The Night Visitor

Det blev fyra raska inlägg där mot slutet av september, men oktober har lyst med sin frånvaro. Så kan det gå! Nu är jag dock sugen på Anna Ternheims kommande album. Hon har inte varit någon superfavorit, men jag har alltid gillat henne. Kommande albumet The Night Visitor har promotats på hennes Youtubekanal de senaste veckorna. Först en kortare teaser (ni ser den nedan), sedan en slags trailer och senast en video. Ingen traditionell musikvideo, utan en finstämd livelåt på en veranda i Nashville, USA, där även albumet spelades in.

Ternheim har på ett flertal av sina album haft den goda smaken att även ge ut dem som dubbelalbum med avskalade och akustiska versioner av albumspåren på bousskivan, vi får se vad som hamnar på andra skivan denna gång. Enligt cdon och Ginza blir det bara en akustisk EP, alltså inte hela albumet i akustisk utgåva. Dessutom en dvd med akustiska låtar framförda på den där verandan jag skrev om i stycket ovanför och ytterligare material från USA. Den utgåvan lockar trots allt, med två cd och en dvd. Release 28 oktober.

Nåväl, teasern var det. En suggestiv och vacker liten sak.

I fredags var jag för övrigt på konsert i Hässleholm Kulturhus. Den amerikanske singer-songwritern Willie Nile stod på scen. Bland hans idoler under uppväxten fanns bland annat Patti Smith och Ramones. Bland hans vänner finns just Patti Smith, men även Bruce Springsteen och inte minst mina idoler Ryan Adams och Jesse Malin, samt även den på tok för tidigt bortgångne Jeff Buckley. Bland hans egna fans finns till exempelvis Lou Reed, Bono och Springsteen. Nile spåddes i början av 80-talet (debutalbum 1980) bli den nya Springsteen eller Dylan, men så blev det inte och jag ska inte namedroppa fler artister. Väldigt bra konsert av en väldigt trevlig snubbe, hur som helst! Willie Nile.

Vill ni läsa min kompis Patriks recension i Norra Skåne så finns den här:
http://patrikleanderson.blogg.se/2011/october/willie-nile-recension.html

But then you ran away and you turned your face from all of us.

Nya EP:n IV med Kite, nyligen nämnda och illustrerade i det föregående inlägget i förmiddags, bjuder på fem nya låtar från bandet. Med ett EP-släpp om året så har bandet fördelen att kunna släppa en handfull låtar med jämna mellanrum, istället för att knåpa på ett album och kanske riskera att tvingas ta med utfyllnadsspår eller hastigt komponerade låtar bara för att plattan ska ut i tid.

Inledande "I Just Wanna Feel" är ganska soft och tillbakalutad synthpop som lunkar på, medan avslutande "Closing My Heart" är balladen bland denna kvintett låtar. En riktigt vacker temposänkare dessutom. Två bra spår, men det är inte där vi ska fastna. Duon bjuder nämligen upp till dans som aldrig förr denna gång.

I mitten av denna knäckande EP finns tre utropstecken. Tre låtar som är mer elektroniskt pulserande än någonsin. Tre låtar som det är omöjligt att sitta helt still och lyssna på. Ett Kite i absolut högform. Det är låtarna "Step Forward", "Victorious" och "Stand Back" som gör att jag sitter förstummad, handfallen och tvångsmässigt uppsöker repeatknappen gång efter annan.

"Victorious" skulle kunna välta valfritt dansgolv sju dagar i veckan, om världen vore lite mer rättvis. "Stand Back" (en låt som Melody Club skulle kunna döda för att lyckas skriva nu för tiden) skulle kunna få A-rotation på landets samtliga radiostationer, om världen vore lite mer rättvis. Om nu folk inte till 99% skulle nöja sig med vad de redan är vana vid och bara våga titta utanför den där glaskupan och öppna upp ögon och öron en liten stund.

Kite är som ett fint årgångsvin, de blir bara bättre med åren. Som ett säkert hösttecken, för dit räknar jag hellre Kite än vädret på senare år, så syns och hörs vi förmodligen med V under september/oktober 2012. Om de nu inte skulle skrälla till ordentligt och sticka emellan med en EP av överblivet material, förutsatt att de inte ger ut precis allt som de väljer att spela in. Nåväl, var sak har sin tid och jag lever kvar här och nu, hösten 2011, med IV.

