I never claimed to be a saint

Efter ett antal inlägg i rad om musik (fyra, nu fem) så tänkte jag ha skrivit om något annat i detta inlägg. Men varför bryta en tradition? Det får bli nästa månad, det där inlägget. September, hösten, som inleds om några minuter. Septembers första inlägg får väl bli ett vettigare. Den dagen, den sorgen. Till dess, en riktigt vacker (om än vid det här laget sönderspelad) låt med SlipKnoT. Jodå, det finns faktiskt en del. Tro't eller ej. Vermilion Pt. 2 är en annan. Och jo, ni ser rätt. Visst är det Malcolm McDowell från A Clockwork Orange som är med i videon. Bara en sådan sak. Kärlek!



So if you love me, let me go.

And run away before I know.
My heart is just too dark to care.

I can't destroy what isn't there.

Deliver me into my fate.

If I'm alone, I cannot hate.

I don't deserve to have you.
My smile was taken long ago.

If I can change, I hope I never know.

For those who dream with open eyes...

Jag vet att det är tråkigt att läsa inlägg efter inlägg om musik. Med länkar. Med tips. Med gud-vet-vad. Dessutom har jag bloggat om The Fine Arts Showcase innan, men likförbannat sitter jag här och spelar senaste albumet "Dolophine Smile" på repeat och kände mig nödd och tvungen att droppa några rader. Efter detta albumsläpp så har det bara kommit en ny mp3-singel. Sorgligt, men sant. Här är förstasingeln, "London, my town" (live i TV, kanske TV4), från det drygt årsgamla albumet.

.

The Fine Arts Showcase – Dolophine Smile (klicka)

Spår 1, 2 och 9 om jag måste välja tre favoriter. Lyssna då!

I kväll saknar jag. I kväll längtar jag. I natt blir detta mitt soundtrack.

Don't let go. Never give up, it's such a wonderful life.

Skivtips: HURTS - Happiness
.

Release 6 och 8 september (två datum figurerar, kanske olika för olika länder), men albumet finns att finna redan nu (igen) om ni är nyfikna. Jag fann det med gott samvete. Jag har nämligen ändå förhandsbokat den på http://www.cdwow.se/ Endast 99 kronor och fri frakt som alltid.

.

Två av låtarna hade jag redan som singlar och några andra som demos (förmodar jag) och livelåtar. Albumet är dock nyinspelningar och mer välproducerat. Ser fram emot att få hålla den fysiska skivan i min hand vad det lider, men tills dess... De spelar för övrigt på Popaganda i Stockholm på lördag. Hoppas på Skåne i höst!

.

Better Than Love (live) http://www.youtube.com/watch?v=GBz4KT4yf2c

Wonderful Life (live) http://www.youtube.com/watch?v=AJSp0HCFpAM

Saknar dig fast du står här mitt framför mig

Ska en kräftskiva spåra ur, såhär vid tider för kräftskivor, då ska den göra det ordentligt. Videon till andra singeln från andra albumet med Hessleholms stolthet Johan T Karlsson (Familjen) lägger ribban. Kanske ni redan har sett videon efter någon vecka på Youtube. Annars... Det var jag.

Ou Est Le Swimming Pool

Ou Est Le Swimming Pool, engelsk trio spelandes elektronisk pop, snappade jag upp i musiktidningen NME någon gång tidigt i våras. Jag noterade bandnamnet, fixade de båda singlarna, lyssnade på dem en del och sedan tänkte jag inte så mycket mer på dem. Lyssnade emellanåt, men de föll i glömska under sommaren. Under sommaren utkom en tredje singel (och en skiva, dock inte debuten, säkert fan-made), men det singelsläppet gick mig spårlöst förbi. Jag lyssnade dock igenom "skivan" (tre singlar + åtta andra låtar) i söndags och det låter inte så tokigt. Debutalbum var planerat till oktober.

.

Orsaken till att jag snappade upp detta med deras tredje singel och någon slags skiva var väl dessvärre inte någon angenäm anledning. Jag läste i tidningen i helgen att sångaren Charles Haddon (i mitten, klicka för större bild), 22 år, omkommit efter att han hade hoppat från en telefonmast precis efter en spelning i Belgien i fredags. Tråkigt, väldigt tråkigt. Deras UK-turné som var tänkt att avslutas i oktober skulle visst eventuellt följas upp med datum i Skandinavien, läste jag nyss. Köpenhamn, Skåne och Stockholm spekulerades det bl.a. kring. Inget band som jag hårdpluggat, det får jag erkänna, men nog hade jag kanske tagit chansen att se dem. Inte minst om de kanske hade bokats till underbara KB i Malmö. Surt sade räven. Och vila i frid Charles Haddon.

