Och då kommer känslan, den smygande känslan...

Idag gick jag hemifrån tillsammans med min plånbok. Första stopp blev SJ-butiken. Därifrån gick jag tillsammans med min plånbok och uthämtade tågbiljetter. Nästa stopp blev ICA, där jag shoppade loss. Därifrån gick jag sedan med min plånbok, mina tågbiljetter och ICA-kassen. Trodde jag. Efter att ha gått några hundra meter så fick jag den där känslan. Ni vet, känslan av att något är fel. Känslan av att något är riktigt jä*la fel, varpå man fryser till is för en sekund eller två.

.

Där gick jag med plånboken i den ena handen och kassen i den andra, men inga tågbiljetter. Den känslan man får i kroppen då man vet att man glömt något, den får en att veta att man lever. Man upphör att vara människa för några sekunder, sedan infinner sig viss panik. Någonting ligger någonstans och bortom ens kontroll. Tack och lov låg de kvar framme vid bandet där kunden packar sina varor. Jag kunde andas ut efter att högst ofrivilligt ha fått lite spänning i vardagen.

Give us this day all that you showed me

The power and the glory until my kingdom comes

.

Jag tänkte nämna något om Kalmar och Forever Young 2010 igår, på tal om Ultravox.

Jakob Hellman var först ut och det sprudlade om honom. Många av låtarna från hans första skiva (utkom 1989), och hittills enda, lät fantastiskt bra årgång 2010. Tyngre, tightare och inte alls sådär klämkäckt tramsiga som jag kanske befarade. Gårdagens version av "Stora havet" är något av det bästa som jag har upplevt live under det här året, bara en sådan sak.

Ultravox levererade från start till mål. En och annan låt hade jag velat byta ut, men jag ska inte klaga. "Hymn", "Vienna", "Dancing with tears in my eyes", "All stood still", "Sleepwalk", Passing strangers" och resten av hitsen uppradade på ett långt pärlband. Det är kanske svårt att begära mer än så, trots allt. Midge Ure är Midge Ure och "Dancing with tears in my eyes" ("Bagen" i SVT med Cia Berg, någon?) är fortfarande en av de mest fantastiska poplåtar som har skrivits.

The Human League fick äran att avsluta, men en timmes speltid blev lite för mycket av det goda. Hade några låtar skippats, det blev lite långrandigt emellanåt, och konserten hade klockat in på 45 minuter, så hade det blivit jävligt bra. Å andra sidan ska jag inte klaga, för de körde de stora hitsen. "Don't you want me" avslutade ordinarie set och "Together in electric dreams" extranumren, lägg därtill "Human", Open your heart", The Lebanon", "Mirror man" o.s.v. Två av mina absoluta favoriter med bandet spelades dessutom. Oklart för mig hur stora de låtarna är i The Human Leagues kretsar, så jag vågade inte hoppas på för mycket. Men jag fick dulleb utdelning. "The sound of the crowd" inledde konserten och "Empire state human" kom någonstans i mitten. Själv befann jag mig i himmelriket under de båda låtarna.

Reeperbahn stod på scen enbart för pengarna och enbart dessa sex spelningar, det gjorde Olle Ljungström klart för alla innan Forever Young-turnén drog igång. Synd, för de var fantastiska. De utstrålade glädje, samspelthet och det gav mersmak. Till Kalmarpubliken sade han "Detta är sista gången ni får se Reeperbahn, hejdå 80-talet". Tack och hej Reeperbahn! Välkomen tillbaka Olle!

I en kommentar till Sébastien i mitt föregående inlägg så sade jag mig ha skruvat ner förväntningarna på Alphaville till minimum. Det hjälpte föga. "Forever Young" funkade okej, det enda felet med denna version igår var att den var lite för speedad, de kunde dragit ner det 10% i tempot. "Sounds like a melody" och "Big in Japan" gick att känna igen i verser och refränger, annars var det rent ut sagt för bedrövliga versioner. Intro, solo och outro kryddade med rockiga gitarrer och en Duracellkanin som hoppade, tjoade, klappade och Gud-vet-vad. Att fräscha upp sina gamla hits i all ära, men what the f**k?! Någon borde ha dragit i handbromsen.

Det som kan konkurrera med Alphaville på sämstalistan skulle väl vara att det vid ett tillfälle var en timmes kö till att få köpa en öl. Lite synd att man inte var ensam om tanken att låta Lustans Lakejer utgöra ölpaus, det verkade som att var och varannan person slogs av precis samma tanke. Och jag förstår dem förvisso, jag har aldrig riktigt fixat Kinde och hans Lakejer.

.

Utcheckning redan kl 10, vilket jag nog inte visste då jag bokade hemresan, så jag var därmed redo att ta ett tåg hem två timmar tidigare. Om jag tilläts att kliva ombord, d.v.s. Ett vanligt Öresundståg där jag t.o.m. kunde ha suttit på en fällstol (utan armstöd) i "korridoren" om så hade krävts, men nejdå. Tågvärdinnan var bestämd och hänvisade mig till mitt ordinarie tåg.

