I feel so lost in the city, sometimes I think it's gonna swallow me whole.

I dag fick jag, på releasedagen, hem Henric de la Cours solodebut. F.d. sångare i såväl Yvonne som Strip Music, men det vet ni vid det här laget. De 200 första som förhandsbokade skulle få en strikt limiterad (bara 200 ex, samtliga numrerade) utgåva med en bonusskiva innehållande tre mixar. Snyggt albumomslag, därför blev jag positivt överraskad då de la Cour valt att signera de vita bonusskivorna istället för framsidan på bookleten. Mobilkamera och i all hast, men bara för att ni ska få ett grepp om vad jag yrar om.

Jag lyssnar för fullt, men precis som i fallen med Yvonne och Strip Music så lär det växa ordentligt med tiden. I takt med antalet lyssningar. Denna solodebut låter väldigt lovande, men helt fri från gamla bandkompisar är han emellertid inte solodebut till trots. Rikard Lindh (Yvonne) har mixat och producerat albumet, dessutom spelar han det mesta på albumet tillsammans med de La Cour. David Lindh (Yvonne) och Valdemar Asp (Strip Music) har lagt gitarrer respektive bas. Christian Berg (Yvonne, Strip Music, Kite) får cred för att ha planterat "the bad seed to this album". Inget ont om alla andra medlemmar som har figurerat i de la Cours gamla band och konstellationer, men jag undrar om han inte har valt ut de trevligaste och mest sympatiska inför detta soloalbum. Om så, inte ett alltför konstigt drag förvisso.

I don't have to sell my soul, he's already in me.

Manchesterbandet The Stone Roses comebackar 2012. Inte första gången de ger sig på en återförening. Debutalbumet "The Stone Roses" kom 1989, uppföljaren "The Second Coming" kom 1994 och inför den stundande världsturnén 2012 utlovas nytt material, i vilken utsträckning är mer oklart. Inget samlingsalbum kryddat med ett par nya låtar får vi hoppas, bandet har redan gett ut sex samlingar av olika slag. Inkluderat ett album från 1985, fyra år innan debuten, som aldrig gavs ut. Inte förrän 1996 då det "albumet" gavs ut mot bandets vilja av ett skivbolag de egentligen aldrig ens hade. money talks. Bitterhet likaså.

Mellan bandets hittills två enda album (jag räknar bort "Garage Flower" från 1985, som jag nämnde i stycket ovan, vilken ändå brukar listas som en slags samling) så hann nog samtliga ge upp hoppet, bandet inkluderat, men fem år efter debuten landande uppföljaren på skivdiskarna. Ett stabilt och underskattat hantverk, men inte i klass med den sönderhypade debuten.

Att The Stone Roses nu slår på stora trumman 2011, alltså 22 år efter debuten, gör att man hoppas att de inte ryker ihop innan de ska dra ut på vägarna fr.o.m. juni nästa år. Brown/Squire är nog om möjligt än mer oberäkneliga än t.ex. bröderna Oasis, Morrissey/Marr i The Smiths och Anderson/Butler i Suede.

En kul parentes i sammanhanget är att Johan T. Karlsson, numera mest känd under sitt artistnamn Familjen, brukade knalla två trappor upp och låna The Stone Roses på 7" vinylsinglar av en gammal klasskamrat till mig. Ni som har sett Familjen live kan omöjligt ha undgått att Johan mer eller mindre kör en karbonkopia av Ian Brown (sångare i The Stone Roses) rakt av på scen, sett till gester, scenuttryck etc. It began in Hess...Hässleholm.

Dagens presskonferens i två delar.
Del ett: http://www.youtube.com/watch?v=D6itFMuO6Os

Del två: http://www.youtube.com/watch?v=zZrvvxeYGYE
Sist men inte minst, några gamla godingar. Alla goda ting är tre, så nu kör vi!

And it's hard to dance with a devil on your back, so shake him off.

"Shake It Out" med Florence and the Machine.
Andra singeln från kommande albumet "Ceremonials".