Jag bjuder på bandets debutsingel, den låt som jag hörde först och sedan föll för.

Och då kommer känslan, den smygande känslan...

Idag gick jag hemifrån tillsammans med min plånbok. Första stopp blev SJ-butiken. Därifrån gick jag tillsammans med min plånbok och uthämtade tågbiljetter. Nästa stopp blev ICA, där jag shoppade loss. Därifrån gick jag sedan med min plånbok, mina tågbiljetter och ICA-kassen. Trodde jag. Efter att ha gått några hundra meter så fick jag den där känslan. Ni vet, känslan av att något är fel. Känslan av att något är riktigt jä*la fel, varpå man fryser till is för en sekund eller två.

.

Där gick jag med plånboken i den ena handen och kassen i den andra, men inga tågbiljetter. Den känslan man får i kroppen då man vet att man glömt något, den får en att veta att man lever. Man upphör att vara människa för några sekunder, sedan infinner sig viss panik. Någonting ligger någonstans och bortom ens kontroll. Tack och lov låg de kvar framme vid bandet där kunden packar sina varor. Jag kunde andas ut efter att högst ofrivilligt ha fått lite spänning i vardagen.

Give us this day all that you showed me

The power and the glory until my kingdom comes

.

Jag tänkte nämna något om Kalmar och Forever Young 2010 igår, på tal om Ultravox.

Jakob Hellman var först ut och det sprudlade om honom. Många av låtarna från hans första skiva (utkom 1989), och hittills enda, lät fantastiskt bra årgång 2010. Tyngre, tightare och inte alls sådär klämkäckt tramsiga som jag kanske befarade. Gårdagens version av "Stora havet" är något av det bästa som jag har upplevt live under det här året, bara en sådan sak.

Ultravox levererade från start till mål. En och annan låt hade jag velat byta ut, men jag ska inte klaga. "Hymn", "Vienna", "Dancing with tears in my eyes", "All stood still", "Sleepwalk", Passing strangers" och resten av hitsen uppradade på ett långt pärlband. Det är kanske svårt att begära mer än så, trots allt. Midge Ure är Midge Ure och "Dancing with tears in my eyes" ("Bagen" i SVT med Cia Berg, någon?) är fortfarande en av de mest fantastiska poplåtar som har skrivits.

The Human League fick äran att avsluta, men en timmes speltid blev lite för mycket av det goda. Hade några låtar skippats, det blev lite långrandigt emellanåt, och konserten hade klockat in på 45 minuter, så hade det blivit jävligt bra. Å andra sidan ska jag inte klaga, för de körde de stora hitsen. "Don't you want me" avslutade ordinarie set och "Together in electric dreams" extranumren, lägg därtill "Human", Open your heart", The Lebanon", "Mirror man" o.s.v. Två av mina absoluta favoriter med bandet spelades dessutom. Oklart för mig hur stora de låtarna är i The Human Leagues kretsar, så jag vågade inte hoppas på för mycket. Men jag fick dulleb utdelning. "The sound of the crowd" inledde konserten och "Empire state human" kom någonstans i mitten. Själv befann jag mig i himmelriket under de båda låtarna.

Reeperbahn stod på scen enbart för pengarna och enbart dessa sex spelningar, det gjorde Olle Ljungström klart för alla innan Forever Young-turnén drog igång. Synd, för de var fantastiska. De utstrålade glädje, samspelthet och det gav mersmak. Till Kalmarpubliken sade han "Detta är sista gången ni får se Reeperbahn, hejdå 80-talet". Tack och hej Reeperbahn! Välkomen tillbaka Olle!

I en kommentar till Sébastien i mitt föregående inlägg så sade jag mig ha skruvat ner förväntningarna på Alphaville till minimum. Det hjälpte föga. "Forever Young" funkade okej, det enda felet med denna version igår var att den var lite för speedad, de kunde dragit ner det 10% i tempot. "Sounds like a melody" och "Big in Japan" gick att känna igen i verser och refränger, annars var det rent ut sagt för bedrövliga versioner. Intro, solo och outro kryddade med rockiga gitarrer och en Duracellkanin som hoppade, tjoade, klappade och Gud-vet-vad. Att fräscha upp sina gamla hits i all ära, men what the f**k?! Någon borde ha dragit i handbromsen.

