With such confusions don’t it make you wanna scream?

Scream var en angenäm bekantskap då det begav sig. Ett smart grepp av Wes Craven att förnya genren, och även att få skräckfilm att nå ut till en något yngre publik, utan att det för den sakens skull barkade käpprätt åt skogen. Jag kan fortfarande se om filmerna, men främst den första, med några års mellanrum. Det blev en trilogi av det, 1996-2000. Snacket om en fjärde film tog fart för några år sedan, några av skådespelarna från de första tre filmerna skrev slutligen på, inspelningarna satte igång, filmen verkar nu vara klippt och klar med premiär spikad till 15 april nästa år. En teaser trailer är ute, men jag blir ärligt talat inte speciellt sugen på ett fjärde kapitel i denna filmsvit.

.

Var sak har sin tid och det var bättre förr. I alla fall i fallet Scream, är jag rädd för.

A million thoughts and they're all about you

"A Million Thoughts and They're All About You" heter nya albumet med AiV (Alice in Videoland).

"Maiden Voyage" och "Outrageous!" är bandets två första album. Vid tiden för de albumen såg jag bandet live en del gånger. På skiva är de bra, stundtals riktigt bra, men live är det nog bara två konserter som riktigt har imponerat på mig. Det bör ha varit omkring 2003-2005 och det har varit inomhus på en mindre scen och med en cool ljusshow som förstärkt intrycken ytterligare. Live, där det kan halta betänkligt, lämnar vi därhän för nu. Fokus läggs på ett nytt album.

2008 års "She's a Machine", det tredje och föregående albumet, gick ganska spårlöst förbi. Jag införskaffade det på rea först något halvår efter release. Möjligtvis att nyhetens behag var över, var sak hade kanske sin tid? Albumet innehöll dock, bandets vana trogen, en del pärlor. Så även nya skivan. Electropunk benämner bandet helst själva sin musikstil i intervjuer, jag har inga problem att köpa det. Med ett par tre undantag så är det gasen mer eller mindre i botten på nya skivan.

Bandet har alltid varit ganska sparsmakade med låtar. Åtta-tio spår per skiva har det blivit. Nio låtar innehåller nya "A Million Thoughts...". Singeln "Psychobitch" som släpptes mellan förra och nya skivan är inte med här, men väl sommarhiten "Spaceship". En bagatell i sammanhanget, ett av albumets mer popiga, lättviktiga och tråkiga spår. På årets Arvikafestival presenterade AiV en del för publiken nytt material, bl.a. spelade de en cover av Neneh Cherrys gamla "Buffalo Stance".

I AiV's tappning avslutar "Buffalo Stance" albumet. Möjligtvis småkul på pappret, en lördagnatt kl 03. Ganska plikttrogen och småtråkig version, uppdaterad med ett soft och lugnt AiV-sound. Inte dålig, mest bara ganska onödig och överflödig. Stolpskottet med stort S är dock "Bender", inte ens som b-sida hade den varit önskvärd. Den är stundtals okej, men spårar ur p.g.a. tramsigt rappande. Utöver de tre låtar jag nämnt ovan så utgör övriga sex spår (ingen nämnd, ingen glömd) ett habilt hantverk. Så vi glömmer snedstegen och lägger in de övriga sex i spellistor, mobil etc. Två tredjedelar av materialet håller i alla fall måttet årgång 2010, det är gott så! SiESTA! 2011, kanske?

.

Bästa låt: "Take Me With You". En riktig pärla på ca tre minuter.

Låtens 30 sista sekunder rockar dessutom röven av det mesta 2010.

.

P.S. Vill ni lyssna på skivan (släpps digitalt 2/11) http://www.artoffact.com/releases.php

Låtarna sparas visst automatiskt på datorn efter att man har lyssnat. Kanske årets tabbe? :)

How can you expect to be taken seriously?