SiESTA 2012

I går släpptes de första namnen till Siestafestivalen 2012, bland annat är Lars Winnerbäck, Lo-Fi-Fnk och sönderhypade Loney, Dear klara. Siesta ska visst vara den enda festival i Skåne som Winnerbäck gästar nästa sommar, men det har man hört förr. I år skulle Henrik Berggren (f.d. Broder Daniel) bara göra en enda sommarspelning, exklusivt på Siesta. Så fort den var avklarad så bokades han till flera andra.

I dag klockan 15 skulle det släppas ett begränsat antal biljetter till 2012 års Siestafestival, den tionde i ordningen under det namnet, och just då började mitt arbetspass. Pick 15.00 satt jag trots det som klistad vid jobbdatorn och Ticnet, lyckades fånga in en biljett och påbörjade min betalning med Visakortet i högsta hugg. Allt gick bra fram till det att jag behövde min Internetdosa. Inte nog med att det var direktbetalning (kunde ej boka och hämta ut en annan dag), dessutom räckte det inte med enbart Visa. Dosan var kvar hemma, kvarglömd i sista stund då jag tvingades skynda hemifrån, och jag är sedan fast på arbetet under 19 timmar. Uppförsbacke deluxe.

Jag kollade Ticnet för en stund sedan, uppbokat såklart. Inte för att jag hyste några större förhoppningar om att det skulle finnas billiga biljetter kvar i nuläget, än mindre då jag kommer hem efter 10-tiden i morgon förmiddag. 595 spänn för tre dagar, som hittat. Tyvärr var det alltför många som verkade tycka det. De snikna jävlarna. Säger jag, hehe. Nåja, det får väl bli en biljett till vad-nu-priset-landar-på då de släpps officiellt istället. Eller om jag lyckas vinna en biljett, jag brukar ha tur ibland. Gratis är gott. Den som lever får se, men det är jag värd.

I dagens Norra Skåne (Hässleholms lokala dagstidning) säger för övrigt festivalgeneralen apropå att Winnerbäck är bokad och gör sommarpremiären på Siesta att en premiärspelning är alltid lite speciell. Alla är peppade. Kolla bara på Håkan Hellström i somras, som spelade hur länge som helst.

Hur länge som helst? Han får det att låta som en maratonspelning på tre-fyra timmar i ren Lundellanda, alternativt att han skruvade fram sin egen klocka några timmar under spelningens gång. Nu minns jag inte den exakta speltiden, men det var 120 minuter på inomhusspelningen i Kristianstad månaderna innan och, om jag minns någorlunda rätt, cirka 100 minuter på Siestas stora utescen. Håkan hade väl som sista akt den kvällen 2,5 h (eller var det tre?) till sitt förfogande, om inte mer, enligt arrangörerna till Siesta. Hur länge som helst? Jo, tjena Banarne. Snarare en förväntad spellängd för en headliner. Om 1 h 40 min är hur länge som helst, då skulle en konsert med Lundell pågå till den dag helvetet fryser till is i paritet med Håkan på Siesta 2011.

Nu ska jag döva smärta och döda tid genom att långt om länge börja läsa Patti Smith. "Just Kids". Kollade lite på Idol tidigare, men det mådde man inte direkt bättre av. Inte ens på betald arbetstid. Råkade se en tjej slakta Kent och en kille slakta Krunegård. Många fler framträdanden såg jag inte, men kanske lika bra det. Varken inlevelse eller kroppsspråk. De bara stod där som teatraliska stenstoder, som vore de fastspikade i scengolvet och med armarna onaturligt flaxande vid sidorna.

Ja' ä inte bitter, som Tony Rickardsson skulle ha sagt ;-)

The Night Visitor

Det blev fyra raska inlägg där mot slutet av september, men oktober har lyst med sin frånvaro. Så kan det gå! Nu är jag dock sugen på Anna Ternheims kommande album. Hon har inte varit någon superfavorit, men jag har alltid gillat henne. Kommande albumet The Night Visitor har promotats på hennes Youtubekanal de senaste veckorna. Först en kortare teaser (ni ser den nedan), sedan en slags trailer och senast en video. Ingen traditionell musikvideo, utan en finstämd livelåt på en veranda i Nashville, USA, där även albumet spelades in.

Ternheim har på ett flertal av sina album haft den goda smaken att även ge ut dem som dubbelalbum med avskalade och akustiska versioner av albumspåren på bousskivan, vi får se vad som hamnar på andra skivan denna gång. Enligt cdon och Ginza blir det bara en akustisk EP, alltså inte hela albumet i akustisk utgåva. Dessutom en dvd med akustiska låtar framförda på den där verandan jag skrev om i stycket ovanför och ytterligare material från USA. Den utgåvan lockar trots allt, med två cd och en dvd. Release 28 oktober.

Nåväl, teasern var det. En suggestiv och vacker liten sak.

I fredags var jag för övrigt på konsert i Hässleholm Kulturhus. Den amerikanske singer-songwritern Willie Nile stod på scen. Bland hans idoler under uppväxten fanns bland annat Patti Smith och Ramones. Bland hans vänner finns just Patti Smith, men även Bruce Springsteen och inte minst mina idoler Ryan Adams och Jesse Malin, samt även den på tok för tidigt bortgångne Jeff Buckley. Bland hans egna fans finns till exempelvis Lou Reed, Bono och Springsteen. Nile spåddes i början av 80-talet (debutalbum 1980) bli den nya Springsteen eller Dylan, men så blev det inte och jag ska inte namedroppa fler artister. Väldigt bra konsert av en väldigt trevlig snubbe, hur som helst! Willie Nile.

Vill ni läsa min kompis Patriks recension i Norra Skåne så finns den här:
http://patrikleanderson.blogg.se/2011/october/willie-nile-recension.html

But then you ran away and you turned your face from all of us.

Nya EP:n IV med Kite, nyligen nämnda och illustrerade i det föregående inlägget i förmiddags, bjuder på fem nya låtar från bandet. Med ett EP-släpp om året så har bandet fördelen att kunna släppa en handfull låtar med jämna mellanrum, istället för att knåpa på ett album och kanske riskera att tvingas ta med utfyllnadsspår eller hastigt komponerade låtar bara för att plattan ska ut i tid.

Inledande "I Just Wanna Feel" är ganska soft och tillbakalutad synthpop som lunkar på, medan avslutande "Closing My Heart" är balladen bland denna kvintett låtar. En riktigt vacker temposänkare dessutom. Två bra spår, men det är inte där vi ska fastna. Duon bjuder nämligen upp till dans som aldrig förr denna gång.

I mitten av denna knäckande EP finns tre utropstecken. Tre låtar som är mer elektroniskt pulserande än någonsin. Tre låtar som det är omöjligt att sitta helt still och lyssna på. Ett Kite i absolut högform. Det är låtarna "Step Forward", "Victorious" och "Stand Back" som gör att jag sitter förstummad, handfallen och tvångsmässigt uppsöker repeatknappen gång efter annan.

"Victorious" skulle kunna välta valfritt dansgolv sju dagar i veckan, om världen vore lite mer rättvis. "Stand Back" (en låt som Melody Club skulle kunna döda för att lyckas skriva nu för tiden) skulle kunna få A-rotation på landets samtliga radiostationer, om världen vore lite mer rättvis. Om nu folk inte till 99% skulle nöja sig med vad de redan är vana vid och bara våga titta utanför den där glaskupan och öppna upp ögon och öron en liten stund.

Kite är som ett fint årgångsvin, de blir bara bättre med åren. Som ett säkert hösttecken, för dit räknar jag hellre Kite än vädret på senare år, så syns och hörs vi förmodligen med V under september/oktober 2012. Om de nu inte skulle skrälla till ordentligt och sticka emellan med en EP av överblivet material, förutsatt att de inte ger ut precis allt som de väljer att spela in. Nåväl, var sak har sin tid och jag lever kvar här och nu, hösten 2011, med IV.