Nyfikna? Det var en retorisk fråga. Så varsågoda:
http://www.filesonic.se/file/2126233584/Kite-Kite_IV-

It's easier to leave than to be left behind, leaving was never my proud. (1980-2011)

Jag kan passa på att tipsa om den svenska duon Kite, med Christian "Kitte" Berg (The April Tears, Strip Music och Yvonne) och Nicklas Stenemo (The Mo och Melody Club). Jag har bloggat om dem tidigare, nu är duon aktuell med sin fjärde EP på lika många år. IV heter den, kort och gott, och följer upp föregångarna I, II och III.

Något album lär de aldrig släppa enligt egen utsago, så vi får väl snällt leva med en EP-skiva om året eller något i den stilen. Så fort det lackar mot höst dyker en ny EP upp. 2008, 2009, 2010 och nu även 2011. Jag får kanske anledning att återkomma med några rader om IV. Jag har i alla fall lyssnat igenom den några gånger och gillar det skarpt. Som vanligt när det gäller Kite.

Avslutningsvis tackar vi Michael Stipe och hans mannar för lång och trogen tjänst, även om det kanske känns lite överdrivet att på ett så drastiskt sätt slå på stora truman och lägga ner ett projekt som har mer än tre decennier på sitt CV. De hade väl lika gärna kunnat ta en oannonserad paus och fått se om de hade velat komma tillbaka eller inte. Jag tror inte att de hade blivit hängda om de inte hade harvat vidare med album och turné om några år igen, utan istället bara ha meddelat att de redan hade dragit sig tillbaka i stillhet. Men de ville kanske helt enkelt frigöra sig helt från sitt nuvarande skivkontrakt och skivbolag (läste jag på några ställen förra veckan) och i så fall fungerar ju detta sätt alldeles utmärkt.

Jag hade absolut ingen aning om vilket videoklipp jag skulle välja, så slumpen fick styra till största delen när jag lekte runt på Youtube och klickade några gånger i blindo. Efter att ha lyckats klicka mig vidare från R.E.M. till Kylie Minogue (min taktik var visst inte den mest idiotsäkra) så fick jag styra upp det en aning och det blev hur som helst videon till Bad Day. Inte direkt en av bandets mest välkända singlar eller videos, men videon är ganska charmig för att vara signerad R.E.M.

So take my hand. Tonight. And hold it tight. The nightmare is here, here to stay. Tonight.

Först Yvonne, sedan Strip Music, därefter några gästspel och duetter för andra artister och nu, långt om länge, är det dags för solodebut för Henric de la Cour. Första singeln "Dogs" kom i våras och nu är andra singeln "Dracula" här, mer elektroniskt än någonsin. Videon är väl ingen höjdare, den bjuder kort och gott på en bar överkropp, tatueringar, lite "blod" och... tja, typ det. Låten är desto bättre. Kanske inte lika vass som föregående "Dogs", men det är hur som helst två styrkebesked som har levererats.

Båda singlarna kommer naturligtvis att finnas med på albumet som släpps den 19 oktober. Ett album som, om man är snabb att boka, finns för 139 kr i en signerad och strikt limiterad utgåva med en bonusskiva innehållande tre bonusspår. Den vackra albumballaden "80s" finns dessutom att lyssna på via soundcloudsidan.

I'm so happy, cause today I found my friends. They're in my head.

I dag, den 24 september 2011, är det exakt på dagen 20 år sedan Nirvanas andra album "Nevermind" släpptes. Ungefär två och en halvt år senare tog Cobain sitt liv och myten och kulten började att frodas. Sedan den dagen går väl varenda tonåring omkring med Nirvanalinne och i tider som dessa så har väl H&M sin egen variant. H&M har väl Ramones och DressMann har Rolling Stones, någonstans där finns säkert Nirvana också. Utan att säkert hälften av de som bär plaggen inte ens var födda då sagan nådde sitt musikaliska slut. Eller kanske inte ens har hört bandet i fråga och bara bär en t-shirt eller ett linne för att alla andra "coolingar" gör det, vad vet jag.

Men dessa påfund förtar naturligtvis inte albumet dess genomslag, betydelse och storhet. 20-årsjubiléet till ära så släpps nu en deluxeutgåva av "Nevermind". Jag minns då MTV började spela "Smells Like Teen Spirit" var och varannan timme och man satt fastklistrad framför TV:n och tyckte att det var en häftig video. Den typ av låtar var inte heller det något som brukade höras på MTV. Detta var på den tiden som MTV faktiskt var en musikkanal som visade musikvideos och tittarna fick tips om musik i olika program om synth, indie, rock o.s.v. Jo, det är sant. Det fanns en sådan tid för MTV, där de faktiskt spelade musik och inte bara... ja, vad de nu har för tramsprogram nu för tiden.

Nyutgåvan då? Remastrad och med en sjuhelvetes massa bonusspår. Totalt 39 låtar fördelade på två skivor. Vissa bonusspår är som vanligt mer befogade än andra när det kommer till denna typ av samling. B-sidorna förstår jag, inte sällan kompletterar bonusspår från singlar ett album på ett bra sätt. Demos förstår jag också, om det nu är en deluxeutgåva tänkt att mata material och få fansen att köpa samma album en gång till. Däremot vet jag inte riktigt hur och om till synes slumpmässigt utvalda livespår passar in. Annars då? Jodå, den står sig bra ännu, även om det är många år sedan som jag på något sätt brann för Nirvana. Men grattis på 20-årsdagen, eller vad man ska säga, "Nevermind".

Adele, hypad sångerska (och med en del fina låtar på sitt samvete), kan inte konsten att charma sin publik. Tidigare i år, när detta om att spela på stora arenor kom på tal, sade hon till brittiska Q Magazine: You think I'm gonna play a fucking arena? Are you out of your mind?' I'd rather play 12 years at the Barfly than one night at the O2! /.../ I don't think the music would work either. It's all too slow.

Tidigare denna vecka buades hon ut då hon spelade i en mindre lokal i just London (där den till fansens förtjusning dissade O2 Arena ligger) och plötsligt sade från scen att: This is the last time you'll catch me at a venue like this. These will be my last theatre dates as I'm moving on to arenas. I'll be at the O2 in February.

Med tanke på sitt uttalande tidigare i år där hon rådissade stora arenor, trodde att musiken inte skulle fungera i det sammanhanget och även sade att blotta tanken på stora arenor skrämmer skiten ur henne, så har hon väl inte fått någon bra start på sin promotion om varför folk skulle vilja se henne under den arenaturné som stundar 2012. Men det skrämmer nog inte bort Gradvall. Han lär väl tillsammans med Lokko stå längst fram med penna och block, redo att fylla 123 Twitterinlägg och 34 krönikor om att hon är den största av de största. Därefter vandrar de båda herrarna från O2 Arena till Notting Hill, där de intar en kopp exklusivt te på ett mysigt café. You heard me!

- Han är jättesexig, men han vet inte om det. /Bard

Nicholas Perry från en liten håla utanför Nottingham, England, hade bott i Sverige i ungefär tio månader då han i våras uppsökte Idols audition i sin nuvarande stad Linköping. Jag träffade liraren i maj, då såväl auditions som slutauditions i Stockholm var avklarade. Han stod, med den äran, för musiken på en fin väns bröllopsfest. Ja, han sjöng alla låtar utom en, då den var på svenska, under musiken. En väldigt sympatisk och trevlig snubbe, nu en guldbiljett rikare och därmed topp 100 när cirkusen snart rullar vidare i Hufvudstaden.

Här är Nicks audition som visades i TV4 i går. Cheers mate!

P.S. Det är inte ofta jag dansar offentligt, extremt sällan skulle jag vilja säga, men efter en del öl och vin och till tonerna av Nick spelades Kents "747" (någon annan stod för sången, då den är på svenska) tog jag en svängom med bruden. Ja, någonstans där och då slöts väl cirkeln för allt och inget.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy. John le Carré skrev boken (riktigt bra bok) och Alec Guinness spelade huvudrollen då boken filmatiserades för TV 1979 (har jag ej sett). I Tomas Alfredsons version så axlar självaste Gary Oldman den rollen och omkring sig har han bland andra de lika utsökta John Hurt, Colin Firth och Tom Hardy. Bara det får mig att gå i spinn. Och ge Oldman en Oscar nu, för helvete! Det är han värd, efter att jag bara har sett två trailers och något kortare klipp. Låt statyetterna hagla över filmen, som vore det en hagelstorm i ett vinterpiskande Sibirien.