Vill man göra Robyns fans glada, då skriver man detta:

Del tre i Robyns Body Talk-trilogi når lyssnaren 22 november. Detta meddelade sångerskan via sin hemsida igår kväll. Samtidigt som "Body Talk Pt. 3" når gatorna släpper Robyn albumet "Body Talk". På den har hon samlat fem låtar från varje släpp, inklusive sista delen.

Källa: http://gaffa.se/nyhet/43992

Jaaa, tänker Robyns glada fans, det är precis som det borde vara. En tredje del, alltså åtta nya låtar. Och en samling på det, för den som så önskar. Men icke då. Något gick snett i Gaffas översättning. Vill man däremot som journalist säga som det är, alltså sanningen, så fungerar detta bättre:
.

Pt. 3 has five tracks from Pt. 1 and another five from Pt. 2-- including collabs with Snoop Dogg, Diplo, and Röyksopp, as well as the Playlisted singles "Dancing on My Own" and "Hang With Me". But it also has five new tracks, including the dance version of "Indestructible"/.../

Källa: http://pitchfork.com/news/40454-robyn-announces-ibody-talk-pt-3i-details/

Tyvärr verkar det strula med Robyns hemsida, i alla fall i min webbläsare. Jag kommer in på sidan, men kan inte se nyheten. Kanske lika bra det. Det räcker med att först ha läst Gaffa och därefter ha läst Pitchfork för att inse att man i skrivande stund känner sig som ett barn som blivit erbjuden en hel chokladkaka, bara för att få nöja sig med en rad eller två. Gott, men inte vad man tänkte sig.

Someone to hear your prayers, someone who cares

Några smakprov från Depeche Modes kommande live-dvd "Tour of the Universe : Barcelona 20/21.11.09" (release 8/11) finns på bandets hemsida. Jag såg dem i mäktiga Malmö Arena (sjuuukt bra ljud där) 25/1 i år och det var galet bra. Nio månader sedan, tiden går. Dave Gahan med en cancerbehandling i bagaget, ett pärlband av klassiker uppradade och de visade att gammal är äldst.

.

"Personal Jesus". Håll tillgodo!

Girl, don't ever let them put you down

Don't ever let them push you around

.

Melody Club hade ett flertal trevliga låtar på sitt samvete en gång i tiden. De senaste åren har jag ingen större koll på bandet, men de var att räkna med på mina blandskivor inte minst vid tiden för debuten. Bra live, ett bra album och några bra b-sidor. Vem dansade liksom inte loss till låtar som "Tiger love", "Let's kill the clockwork", "Electric" och "Palace Station" sommaren 2002? Vid den tiden så agerade dessutom sångaren Kristofer stundtals som Jarvis Cocker. Okej, långt ifrån lika cool som Cocker, men Jarvisgesterna fanns där, mikrofonsnurret fanns där och det var gott så.

.

Idag står det att läsa i Aftonbladet att bandet (jodå, de lever visst än) nu splittras p.g.a. Melodifestivalen. En bild på bandet och under den med en stor, svart krigsrubrik i storlek 120 (känns det som) står det: Bandet splittras – i protest mot Melodifestivalen. Lite längre ner står det att trummisen hoppar av och resten av bandet kör på. Hur Aftonbladet kan få detta till att gruppen splittras, det kan man fråga sig. Egentligen bryr jag mig inte nämnvärt om Melody Club årgång 2010/2011, men artikeln (med sin falska marknadsföring) blev snabbt ännu lite intressantare.

.

Trummisen, som inte ens var originaltrummisen från (i mitt tycke) glansdagarna, hoppar av med motiveringen att han vid ett deltagande i Melodifestivalen skulle "tvingats spela musik som jag inte står för". Har han ens hört låten de ska deltaga med? Är tanken att det ska låta mer som Lotta Engberg och Carola, snarare än Melody Club? Om Melody Club gör en Melody Club (kom igen drummer boy, Melody Club är väl alltid synth-pop-schlager?!) som vanligt, var i ligger då tvånget?

.