Nyfikna? Det var en retorisk fråga. Så varsågoda:
http://www.filesonic.se/file/2126233584/Kite-Kite_IV-

It's easier to leave than to be left behind, leaving was never my proud. (1980-2011)

Jag kan passa på att tipsa om den svenska duon Kite, med Christian "Kitte" Berg (The April Tears, Strip Music och Yvonne) och Nicklas Stenemo (The Mo och Melody Club). Jag har bloggat om dem tidigare, nu är duon aktuell med sin fjärde EP på lika många år. IV heter den, kort och gott, och följer upp föregångarna I, II och III.

Något album lär de aldrig släppa enligt egen utsago, så vi får väl snällt leva med en EP-skiva om året eller något i den stilen. Så fort det lackar mot höst dyker en ny EP upp. 2008, 2009, 2010 och nu även 2011. Jag får kanske anledning att återkomma med några rader om IV. Jag har i alla fall lyssnat igenom den några gånger och gillar det skarpt. Som vanligt när det gäller Kite.

Avslutningsvis tackar vi Michael Stipe och hans mannar för lång och trogen tjänst, även om det kanske känns lite överdrivet att på ett så drastiskt sätt slå på stora truman och lägga ner ett projekt som har mer än tre decennier på sitt CV. De hade väl lika gärna kunnat ta en oannonserad paus och fått se om de hade velat komma tillbaka eller inte. Jag tror inte att de hade blivit hängda om de inte hade harvat vidare med album och turné om några år igen, utan istället bara ha meddelat att de redan hade dragit sig tillbaka i stillhet. Men de ville kanske helt enkelt frigöra sig helt från sitt nuvarande skivkontrakt och skivbolag (läste jag på några ställen förra veckan) och i så fall fungerar ju detta sätt alldeles utmärkt.

Jag hade absolut ingen aning om vilket videoklipp jag skulle välja, så slumpen fick styra till största delen när jag lekte runt på Youtube och klickade några gånger i blindo. Efter att ha lyckats klicka mig vidare från R.E.M. till Kylie Minogue (min taktik var visst inte den mest idiotsäkra) så fick jag styra upp det en aning och det blev hur som helst videon till Bad Day. Inte direkt en av bandets mest välkända singlar eller videos, men videon är ganska charmig för att vara signerad R.E.M.

So take my hand. Tonight. And hold it tight. The nightmare is here, here to stay. Tonight.

Först Yvonne, sedan Strip Music, därefter några gästspel och duetter för andra artister och nu, långt om länge, är det dags för solodebut för Henric de la Cour. Första singeln "Dogs" kom i våras och nu är andra singeln "Dracula" här, mer elektroniskt än någonsin. Videon är väl ingen höjdare, den bjuder kort och gott på en bar överkropp, tatueringar, lite "blod" och... tja, typ det. Låten är desto bättre. Kanske inte lika vass som föregående "Dogs", men det är hur som helst två styrkebesked som har levererats.

Båda singlarna kommer naturligtvis att finnas med på albumet som släpps den 19 oktober. Ett album som, om man är snabb att boka, finns för 139 kr i en signerad och strikt limiterad utgåva med en bonusskiva innehållande tre bonusspår. Den vackra albumballaden "80s" finns dessutom att lyssna på via soundcloudsidan.

I'm so happy, cause today I found my friends. They're in my head.

I dag, den 24 september 2011, är det exakt på dagen 20 år sedan Nirvanas andra album "Nevermind" släpptes. Ungefär två och en halvt år senare tog Cobain sitt liv och myten och kulten började att frodas. Sedan den dagen går väl varenda tonåring omkring med Nirvanalinne och i tider som dessa så har väl H&M sin egen variant. H&M har väl Ramones och DressMann har Rolling Stones, någonstans där finns säkert Nirvana också. Utan att säkert hälften av de som bär plaggen inte ens var födda då sagan nådde sitt musikaliska slut. Eller kanske inte ens har hört bandet i fråga och bara bär en t-shirt eller ett linne för att alla andra "coolingar" gör det, vad vet jag.

