vara med och konkurrera uppe i toppen för min egen del. Sedan finns det så klart massa svenska filmer som jag inte har sett och inte heller lär se, vissa bättre än andra, men jag pallar inte att beta av film blott utifrån huruvida de listas i en inhemsk filmgala eller ej. Verkar någon bra så verkar den bra oavsett antal nomineringar, priser eller biobesökare.
Odjuret blev utan nominering. Synd och orättvist, då man betänker att bland annat den senaste filmen om Stig-Helmer (Sällskapsresan o.s.v.) knep en nominering. Inte för att Odjuret hade kunnat bli årets Sebbe, vilken skrällde till och prisades som bästa film på förra årets gala, men den hade förtjänat mer uppmärksamhet. Vissa skavanker, brister och lågbudget, men i grund och botten en väldigt mörk historia. 2011 års upplaga av Åsa-Nisse då? Icke sett, kommer aldrig att se och inga nomineringar på den stundande galan. Tack och lov. Det räcker med Stig-Helmer. Biobesökare lär alltid gå bananas och springa man ur huse för Åsa-Nisse, Stig-Helmer & co. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal, tycker jag om det.
2012 års första inlägg noterar jag. Det får då i liveversion utgöras av inledningsspåret (eftersom jag inte kunde välja bland de fem spåren så gjorde jag det enkelt för mig på detta vis) till världens kanske bästa jazzalbum. Kind of Blue med Miles Davis. Ganska spontant inlägg, mest för att det var det album som mitt musikbibliotek slumpade fram nyss.
Jag håller nog där, annars spårar detta ur till en topp tio efter någon timmes betänketid och spontant flummande. Därefter drar jag nog in både Esbjörn Svensson Trio och Jan Johansson i leken, så har vi en svensk topp... öh, fem? Svårare med en topp tio där. Nåväl, hålla var det, ja. Så nu kör vi. Här är en visa som förmodligen lär vagga mig till sömns i natt:
