I'm so happy, cause today I found my friends. They're in my head.

I dag, den 24 september 2011, är det exakt på dagen 20 år sedan Nirvanas andra album "Nevermind" släpptes. Ungefär två och en halvt år senare tog Cobain sitt liv och myten och kulten började att frodas. Sedan den dagen går väl varenda tonåring omkring med Nirvanalinne och i tider som dessa så har väl H&M sin egen variant. H&M har väl Ramones och DressMann har Rolling Stones, någonstans där finns säkert Nirvana också. Utan att säkert hälften av de som bär plaggen inte ens var födda då sagan nådde sitt musikaliska slut. Eller kanske inte ens har hört bandet i fråga och bara bär en t-shirt eller ett linne för att alla andra "coolingar" gör det, vad vet jag.

Men dessa påfund förtar naturligtvis inte albumet dess genomslag, betydelse och storhet. 20-årsjubiléet till ära så släpps nu en deluxeutgåva av "Nevermind". Jag minns då MTV började spela "Smells Like Teen Spirit" var och varannan timme och man satt fastklistrad framför TV:n och tyckte att det var en häftig video. Den typ av låtar var inte heller det något som brukade höras på MTV. Detta var på den tiden som MTV faktiskt var en musikkanal som visade musikvideos och tittarna fick tips om musik i olika program om synth, indie, rock o.s.v. Jo, det är sant. Det fanns en sådan tid för MTV, där de faktiskt spelade musik och inte bara... ja, vad de nu har för tramsprogram nu för tiden.

Nyutgåvan då? Remastrad och med en sjuhelvetes massa bonusspår. Totalt 39 låtar fördelade på två skivor. Vissa bonusspår är som vanligt mer befogade än andra när det kommer till denna typ av samling. B-sidorna förstår jag, inte sällan kompletterar bonusspår från singlar ett album på ett bra sätt. Demos förstår jag också, om det nu är en deluxeutgåva tänkt att mata material och få fansen att köpa samma album en gång till. Däremot vet jag inte riktigt hur och om till synes slumpmässigt utvalda livespår passar in. Annars då? Jodå, den står sig bra ännu, även om det är många år sedan som jag på något sätt brann för Nirvana. Men grattis på 20-årsdagen, eller vad man ska säga, "Nevermind".

Adele, hypad sångerska (och med en del fina låtar på sitt samvete), kan inte konsten att charma sin publik. Tidigare i år, när detta om att spela på stora arenor kom på tal, sade hon till brittiska Q Magazine: You think I'm gonna play a fucking arena? Are you out of your mind?' I'd rather play 12 years at the Barfly than one night at the O2! /.../ I don't think the music would work either. It's all too slow.

Tidigare denna vecka buades hon ut då hon spelade i en mindre lokal i just London (där den till fansens förtjusning dissade O2 Arena ligger) och plötsligt sade från scen att: This is the last time you'll catch me at a venue like this. These will be my last theatre dates as I'm moving on to arenas. I'll be at the O2 in February.

Med tanke på sitt uttalande tidigare i år där hon rådissade stora arenor, trodde att musiken inte skulle fungera i det sammanhanget och även sade att blotta tanken på stora arenor skrämmer skiten ur henne, så har hon väl inte fått någon bra start på sin promotion om varför folk skulle vilja se henne under den arenaturné som stundar 2012. Men det skrämmer nog inte bort Gradvall. Han lär väl tillsammans med Lokko stå längst fram med penna och block, redo att fylla 123 Twitterinlägg och 34 krönikor om att hon är den största av de största. Därefter vandrar de båda herrarna från O2 Arena till Notting Hill, där de intar en kopp exklusivt te på ett mysigt café. You heard me!