Men dessa påfund förtar naturligtvis inte albumet dess genomslag, betydelse och storhet. 20-årsjubiléet till ära så släpps nu en deluxeutgåva av "Nevermind". Jag minns då MTV började spela "Smells Like Teen Spirit" var och varannan timme och man satt fastklistrad framför TV:n och tyckte att det var en häftig video. Den typ av låtar var inte heller det något som brukade höras på MTV. Detta var på den tiden som MTV faktiskt var en musikkanal som visade musikvideos och tittarna fick tips om musik i olika program om synth, indie, rock o.s.v. Jo, det är sant. Det fanns en sådan tid för MTV, där de faktiskt spelade musik och inte bara... ja, vad de nu har för tramsprogram nu för tiden.

Nyutgåvan då? Remastrad och med en sjuhelvetes massa bonusspår. Totalt 39 låtar fördelade på två skivor. Vissa bonusspår är som vanligt mer befogade än andra när det kommer till denna typ av samling. B-sidorna förstår jag, inte sällan kompletterar bonusspår från singlar ett album på ett bra sätt. Demos förstår jag också, om det nu är en deluxeutgåva tänkt att mata material och få fansen att köpa samma album en gång till. Däremot vet jag inte riktigt hur och om till synes slumpmässigt utvalda livespår passar in. Annars då? Jodå, den står sig bra ännu, även om det är många år sedan som jag på något sätt brann för Nirvana. Men grattis på 20-årsdagen, eller vad man ska säga, "Nevermind".

Adele, hypad sångerska (och med en del fina låtar på sitt samvete), kan inte konsten att charma sin publik. Tidigare i år, när detta om att spela på stora arenor kom på tal, sade hon till brittiska Q Magazine: You think I'm gonna play a fucking arena? Are you out of your mind?' I'd rather play 12 years at the Barfly than one night at the O2! /.../ I don't think the music would work either. It's all too slow.

Tidigare denna vecka buades hon ut då hon spelade i en mindre lokal i just London (där den till fansens förtjusning dissade O2 Arena ligger) och plötsligt sade från scen att: This is the last time you'll catch me at a venue like this. These will be my last theatre dates as I'm moving on to arenas. I'll be at the O2 in February.

Med tanke på sitt uttalande tidigare i år där hon rådissade stora arenor, trodde att musiken inte skulle fungera i det sammanhanget och även sade att blotta tanken på stora arenor skrämmer skiten ur henne, så har hon väl inte fått någon bra start på sin promotion om varför folk skulle vilja se henne under den arenaturné som stundar 2012. Men det skrämmer nog inte bort Gradvall. Han lär väl tillsammans med Lokko stå längst fram med penna och block, redo att fylla 123 Twitterinlägg och 34 krönikor om att hon är den största av de största. Därefter vandrar de båda herrarna från O2 Arena till Notting Hill, där de intar en kopp exklusivt te på ett mysigt café. You heard me!

- Han är jättesexig, men han vet inte om det. /Bard

Nicholas Perry från en liten håla utanför Nottingham, England, hade bott i Sverige i ungefär tio månader då han i våras uppsökte Idols audition i sin nuvarande stad Linköping. Jag träffade liraren i maj, då såväl auditions som slutauditions i Stockholm var avklarade. Han stod, med den äran, för musiken på en fin väns bröllopsfest. Ja, han sjöng alla låtar utom en, då den var på svenska, under musiken. En väldigt sympatisk och trevlig snubbe, nu en guldbiljett rikare och därmed topp 100 när cirkusen snart rullar vidare i Hufvudstaden.

Här är Nicks audition som visades i TV4 i går. Cheers mate!

P.S. Det är inte ofta jag dansar offentligt, extremt sällan skulle jag vilja säga, men efter en del öl och vin och till tonerna av Nick spelades Kents "747" (någon annan stod för sången, då den är på svenska) tog jag en svängom med bruden. Ja, någonstans där och då slöts väl cirkeln för allt och inget.