Det som kan konkurrera med Alphaville på sämstalistan skulle väl vara att det vid ett tillfälle var en timmes kö till att få köpa en öl. Lite synd att man inte var ensam om tanken att låta Lustans Lakejer utgöra ölpaus, det verkade som att var och varannan person slogs av precis samma tanke. Och jag förstår dem förvisso, jag har aldrig riktigt fixat Kinde och hans Lakejer.

.

Utcheckning redan kl 10, vilket jag nog inte visste då jag bokade hemresan, så jag var därmed redo att ta ett tåg hem två timmar tidigare. Om jag tilläts att kliva ombord, d.v.s. Ett vanligt Öresundståg där jag t.o.m. kunde ha suttit på en fällstol (utan armstöd) i "korridoren" om så hade krävts, men nejdå. Tågvärdinnan var bestämd och hänvisade mig till mitt ordinarie tåg.

Jag grät dock inte över spilld mjölk. Istället skickade jag hem mitt trevliga konsertsällskap (trist att behöva vänta 2 h extra för min skull) och unnade mig en fika i solen, vid Kalmar Slott. Där satt jag i min ensamhet på en kanon uppe på slottsvallen, drack mitt kaffe, åt min kanelsnäcka och spanade ut över slottet, havet och den vackra parken om vartannat. Det, mina vänner, är kärlek.

He's a lonesome streetside Romeo

Jodå, nu bär det snart av till Forever Young 2010.
Jag lämnar er med Alphavilles underbara "Romeos".

Är man i Tunisien, då ser man Afrika.

Jo, ni läste rätt, så vi tar det en gång till.
Är man i Tunisien, då ser man Afrika.

Nähä?! Är man i Sverige, då ser man Europa? Och man ser Asien i Kina? Jag kan här tillägga att det var menat att vara Spanien istället för Tunisien. Vet inte var jag vill komma med detta, men det var ett kul citat idag sagt av en kär vän. Annars sitter jag här och lyssnar på Enter Shikari (minns du den konserten, Sara? hehe) och laddar inför Forever Young 2010 i Kalmar på lördag. Det blir grymt!

Senare ikväll ska jag se Gake no ue no Ponyo av Hayao Miyazaki (bl.a. Spirited Away).

Den finns visst inte att se med engelskt tal, så det får bli japanskt tal. Originalet. Annars svenska? Eh, jag skulle inte tro det. Någon måtta får det vara på tramserierna. Japanskt tal med svensk text är nog det bästa alternativet ändå, så jag sörjer inte det uteblivna engelska talspåret trots allt. Jag vill nog inte ens veta vilka som lagt de svenska rösterna. Med min otur så hade det nog ändå bara varit lirare som Måns Zelmerlöw, Linus Wahlgren och Anna Book. Då är det bättre att sväva i ovisshet och njuta av ett mästerverk i den japanska skolan på japanska, från start till mål.

Dancing with tears in my eyes

Weeping for a memory of a life gone by

Börja grundskolan, träffa kompisar. Springa, spela, kriga, spela fotboll och skrattet är alltid nära till hands. Livet är enkelt, det är bara att leka. Gå till skolan, lära, leka, vara glad. Sedan börja gymnasiet, spännande, träffa nya kompisar och ha kvar en del gamla. Sitta och lyssna på Suede och Stone Roses på 7"-singlar. Fortfarande veta vad morgondagen har att erbjuda i den där trygga bubblan kallad skolgång. Och ännu vara sådär lyckligt omedveten om världen utanför.

.

Framtiden. Vägskäl. Mycket rinner ut i sanden, så även många bekantskaper. Studenten. Tack och hej alla, tack för den här tiden. Arbete. Lumpen. Flytt. Högskolan. Var sak har sin tid, var och en har sin framtid. Sitt liv. Nya vänner tillkommer. Och går. Studierna är klara. Jobbet tar vid, så även nya bekantskaper. Ännu en språngbräda. Sedan står man där med svunna tider i backspegeln.

.

Det här är absolut ingen självömkan, ty var sak har ganska ofta sin tid.

Och ingen regel utan fina undantag och de undantagen ska jag vårda ömt.