Kul även att David Dencik har en roll i filmen. Jag har gillat honom ända sedan jag såg honom i TV-serien "Lasermannen" och efter det tog det fart med serierna "Upp till kamp" och "De halvt dolda" och ett par filmer. Nu syns han internationellt i såväl David Finchers "The Girl With The Dragon Tattoo" som i denna film. Liraren har ett antal världsnamn att peta in i sitt CV då han ska summera vilka han synts i samma filmer som, sett till de båda sistnämnda filmerna.

Världspremiären för filmpressen klarades av i Venedig i går och i dag, om jag har förstått saken rätt, är det galapremiär för filmen och den seglar allt mer upp som en av storfavoriterna till det prestigefyllda Guldlejonet.

Kritikerna är lyriska och höjer filmen till skyarna. Jag har läst några av recensionerna och omdömena efter världspremiären och risken är att jag nu har trissat upp mina förväntningar på ett sätt som jag nog aldrig någonsin har gjort inför en film. Eller i alla fall har gjort extremt sällan. Med tanke på de fantastiska skådespelarna och den utsökta boken så är det väl farligt att låta förväntningarna slå i taket, men men. The Telegraph, för att bara nämna en av tidningarna, skriver i sin fullpottsrecension bland annat:

A superb adaptation of John le Carré’s brilliant, intricate Cold War spy novel, the film is a triumph. It’s packed with superb British actors, all at the top of their game /.../ We’ve never seen Oldman like this before, and he’s simply stunning /.../

Much of the credit for all this must go to director Tomas Alfredson (Let the Right One In). He captures scenes with silky fluidity, dispatching his cameras into nooks, crannies and improbable angles, finding a visual equivalent to the story’s hunt for complex solutions.

The best compliment to pay Tinker, Tailor, Soldier, Spy is to affirm that it does what every great film can do: it makes your heart pound, gets your pulses racing and sends your brain cells into overdrive.

Teaser trailer:





Officiell trailer:

Hey, put our pencils down and crawl back underground, where we won't, won't be found.

Jag såg Ladytron på Siestafestivalen i början av juni, det var första gången jag såg dem live. Strålande sol och tidig speltid var inte de bästa oddsen för ett electropopband som hade mått bäst av en scenshow och ljusshow som inte dränktes i kapp med solstrålarna. Med solen i ögonen gick de trots allt upp och levererade en show som låg över min försväntan. De var aktuella med en samling och körde en angenäm hitkavalkad, men parallellt med detta så höll de även på att färdigställa ett nytt studioalbum. Smakprov bjöds även därifrån.

"Ace of Hz" (som är med på både samlingsskivan och nya albumet) och "White Elephant" är två av låtarna, tillika båda singlar, riktigt bra sådana, som framfördes live från det nya albumet "Gravity the Seducer" som släpps framöver i september. Riktigt när det släpps beror på var man bor och om man önskar det digitalt eller fysiskt. Jag minns att det även spelades någon ny seg låt på Siesta. Förmodligen var det "Ambulances", en ganska lätstruken singel som släpptes bara veckorna efter konserten.

Eftersom jag redan har nämnt tre singlar så kan jag lika gärna ge lite plats åt den fjärde, "Mirage", som likt de två första singlarna är riktigt bra. "Ambulances" framstår med facit i hand som ett av de absolut svagaste spåren på albumet, jag fastnade inte för den då den kom för några månader sedan och gör det inte nu heller. Instrumentala låtar, på tal om något annat, kan vara befogade och både "Ritual" och "Aces High" fungerar, men "Transparent Days" framstår i mina öron som en monoton transportsträcka. Då hade jag hellre sett att de petat någon instrumental från albumet och fått med en eller två uptempolåtar med sång till.