Jag grät dock inte över spilld mjölk. Istället skickade jag hem mitt trevliga konsertsällskap (trist att behöva vänta 2 h extra för min skull) och unnade mig en fika i solen, vid Kalmar Slott. Där satt jag i min ensamhet på en kanon uppe på slottsvallen, drack mitt kaffe, åt min kanelsnäcka och spanade ut över slottet, havet och den vackra parken om vartannat. Det, mina vänner, är kärlek.

He's a lonesome streetside Romeo

Jodå, nu bär det snart av till Forever Young 2010.
Jag lämnar er med Alphavilles underbara "Romeos".

Är man i Tunisien, då ser man Afrika.

Jo, ni läste rätt, så vi tar det en gång till.
Är man i Tunisien, då ser man Afrika.

Nähä?! Är man i Sverige, då ser man Europa? Och man ser Asien i Kina? Jag kan här tillägga att det var menat att vara Spanien istället för Tunisien. Vet inte var jag vill komma med detta, men det var ett kul citat idag sagt av en kär vän. Annars sitter jag här och lyssnar på Enter Shikari (minns du den konserten, Sara? hehe) och laddar inför Forever Young 2010 i Kalmar på lördag. Det blir grymt!

Senare ikväll ska jag se Gake no ue no Ponyo av Hayao Miyazaki (bl.a. Spirited Away).

Den finns visst inte att se med engelskt tal, så det får bli japanskt tal. Originalet. Annars svenska? Eh, jag skulle inte tro det. Någon måtta får det vara på tramserierna. Japanskt tal med svensk text är nog det bästa alternativet ändå, så jag sörjer inte det uteblivna engelska talspåret trots allt. Jag vill nog inte ens veta vilka som lagt de svenska rösterna. Med min otur så hade det nog ändå bara varit lirare som Måns Zelmerlöw, Linus Wahlgren och Anna Book. Då är det bättre att sväva i ovisshet och njuta av ett mästerverk i den japanska skolan på japanska, från start till mål.

Dancing with tears in my eyes

Weeping for a memory of a life gone by

Börja grundskolan, träffa kompisar. Springa, spela, kriga, spela fotboll och skrattet är alltid nära till hands. Livet är enkelt, det är bara att leka. Gå till skolan, lära, leka, vara glad. Sedan börja gymnasiet, spännande, träffa nya kompisar och ha kvar en del gamla. Sitta och lyssna på Suede och Stone Roses på 7"-singlar. Fortfarande veta vad morgondagen har att erbjuda i den där trygga bubblan kallad skolgång. Och ännu vara sådär lyckligt omedveten om världen utanför.

.

Framtiden. Vägskäl. Mycket rinner ut i sanden, så även många bekantskaper. Studenten. Tack och hej alla, tack för den här tiden. Arbete. Lumpen. Flytt. Högskolan. Var sak har sin tid, var och en har sin framtid. Sitt liv. Nya vänner tillkommer. Och går. Studierna är klara. Jobbet tar vid, så även nya bekantskaper. Ännu en språngbräda. Sedan står man där med svunna tider i backspegeln.

.

Det här är absolut ingen självömkan, ty var sak har ganska ofta sin tid.

Och ingen regel utan fina undantag och de undantagen ska jag vårda ömt.

Och i drömmen håller du i min hand

Inte Helsingborg (där jag var), men väl Eskilstuna.
Min vän "u" filmade "M" där, såväl bra ljud som bild.

Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Det går inte en gång som jag hör denna låt,
utan att jag kommer att tänka på min mormor.
Det där allra sista mötet, det där som aldrig blev av <3

"Happiness is not always the best way to be happy."

- Will you keep out all the sadness?
- I have a sadness shield that keeps out all the sadness, and it's big enough for all of us.

Nu ska jag fixa lunch och sedan se denna lysande film som eftermiddagsmatiné.
Where The Wild Things Are. Jag såg den i våras, men idag är det dags igen.

Friday the 13th

Fredagen den trettonde idag, dra på trissor.

Har ni märkt av någon otur eller olycka idag då?

.

Mitt förhållande till fredagar som infaller på den trettonde dagen i en månad har varit mer lycka än olycka, om jag nu måste tvingas tycka till om denna dag. Jag vill minnas att jag har gått på konserter detta datum. Om de ställdes in? Nej, tvärtom blev en av dem t.o.m. riktigt bra (Sahara Hotnights, längesedan, så schh). Min uppkörning inför körkortet inföll även den en fredagen den 13:e. Det var vinter, snö och halka. Det gick bra ändå, det gick väldigt bra. Detta trots att jag hade förträngt datumet, men mannen från Vägverket gjorde mig påmind precis innan jag skulle köra upp med orden: Vi vet båda vilken dag det är idag, så det behöver jag inte orda något om. Tack, det lugnade verkligen mina nerver. Inte. Men jag lurade såväl gubben som datumet.

.

