Börja grundskolan, träffa kompisar. Springa, spela, kriga, spela fotboll och skrattet är alltid nära till hands. Livet är enkelt, det är bara att leka. Gå till skolan, lära, leka, vara glad. Sedan börja gymnasiet, spännande, träffa nya kompisar och ha kvar en del gamla. Sitta och lyssna på Suede och Stone Roses på 7"-singlar. Fortfarande veta vad morgondagen har att erbjuda i den där trygga bubblan kallad skolgång. Och ännu vara sådär lyckligt omedveten om världen utanför.
.
Framtiden. Vägskäl. Mycket rinner ut i sanden, så även många bekantskaper. Studenten. Tack och hej alla, tack för den här tiden. Arbete. Lumpen. Flytt. Högskolan. Var sak har sin tid, var och en har sin framtid. Sitt liv. Nya vänner tillkommer. Och går. Studierna är klara. Jobbet tar vid, så även nya bekantskaper. Ännu en språngbräda. Sedan står man där med svunna tider i backspegeln.
.
Det här är absolut ingen självömkan, ty var sak har ganska ofta sin tid.
Och ingen regel utan fina undantag och de undantagen ska jag vårda ömt.
7 kommentarer:
Var sak har sin tid och nu är du och jag här =). Det är jag glad för, fina du
På sätt och vis har du rätt, även om jag inte tyckte att skoltiden var så okomplicerad alla gånger. Man oroade sig för så mycket. Hur man skulle bete sig, vad andra skulle tycka. Man var en person utan erfarenhet av livet, utan någonting att jämföra med, som försökte kryssa sig förbi blindskären utan karta och kompass. Men den biten är förstås olika från person till person.
Linda-->
Jag är glad att du har funnits där. Och jag är glad att du finns där. Mer än någonsin nu, dessutom. Tack.
u-->
Nej, du har rätt. Det var inte en helt okomplicerad tid den där skolgången, men framtiden i stort verkade så avlägsen då. Man visste i stora drag vad morgondagen, och dagen efter det, o.s.v. hade att komma med.
Oron kunde finnas där för hur man skulle passa in m.m. för stunden, men tryggheten var i alla fall att man inte behövde oroa sig speciellt mycket för framtiden i stort. Du visste vad du skulle göra de kommande ett, två eller tre åren.
M: Det är sant. Det var lite som att leva i en kommuniststat, ha treårsplaner. Efter nästa treårsperiod väntade ännu en, och ännu en... Det var väl först runt 16-17 som jag började ana slutet på det där, och började fundera på hur allting skulle bli. Att flytta hemifrån och klara sig själv. Men allt sådant där gick mycket långsammare än jag kanske hade tänkt mig. Jag stod inte där med flyttkartonger på 18-årsdagen och blev vuxen över en natt, direkt.
Glöm inte Komvux, för vissa "lever sitt eget liv nu och går på Komvux".
Men det är klart, att man tog skolan på lite för stort allvar och inte lite mer avslappnat kan jag ångra lite i dag. Samma rutiner vecka ut och vecka in, känns det som nu i efterhand. Fångarna på fortet, fläskfilé med svampsås och ris på fredagen. Sen skulle man nog jobbat lite mer innan man "med en dåres envishet" skulle läsa ekonomi eller vad man trodde var rätt just då på högskolan. Så är det nog för alla, det borde finnas någon äldre som ger råd lite då och då om vad det finns för valmöjligheter i olika saker.
/M: Du har inte funderat på att bli lärare på Komvux?
Malle får nog bli Komvuxlärare istället, hon har det i blodet. Hon har väl snart läst klart sina 15 år av studier där parallellt med att hon lever sitt eget liv nu. Hehe.
Musikquizet startar visst nästa torsdag, den 26'e, efter några månaders semester. Dags att redan från höststarten visa vart skåpet ska stå? Jag laddar upp redan på lördag, genom att studera Ultravox, Hellman och co ;-)
Kasta nypon! Spela landhockey! Palla öl! Gå på CC!
Skicka en kommentar