- Jag slutar i Melody Club för att vi vill olika saker musikaliskt och vi har inget gemensamt /.../ Det är skönt att slippa Melody Club, ett gäng med snåla smålänningar /.../ För dem verkar det inte ens spela någon roll om de själva spelar på skivorna ungefär. Det är den attityden det varit hela tiden.

.

Jag tycker snarare att det lutar åt att en bitter trumslagarpojke har fått kicken. Eller? Ny ersättare sägs vara Richard Ankers, originaltrummisen. Kanske finns det hopp för Melody Club årgång 2011 ändå, med Ankers bak trummorna? Ja, möjligtvis. Bara de tuffar till sig lite, då kanske t.o.m. jag kan dansa loss till en låt eller två igen. Nästan ett decennium efter debuten.

I'm gonna love you like I’ve never been hurt before

Veckans mp3'a är "Indestructible" med Robyn, låten som i akustisk version avlutade senaste albumet "Body Talk Pt. 2". I denna singelversion framstår låten efter ett tiotal lyssningar som en potentiell dansgolvsröjare, nästan i klass med "Dancing On My Own". Trenden fortsatte att låta det föregående albumets akustiska låt genomgå en musikalisk tvärvändning, precis som "Hang With Me", och sedan är det dans dans dans. Hösten är räddad i väntan på del tre i albumtrilogin.

.

"Indestructible EP" (åtta versioner av låten) finns lite varstans, men om ni vill ni lyssna:

http://soundcloud.com/robyn/sets/indestructible (Singelversionen samt en av mixarna)

SiESTA! 2011

Idag kl 18.00 släpptes de första biljetterna inför SiESTA! 2011 på festivalens hemsida, och jag hängde på låset. Festivalen äger rum 2-4 juni och försläppet av biljetter ligger på 555 kr (plus 10 kr i förköpsavgift) för en 3-dagars, samma förmånliga pris som inför 2010. Jag bugar och bockar.

.

http://www.siestafestivalen.se/ är hemsidan. Skulle jag mot förmodan vinna en festivalbiljett i någon av alla de tävlingar som dyker upp med jämna mellanrum (jag vann t.ex. min SiESTA-entré 2009) så säljer jag någon av mina båda biljetter för, låt oss säga, 300 kr. Win-win situation :)

"Du kan duka upp till långbord imorgon"

Tema 2000-tal under aftonens quiz, vi borde ha förvaltat det bättre!

17 av 20 rätt i aftonens musikquiz, men med lite tur kunde vi ha haft 19 av 20 och kanske en förstaplats. "Valerie" var inte mycket att göra åt, men Outcast (en grupp) och "Gimme gimme gimme" (låt av ABBA, stulen av Madonna) kunde vi ha klarat med lite tur.

När jag vaknar imorgon så lär jag kanske få uppleva en topp tre av mest förvånande uppvaknanden. Första plats innehas nog av den gång jag vaknade och sedan insåg att det låg ett antal biljardklot i jackfickan. Gud vet hur de kom dit, jag undrar det än idag. Absolut inget minne av det. Plats två lär vara den morgon då jag vaknade upp med Olle Ljungströms på scen (kvällen innan) medhavda A4-papper (säkert 30-40 stycken av hans egna låttexter) utspridda över hela mitt golv. Det är fortfarande en av mitt livs absolut bästa kvällar, den där vårdagen 2004 ihop med Olle Ljungström och min vän Anna. Jag är säker på att Anna håller med mig, right?

Jag hade, innan denna kväll började, endast IKEA-bestick i min bestickslåda. När jag vaknar så lär det vara lite mer gott och blandat i den lådan. Här kan man knyta rubriken på detta blogginlägg till detta, resten lämnar vi därhän. Så även övriga kommentarer. Plats tre på listan över mest förvånande uppvaknanden (och konstateranden) blir det, är jag hur som helst rädd för.

