He's a lonesome streetside Romeo

Jodå, nu bär det snart av till Forever Young 2010.
Jag lämnar er med Alphavilles underbara "Romeos".

Är man i Tunisien, då ser man Afrika.

Jo, ni läste rätt, så vi tar det en gång till.
Är man i Tunisien, då ser man Afrika.

Nähä?! Är man i Sverige, då ser man Europa? Och man ser Asien i Kina? Jag kan här tillägga att det var menat att vara Spanien istället för Tunisien. Vet inte var jag vill komma med detta, men det var ett kul citat idag sagt av en kär vän. Annars sitter jag här och lyssnar på Enter Shikari (minns du den konserten, Sara? hehe) och laddar inför Forever Young 2010 i Kalmar på lördag. Det blir grymt!

Senare ikväll ska jag se Gake no ue no Ponyo av Hayao Miyazaki (bl.a. Spirited Away).

Den finns visst inte att se med engelskt tal, så det får bli japanskt tal. Originalet. Annars svenska? Eh, jag skulle inte tro det. Någon måtta får det vara på tramserierna. Japanskt tal med svensk text är nog det bästa alternativet ändå, så jag sörjer inte det uteblivna engelska talspåret trots allt. Jag vill nog inte ens veta vilka som lagt de svenska rösterna. Med min otur så hade det nog ändå bara varit lirare som Måns Zelmerlöw, Linus Wahlgren och Anna Book. Då är det bättre att sväva i ovisshet och njuta av ett mästerverk i den japanska skolan på japanska, från start till mål.

Dancing with tears in my eyes

Weeping for a memory of a life gone by

Börja grundskolan, träffa kompisar. Springa, spela, kriga, spela fotboll och skrattet är alltid nära till hands. Livet är enkelt, det är bara att leka. Gå till skolan, lära, leka, vara glad. Sedan börja gymnasiet, spännande, träffa nya kompisar och ha kvar en del gamla. Sitta och lyssna på Suede och Stone Roses på 7"-singlar. Fortfarande veta vad morgondagen har att erbjuda i den där trygga bubblan kallad skolgång. Och ännu vara sådär lyckligt omedveten om världen utanför.

.

Framtiden. Vägskäl. Mycket rinner ut i sanden, så även många bekantskaper. Studenten. Tack och hej alla, tack för den här tiden. Arbete. Lumpen. Flytt. Högskolan. Var sak har sin tid, var och en har sin framtid. Sitt liv. Nya vänner tillkommer. Och går. Studierna är klara. Jobbet tar vid, så även nya bekantskaper. Ännu en språngbräda. Sedan står man där med svunna tider i backspegeln.

.

Det här är absolut ingen självömkan, ty var sak har ganska ofta sin tid.

Och ingen regel utan fina undantag och de undantagen ska jag vårda ömt.

Och i drömmen håller du i min hand

Inte Helsingborg (där jag var), men väl Eskilstuna.
Min vän "u" filmade "M" där, såväl bra ljud som bild.

Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Det går inte en gång som jag hör denna låt,
utan att jag kommer att tänka på min mormor.
Det där allra sista mötet, det där som aldrig blev av <3

"Happiness is not always the best way to be happy."

- Will you keep out all the sadness?
- I have a sadness shield that keeps out all the sadness, and it's big enough for all of us.

Nu ska jag fixa lunch och sedan se denna lysande film som eftermiddagsmatiné.
Where The Wild Things Are. Jag såg den i våras, men idag är det dags igen.

Friday the 13th

Fredagen den trettonde idag, dra på trissor.

Har ni märkt av någon otur eller olycka idag då?

.

Mitt förhållande till fredagar som infaller på den trettonde dagen i en månad har varit mer lycka än olycka, om jag nu måste tvingas tycka till om denna dag. Jag vill minnas att jag har gått på konserter detta datum. Om de ställdes in? Nej, tvärtom blev en av dem t.o.m. riktigt bra (Sahara Hotnights, längesedan, så schh). Min uppkörning inför körkortet inföll även den en fredagen den 13:e. Det var vinter, snö och halka. Det gick bra ändå, det gick väldigt bra. Detta trots att jag hade förträngt datumet, men mannen från Vägverket gjorde mig påmind precis innan jag skulle köra upp med orden: Vi vet båda vilken dag det är idag, så det behöver jag inte orda något om. Tack, det lugnade verkligen mina nerver. Inte. Men jag lurade såväl gubben som datumet.