Och i drömmen håller du i min hand

Inte Helsingborg (där jag var), men väl Eskilstuna.
Min vän "u" filmade "M" där, såväl bra ljud som bild.

Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Det går inte en gång som jag hör denna låt,
utan att jag kommer att tänka på min mormor.
Det där allra sista mötet, det där som aldrig blev av <3

"Happiness is not always the best way to be happy."

- Will you keep out all the sadness?
- I have a sadness shield that keeps out all the sadness, and it's big enough for all of us.

Nu ska jag fixa lunch och sedan se denna lysande film som eftermiddagsmatiné.
Where The Wild Things Are. Jag såg den i våras, men idag är det dags igen.

Friday the 13th

Fredagen den trettonde idag, dra på trissor.

Har ni märkt av någon otur eller olycka idag då?

.

Mitt förhållande till fredagar som infaller på den trettonde dagen i en månad har varit mer lycka än olycka, om jag nu måste tvingas tycka till om denna dag. Jag vill minnas att jag har gått på konserter detta datum. Om de ställdes in? Nej, tvärtom blev en av dem t.o.m. riktigt bra (Sahara Hotnights, längesedan, så schh). Min uppkörning inför körkortet inföll även den en fredagen den 13:e. Det var vinter, snö och halka. Det gick bra ändå, det gick väldigt bra. Detta trots att jag hade förträngt datumet, men mannen från Vägverket gjorde mig påmind precis innan jag skulle köra upp med orden: Vi vet båda vilken dag det är idag, så det behöver jag inte orda något om. Tack, det lugnade verkligen mina nerver. Inte. Men jag lurade såväl gubben som datumet.

.

Idag är det återigen en fredagen den 13:e, även om det inte slog mig förrän nyss. Med fem timmar kvar av dagen. Dagen har varit harmonisk. En solig och skön promenad till ICA i förmiddags, sedan kollat på en bra film i eftermiddags och precis tagit en lång och skön cykeltur i solen. Jag tänker dessutom se Billie The Vision & The Dancers gratiskonsert i en trevlig park i stan kl 21. Det enda orosmolnet på himlen, och det är inte ens bokstavligt talat, är att Posten verkar ha slarvat bort ännu ett brev. Andra brevet på två månader från samma person, om det nu inte kommer på måndag. Föga troligt. Se där, något långsökt att skylla dagens datum för ändå om det inte hittar fram?

Den svåra konsten i att kunna lura det tomma

Visst är det underbart att då och då ha en dag utan något inplanerat? Inget jobb, inga förpliktelser, inga måsten. Du behöver inte handla, tvätta, städa eller något annat. Du kan bara få vara. Ta dagen precis som den kommer. Unna dig en slapp dag. Kanske bok, film, musik, fika och promenad.

Idag är en sådan dag. En dag utan måsten. Efter Helsingborg, Västkusten och gårdagens fotboll och stadsfestival så är det helt tomt idag. Både gällande planering och inuti mig. Det tomma. Synd, för jag önskar att jag med gott samvete kunde ha fått njuta av en dag bestående av inget alls idag.

Därför tänkte jag lura det tomma genom att åka till Malmö. Affärer, promenera, fika och lyckas med att döda dagen. Den stundande helgen får bli en senare fråga. Då kanske jag till och med lyckas unna mig att inte göra något speciellt och dessutom kunna njuta av det. Jag har trots allt semester.

Mannen i den rosa hatten (16 öl senare)

Först var det kent och Helsingborg fredag-lördag, därefter var jag i princip bara hemma och vände innan jag begav mig vidare till västkusten. Nu är jag i alla fall hemma och kan varva ner lite.

Jag har alltså nyligen kommit hem och precis premiärlyssnat igenom den andra delen i Robyns Body Talk-trilogi medan jag packade upp väskan. Den känns inte lika underhållande som den första, men visst finns det några angenäma spår även denna gång. Inledande halvan med "In My Eyes", "Include Me Out", "Hang With Me" och "Love Kills" bekräftar att detta på det hela taget är ett stabilt hantverk. Därefter spretar det mer betänkligt. "U Should Know Better" med Snoop Dogg, spår sju av de åtta, lär förvisso spelas en hel del hos mig framöver. Inte så att Snoop lyfter låten, men låten i sig är för bra för att t.o.m. Snoop ska kunna förstöra den.