Idag är det återigen en fredagen den 13:e, även om det inte slog mig förrän nyss. Med fem timmar kvar av dagen. Dagen har varit harmonisk. En solig och skön promenad till ICA i förmiddags, sedan kollat på en bra film i eftermiddags och precis tagit en lång och skön cykeltur i solen. Jag tänker dessutom se Billie The Vision & The Dancers gratiskonsert i en trevlig park i stan kl 21. Det enda orosmolnet på himlen, och det är inte ens bokstavligt talat, är att Posten verkar ha slarvat bort ännu ett brev. Andra brevet på två månader från samma person, om det nu inte kommer på måndag. Föga troligt. Se där, något långsökt att skylla dagens datum för ändå om det inte hittar fram?

Den svåra konsten i att kunna lura det tomma

Visst är det underbart att då och då ha en dag utan något inplanerat? Inget jobb, inga förpliktelser, inga måsten. Du behöver inte handla, tvätta, städa eller något annat. Du kan bara få vara. Ta dagen precis som den kommer. Unna dig en slapp dag. Kanske bok, film, musik, fika och promenad.

Idag är en sådan dag. En dag utan måsten. Efter Helsingborg, Västkusten och gårdagens fotboll och stadsfestival så är det helt tomt idag. Både gällande planering och inuti mig. Det tomma. Synd, för jag önskar att jag med gott samvete kunde ha fått njuta av en dag bestående av inget alls idag.

Därför tänkte jag lura det tomma genom att åka till Malmö. Affärer, promenera, fika och lyckas med att döda dagen. Den stundande helgen får bli en senare fråga. Då kanske jag till och med lyckas unna mig att inte göra något speciellt och dessutom kunna njuta av det. Jag har trots allt semester.

Mannen i den rosa hatten (16 öl senare)

Först var det kent och Helsingborg fredag-lördag, därefter var jag i princip bara hemma och vände innan jag begav mig vidare till västkusten. Nu är jag i alla fall hemma och kan varva ner lite.

Jag har alltså nyligen kommit hem och precis premiärlyssnat igenom den andra delen i Robyns Body Talk-trilogi medan jag packade upp väskan. Den känns inte lika underhållande som den första, men visst finns det några angenäma spår även denna gång. Inledande halvan med "In My Eyes", "Include Me Out", "Hang With Me" och "Love Kills" bekräftar att detta på det hela taget är ett stabilt hantverk. Därefter spretar det mer betänkligt. "U Should Know Better" med Snoop Dogg, spår sju av de åtta, lär förvisso spelas en hel del hos mig framöver. Inte så att Snoop lyfter låten, men låten i sig är för bra för att t.o.m. Snoop ska kunna förstöra den.

På väg till västkusten i helgen så hade jag förresten ett väldigt udda möte på tåget. Många är rädda för att mobilen ska strula med sms, samtal o.s.v., medan andra uppenbarligen inte vill veta av sådana saker alls. En av dessa personer var en man i uppskattningsvis 50-årsåldern.

Söndag 8/8-10, ca 11.20-tiden.
- Tjena! Kan du med en sådan här? (han räcker fram en nyare Sony Ericsson-mobil)

- Javisst, den ska jag nog kunna hantera, vadå då?

- Kan du radera allt? Jag är för bakfull för att kunna lyckas.

- Vad vill du ha raderat? Samtal? Sms? Musik? Adressbok?

- Ja, allt. Eller. Alla samtal och sms. Bara ta bort det du hittar.

.

Alla ingående och utgående samtal rensades och samtliga sms raderades. Troligen hade detta varit hans enda minne från kvällen innan eller i alla fall enda chansen att fylla i alla luckor som verkade finnas. Och nu fanns inte ens spåren och ledtrådarna av samtal och sms kvar. Kanske lika bra det.

.

- Tack så mycket, jag är för bakfull för att kunna lyckas själv.

- Det är lugnt, nu är allt borta.

- Får jag bjuda på något? Jag har starköl.

- Nej tack, det är lugnt. Jag har kaffe och kanelbulle. (från Pressbyrån)

- Ja, jag ska ta mig några nu, så bara säg till. Jag vågar inte vara nykter idag heller.

.

Därefter gick mannen tillbaka till sin plats och pyste upp den första av tre-fyra öl på en timme. Strax efteråt rotade han runt i sin väska igen, ropade plötsligt till och visade upp en konstig hatt (liten och rosa, typ partyhatt) och undrade vems den var och vad som egentligen hade hänt dagen innan.

.

Jag kom spontant att tänka på filmen "Hangover"/"Baksmällan" och scener med mannen, den rosa partyhatten, nakna asiater och exotiska djur började plötsligt att spelas upp för mig. Sedan bestämde jag mig för att jag nog inte ville veta några detaljer alls, så jag plockade fram pocketboken "Killing yourself to live" (rekommenderas varmt för älskare av humor, musik och resor) av Chuck Klosterman och lutade mig tillbaka för att njuta av boken, kaffet och kanelbullen istället.

.

Och ni kan få njuta av den lysande "Love Kills" med Robyn. Håll tillgodo.