"Gravity the Seducer" är ett välkommet, stabilt och snyggt producerat hantverk, men det tappar lite mot slutet i och med ett par svagare spår. Börjar riktigt bra, d.v.s. Ladytron är Ladytron och bjuder på just Ladytron, men sedan håller det inte riktigt hela vägen. Å andra sidan finns det fler starka än svaga spår, dessutom infinner sig en önskan av att inom kort vilja se Ladytron live ännu en gång. En önskan av att få se dem på en klubbspelning i Skåne, där de kör en sjuhelvetes ljusshow och bjuder på sina vackert drömska låtar och dunkande uptempodängor om vartannat. "Gravity the Seducer" är här och Ladytron är tillbaka. Business as usual i Ladytronland, i mångt och mycket. Det är faktiskt gott så!

In your head, in your head. Zombie, zombie, zombie.

Artikeln i länken nedan är så surrealistisk och skrämmande (men inte skrämmande på det sätt som skaparna av serien antagligen vill) så att jag inte kan bespara er den. "Lill-Babs" som zombie i en serie där "Robinson-Robban" har en av huvudrollerna. Efter en snabb koll i min kalender så är det inte 1 april i dag. Expressen har gått ut med detta i sann Se och Hör-anda, sett till de som är involverade i projektet, så jag var tvungen att dubbelkolla med SvD och DN om de skrev om spektaklet. Och, ja.

I övrigt kan man alltid hålla tummarna för snabb smittspridning och effektivt dödande av samtliga zombies, gärna redan i första avsnittet. Åtta avsnitt ska det bli, jag ska inte se ett enda. För de som emellertid ämnar att se serien så lär garanterat Jesus plågsamma vandring mot Golgata framstå som en mer angenäm aktivitet än att bänka sig framför dokusåpazombies i TV6.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/lill-babs-zombie-i-ny-dramaserie

Barbro "Lill-Babs" Svensson, Caroline af Ugglas och Patrick Sjöberg blir zombies i en kommande skräckdramaserie i TV 6. "Den sista dokusåpan" är titeln på den åtta avsnitt långa serien som kanalen ska sända i vår, skriver Expressen.

Serien beskrivs som en blandning mellan "Blair witch project" och "Zombieland" och handlar om ett antal kända svenskars flykt genom ett zombiesmittat Sverige.

I huvudrollerna syns bland andra "Idol"-aktuella Cecilia Forss, Robert "Robinson-Robban" Andersson och "Big brother"-vinnaren Simon Danielsson, som alla ska spela sig själva. Lill-Babs, Sjöberg och af Ugglas gör så kallade cameo-inhopp i serien.

September, och jag fattar ett svårt beslut.

En gång i tiden kändes det som att det där med musiklistor, musikpriser, Grammis och Rockbjörnen fyllde en funktion. Att det var lite status, prestige och exklusivt. Nu är det mest flickfavoriter som gäller och att de som det rings och röstas flitigast på vinner, som om musikindustrin går hand i hand, och ner i graven, med Idol och liknande program.

The Ark blev årets livegrupp i aftonens Rockbjörnengala, men skam vore det annars. De slogs mot Takida, Roxette, Maskinen och Hoffmaestro. Med facit i hand kunde det väl emellertid ha gått hur som helst om man ser till de nominerade och att folket hade makten. I övrigt slökollade jag bara galan på nätet. Eller slöhörde, om man så vill. I bakgrunden. Det påminde mer om konserter än utdelning av musikpriser. Konserter med Danny och Ison & Fille dessutom. Giljotinhanden ryckte stup i kvarten och jag verkade mest påminnas om att det där med musikpriser och galor numera bara är mer renodlad promotion än prisutdelning av det gångna årets musikaliska insatser. Till slut dissade jag galan helt och ringde ett samtal istället.

Jag minns då jag och en klasskamrat satt och skrev ner Trackslistan i P3 varje lördag. Vi gjorde egna listor i en tid då Tracks betydde något. Listans 20 placeringar, bubblarna och utmanarna. Till vilken nytta? Det var trevligt och spännande, om inte annat. I dag klickar tonårstjejerna vidare sina Saade, Danny, Tokio Hotel och fan och hans moster i alla möjliga TV-program och musikgalor sju dagar i veckan. Känns det som.

Var sak har sin tid, musikgalornas tid är i alla fall för min del en svunnen tid.

På tal om sådant, sommaren är ett minne blott. September och hösten är här. Gott så.