På väg till västkusten i helgen så hade jag förresten ett väldigt udda möte på tåget. Många är rädda för att mobilen ska strula med sms, samtal o.s.v., medan andra uppenbarligen inte vill veta av sådana saker alls. En av dessa personer var en man i uppskattningsvis 50-årsåldern.

Söndag 8/8-10, ca 11.20-tiden.
- Tjena! Kan du med en sådan här? (han räcker fram en nyare Sony Ericsson-mobil)

- Javisst, den ska jag nog kunna hantera, vadå då?

- Kan du radera allt? Jag är för bakfull för att kunna lyckas.

- Vad vill du ha raderat? Samtal? Sms? Musik? Adressbok?

- Ja, allt. Eller. Alla samtal och sms. Bara ta bort det du hittar.

.

Alla ingående och utgående samtal rensades och samtliga sms raderades. Troligen hade detta varit hans enda minne från kvällen innan eller i alla fall enda chansen att fylla i alla luckor som verkade finnas. Och nu fanns inte ens spåren och ledtrådarna av samtal och sms kvar. Kanske lika bra det.

.

- Tack så mycket, jag är för bakfull för att kunna lyckas själv.

- Det är lugnt, nu är allt borta.

- Får jag bjuda på något? Jag har starköl.

- Nej tack, det är lugnt. Jag har kaffe och kanelbulle. (från Pressbyrån)

- Ja, jag ska ta mig några nu, så bara säg till. Jag vågar inte vara nykter idag heller.

.

Därefter gick mannen tillbaka till sin plats och pyste upp den första av tre-fyra öl på en timme. Strax efteråt rotade han runt i sin väska igen, ropade plötsligt till och visade upp en konstig hatt (liten och rosa, typ partyhatt) och undrade vems den var och vad som egentligen hade hänt dagen innan.

.

Jag kom spontant att tänka på filmen "Hangover"/"Baksmällan" och scener med mannen, den rosa partyhatten, nakna asiater och exotiska djur började plötsligt att spelas upp för mig. Sedan bestämde jag mig för att jag nog inte ville veta några detaljer alls, så jag plockade fram pocketboken "Killing yourself to live" (rekommenderas varmt för älskare av humor, musik och resor) av Chuck Klosterman och lutade mig tillbaka för att njuta av boken, kaffet och kanelbullen istället.

.

Och ni kan få njuta av den lysande "Love Kills" med Robyn. Håll tillgodo.

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Jag tänkte lägga upp ett klipp från gårdagens konsert med kent. Jag filmade inget själv, men på Youtube så brukar alltid folk vara snabba att lägga upp. Dessutom brukar man kunna vaska fram en del guldkorn bland alla mediokra bild- och ljudklipp. Jag hade hoppats på att finna b-sidan "M" i ett bra klipp, men det fanns så klart bara ett klipp (än så länge) från igår av den låten. Pissig mobilfilm, nästan i klass med vad min egen mobil skulle lyckas åstadkomma.

.

Plötsligt trillade jag över en kanonfilm från gårdagen. Något med kent? Nej, men väl från parken vid Sofiero Slott, där konserten ägde rum. Mitt val föll alltså inte på Kent, efter att jakten på ett bra klipp tagit en hastig vändning, det föll istället på något som tog plats en timme eller två innan kent gick på. Tack och lov så lyckades någon kvick lirare föreviga det på film. Själva hade vi fullt upp med att bara betrakta detta spektakel, dricka vin och äta tekakor med skinkost.

.

Så ett stort tack till Linda, kent, de båda poliserna och zebraboven. Tiden går som bekant alltid som fortast när man har det som trevligast. På tal om det. Förbandet körde förresten bara två låtar, men höll ändå på i nästan en halvtimme. Väldigt enformigt och minimalistiskt. Det enda som var anmärkningsvärt var att volymen ökade ju längre respektive låt höll på, säkert för att publiken inte skulle få glädjen att småprata på sina filtar p.g.a. denna monotont påfrestande "konsert".

En helt ny karriär, i en helt ny stad

Klockan har precis passerat midnatt och torsdagen är därmed bara barnet. Några minuter gammal. Då kan man på sätt och vis säga att det är dags att se Kent imorgon kväll, den sjätte augusti. Fredag kväll, Helsingborg, picknick, Sofiero Slott, Kent, Linda och förhoppningsvis vackert väder. Mer än så kan jag nog inte begära för tillfället. Det bryter i alla fall av vardagen för ett dygn.