Det bör tilläggas att jag önskade Kent av DJ'n, han drog igång "747" (han hade inget alls med Pulp, WTF?!) och lämnade rummet. När den var slut så gick jag fram till hans utrustning och drog på "747" igen. När den var slut, "747" en tredje gång. Då sprang DJ'n raskt tillbaka till sin dator, avbröt "747" och bytte till eurodisco à la 90-tal. Vilken tråkmåns, inte ens samma låt tre gånger i rad...

DJ'n kunde inte ens musikhistoria.

"Dust in the wind" + "Blowing in the wind".

Kansas + Bob Dylan = DJ'n hade noll koll utan facit.

Jag önskade då något med Håkan Hellström. Han hade inte mycket att välja på, inte ens något Spotify alltså, så det blev "För en lång lång tid". Trodde vi. Han sade, då vi haffade honom, att han redan hade kört den via webbradio (jomen, tjenare?!) i andra rummet. Improviserad paniklögn. Inte ens att han unnade min bäste vän Håkan i födelsedagspresent innan han stängde butiken. Därför ska jag spela "För en lång lång tid" nu, sedan avsluta "747" en gång för alla. Amen to that!

Rasmus Seebachs "Natteravn" spelades inte på 2000-quizet.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det där, så skål på er!

P.S. Nu är det helg till onsdag eftermiddag, nu blir det vin och bok/MSN :D

.

Kærligheden kalder nu i nat, kalder du.

Jeg finder dig, jeg ser dig for mig selvom jeg ikk' kender dit navn.

Jeg kalder på dig, jeg kalder på dig. Ja, jeg kalder på dig, jeg kalder på dig.

It's about to get worse.

It's about to get worse, before it gets better.

I hope it gets better...

.

Jag har en ny mobil sedan härom dagen. Mer av en musikmobil. Touch. Knappar. Svart. SE Aino. Ca 8 GB minne, drygt till hälften fyllt med musik. Redan 4.000 MB musik överfört. I förrgår började jag även hårdplugga albumet "The Constant" med I Blame Coco. Det har jag lyssnat på om och om och om hela lördagen och söndagen och under natten i sängen och på dagen på jobbet. Och det fortsätter här hemma nu. Albumet finns nu dessutom på Spotify (och mp3boo) för er som är intresserade.

KIT(T)E

Jag loggade in på bloggen med intentionen att tipsa om Kite. Med Thåström i högtalarna så började jag istället skriva några rader om honom. Thåström i all ära, men jag raderade de där raderna och återgår nu istället till syftet med detta inlägg. Kite. Inte att förväxlas med Kyte, ett annat bra band. Tre EP's har det blivit, en om året sedan 2008. Den tredje kom i höstas och samtliga tre finns på Spotify. De ligger dock inte i rätt ordning, eftersom det finns mer än ett Kite. Det där med att sortera band/artister med samma namn i olika avdelningar/fack är inte Spotifys starka sida, så vi gör såhär istället. Jag är snäll och länkar samtliga tre EP's i tur och ordning:

I Kite – Kite

II Kite – 2

III Kite – III

Niklas Stenemo (tidigare The Mo och Melody Club) sjunger och med i duon är även Christian "Kitte" Berg (tidigare Yvonne och Strip Music). Om man nu kan hävda att han har varit med i Yvonne på riktigt allvar, men det kan man väl. Kitte tillkom nämligen under sista turnésvängen, redan efter att de hade släppt sin sista(?) skiva. Nåväl, vi släpper Yvonne och Strip Music för nu, i väntan på Henric de la Cours soloskiva. När den nu blir klar. Jag återkommer i det ärendet.

Kite är dansant pop. Ett något lättviktigt Strip Music korsbefruktat med ett mer dansant The Mo, för att ta ett var av deras respektive och före detta huvudprojekt. D.A.F. mixat med Kate Bush om förstå-sig-på-arna får komma till tals. Svänger gör det hur som helst. Vill minnas att jag föll redan för första EP'n, men den släpptes (om minnet inte sviker helt) enbart på vinyl. Å andra sidan finns det mesta som mp3-filer på Internet nu för tiden, så även deras tre EP's. Det skulle vara trevligt med ett album vad det lider, men nu har jag i alla fall 14 låtar i min mapp sedan en liten tid. Det går framåt, år för år. En samlingsskiva 2008-2010, får jag se det som. Nu tappade jag fokus lite till och från, vi får skylla "Pimme" Thåström och Henric de la Cour för det.