Hässleholm är en stad man älskar att hata. Och man hatar att älska, på sitt sätt. Den är säkert lagom, i landet lagom. Frågan är om den är vad jag vill ha. Visst är det en trygghet att ha ett jobb och en bostad, veta att det flyter på. Rullar på. Kanske inte staden i sig jag är trött på. Kanske tillvaron. Att trampa i samma invanda hjulspår dag efter dag. Eller en kombination. Jag vet inte.

Annars sitter jag här och lyssnar på Joy Division nu, ty det är en sådan där kväll ikväll.

Ring ring, bara du slog en signal

Ring ring, tystnaden är så total

.

Ringer de inte i telefonen, så ringer de på dörren. Kan man NIX'a även hembesök?

.

Två lirare från ett företag i Malmö ringde nyss på dörren. De åker runt och pratar med folk istället för att skicka ut reklam. Säkert för att det är större chans att övertala folk ansikte mot ansikte än att folk nappar på ett reklamblad som kommer med posten och hamnar i soporna.

.

Vad herrarna ville sälja? Lite oklart, men någon slags årssammanställning av året som gått. Eller det som är nu. Jag vet inte riktigt. En gång om året utkommer volymen, vilken inriktar sig på kultur (film, musik och lite sådant) och politik. Hur länge man binder upp sig? Bara fem nummer lugnade en av lirarna mig. Bara fem nummer, då det utkommer en volym om året. Jo man tackar. Det krävs ingen Einstein för att få det där till en bindningstid på fem år. Billigt? Nej, inte det heller.

.

De ville väldigt gärna komma in (stor chans, då är slaget förlorat) och visa lite information, det skulle bara ta några minuter. Eftersom jag hade annat för mig, vilket inte inkluderade kallprat om något skit som jag ändå inte vill betala dyrt för, så drog jag till med en fråga som (allvaret till trots) fick de båda försäljarna att inse att det nog inte var någon större chans att få passera tröskeln.

.

- Om jag dör inom fem år, vem ärver då äran att få läsa om Carola och årsgammal politik?

- Öh, ja... vi har nog inte fått just den frågan innan. Du skojar med oss... och vill avstå?

- Ja! :D

.

Därefter skrattade de hjärtligt, vi sade hejdå och jag stängde dörren.

.

Som lök på laxen så vann HIF ikväll efter tre mål på fyra minuter.

Kanske det står i uppslagsverket vid årsskiftet? Det lär jag aldrig få veta.

Hjälpfonden, del 2.

Då har de slutligen ringt tillbaka till mig. Hjälpfonden. En annan person dock och utan att verka förstå att de ringt en gång och bara skulle återkomma. Kvinnan drog nämligen igång med samma info från start igen, precis som om de alla använder samma manus, de lär t.o.m. ha färdigskrivna svar på olika slags frågor de kan tänkas få. Föga överraskande kanske. Jag fick snällt avbryta henne och förklara läget, att jag hade hört precis samma robotliknande mantra en gång tidigare.

.

Jag sade att jag nu även hade kollat runt på hemsidan och därefter googlat på Hjälpfonden. Det var ingen smickrande läsning jag hittade, sade jag till henne. Hon undrade vad jag hade läst (säkert för att bemöta det med påhittad fakta direkt uppläst från ett färdigt manus) men jag bad henne bara att själv googla t.ex. "Hjälpfonden 90-konto" (många intressanta artiklar) eller "Hjälpfonden cancer" (första träffen: "Hjälpfonden ger bara 4% till forskning"). Eller bara "Hjälpfonden", för den late.

.

- Du kanske vill att dina medmänniskor ska förbli sjuka?! (med ilska och panik i rösten)

- Och du kanske vill provlyssna på både ditt och din kollegas samtal? Jag har dem på band.

.

Av någon anledning, oklart vilken, lade hon plötsligt bara på. Utan ett hejdå. Jag ställde nog en fråga som inte ens fanns i hennes manus. Och nej, jag har naturligtvis inte samtalen på band. Jag kan inte spela in samtal. Inte ens ett hejdå fick jag. Lite synd, för jag hade gärna velat vara den som lade på först. Utan ett hejdå. Men man kan inte få allt här i världen. Dessutom är jag lite mer väluppfostrad än att bara lägga på sådär. Vare sig jag har ett färdigt manus eller inte.