.

Ni får ha en trevlig lyssning en stund nu, vare sig redan hade koll på Kite eller ej!
Eller trevlig koll för den delen också, för här är deras genombrottslåt "Ways to dance".

Ser hela stan sjunka som Titanic, med alla ljusen tända.

Jag hade egentligen tänkt att vänta ytterligare någon dag med att leverera mitt spontana intryck av Håkan Hellströms album "2 steg till Paradise". Release den 13 oktober, exakt på dagen tio år efter solodebuten. Det var igår, vänta-lite-till-tanken, det var då. Nu är det nu och efter en öl till maten följt av några glas vin (helgen har börjat för min del och det är musikquiz ikväll, kan sägas till mitt försvar) och Håkan i högtalarna... tja, då kändes det plötsligt som ett smärre tjänstefel att inte droppa några rader här och nu. Håkan årgång 2010? Javisst.

.

"Jag vet vilken dy hon varit i" är en naggande god ballad, vilken i runda slängar klockar in på tre minuter. Tiden stannar där och då, för tre minuter. "Shelley", från vilken jag har tagit rubriken, är ta mig fan osannolikt bra. Där sjunger Håkan bl.a. om "fyllehuven", men det är inte specifikt därför den träffar hårt och direkt nu. Jag lovar. "Man måste dö några gånger innan man kan leva". Titeln lägger ribban och låten tar sig över ribban likt en Stefan Holm i jakt på en ännu en mästerskapsmedalj. Det var tre låtar, nu har jag inte tid med detta. Det är dags att än en gång avnjuta "Shelley" i sällskap med lite mer vin. Det, mina vänner, är en sällsynt vacker kombination.

På onsdag, om inte förr, så trillar ett fysiskt exemplar av "2 steg från Paradise" ner på dörrmattan, ty det exemplar jag har i min ägo nu är inte riktigt lika fysiskt. Men det är då, onsdag, om sex dagar. Nu är det torsdag och det stundar musikquiz ikväll. Helgen står för dörren! Au revoir!

Ser hela stan sjunka som Titanic, med alla ljusen tända.
En sådan där natt då vi behöver någonting som hjälper en över svarta vatten.

Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven.
Undanflykter och självanklagan, jag ser domen i dina ögon. Jag ser domen i dina ögon.

Oktober, och jag håller din hand för hårt...

.

Väldigt stiltje (en smärre underdrift) här de senaste dagarna, ny månad och allt, men det beror i första hand på att jag tillbringade 40+ timmar på arbetet under helgen. Där passade jag natten till måndag på att dra på mig höstens första riktiga förkylning, men som det sig bör i mitt fall (sällan långvarigt) så är den redan på väg bort. Jag kan i alla fall andas genom näsan igen.

Läget kunde, sett till faktorerna här ovan, ha varit bättre. Samtidigt är det gott nog i skrivande stund. Nu sitter jag här med Miles Davis och en kopp te. En fröjd för såväl öron som hals, med andra ord. Jag har kanske världens bästa jazzalbum alla kategorier i högtalarna just nu, "Kind of Blue" med Miles Davis. Definitivt det bästa om vi håller oss till instrumentaljazz.

Möjligtvis med "Somethin' Else" (Cannonball Adderley och Miles Davis) som största utmanare om den titeln. Eller möjligtvis något med Chet Baker. Sverige har annars fantastiska E.S.T. (Esbjörn Svensson Trio) att stoltsera med. Man får sina musikaliska ryck och svackor när man minst anar det. Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Ella Fitzgerald hör också till jazzartisterna som jag har återupptäckt under de senaste veckorna.

.
På Spotify: Miles Davis – Kind Of Blue - HD Re-Mastered 2010

.