.

Idag är det återigen en fredagen den 13:e, även om det inte slog mig förrän nyss. Med fem timmar kvar av dagen. Dagen har varit harmonisk. En solig och skön promenad till ICA i förmiddags, sedan kollat på en bra film i eftermiddags och precis tagit en lång och skön cykeltur i solen. Jag tänker dessutom se Billie The Vision & The Dancers gratiskonsert i en trevlig park i stan kl 21. Det enda orosmolnet på himlen, och det är inte ens bokstavligt talat, är att Posten verkar ha slarvat bort ännu ett brev. Andra brevet på två månader från samma person, om det nu inte kommer på måndag. Föga troligt. Se där, något långsökt att skylla dagens datum för ändå om det inte hittar fram?

Den svåra konsten i att kunna lura det tomma

Visst är det underbart att då och då ha en dag utan något inplanerat? Inget jobb, inga förpliktelser, inga måsten. Du behöver inte handla, tvätta, städa eller något annat. Du kan bara få vara. Ta dagen precis som den kommer. Unna dig en slapp dag. Kanske bok, film, musik, fika och promenad.

Idag är en sådan dag. En dag utan måsten. Efter Helsingborg, Västkusten och gårdagens fotboll och stadsfestival så är det helt tomt idag. Både gällande planering och inuti mig. Det tomma. Synd, för jag önskar att jag med gott samvete kunde ha fått njuta av en dag bestående av inget alls idag.

Därför tänkte jag lura det tomma genom att åka till Malmö. Affärer, promenera, fika och lyckas med att döda dagen. Den stundande helgen får bli en senare fråga. Då kanske jag till och med lyckas unna mig att inte göra något speciellt och dessutom kunna njuta av det. Jag har trots allt semester.

Mannen i den rosa hatten (16 öl senare)

Först var det kent och Helsingborg fredag-lördag, därefter var jag i princip bara hemma och vände innan jag begav mig vidare till västkusten. Nu är jag i alla fall hemma och kan varva ner lite.

Jag har alltså nyligen kommit hem och precis premiärlyssnat igenom den andra delen i Robyns Body Talk-trilogi medan jag packade upp väskan. Den känns inte lika underhållande som den första, men visst finns det några angenäma spår även denna gång. Inledande halvan med "In My Eyes", "Include Me Out", "Hang With Me" och "Love Kills" bekräftar att detta på det hela taget är ett stabilt hantverk. Därefter spretar det mer betänkligt. "U Should Know Better" med Snoop Dogg, spår sju av de åtta, lär förvisso spelas en hel del hos mig framöver. Inte så att Snoop lyfter låten, men låten i sig är för bra för att t.o.m. Snoop ska kunna förstöra den.

På väg till västkusten i helgen så hade jag förresten ett väldigt udda möte på tåget. Många är rädda för att mobilen ska strula med sms, samtal o.s.v., medan andra uppenbarligen inte vill veta av sådana saker alls. En av dessa personer var en man i uppskattningsvis 50-årsåldern.

Söndag 8/8-10, ca 11.20-tiden.
- Tjena! Kan du med en sådan här? (han räcker fram en nyare Sony Ericsson-mobil)

- Javisst, den ska jag nog kunna hantera, vadå då?

- Kan du radera allt? Jag är för bakfull för att kunna lyckas.

- Vad vill du ha raderat? Samtal? Sms? Musik? Adressbok?

- Ja, allt. Eller. Alla samtal och sms. Bara ta bort det du hittar.

.

Alla ingående och utgående samtal rensades och samtliga sms raderades. Troligen hade detta varit hans enda minne från kvällen innan eller i alla fall enda chansen att fylla i alla luckor som verkade finnas. Och nu fanns inte ens spåren och ledtrådarna av samtal och sms kvar. Kanske lika bra det.

.

- Tack så mycket, jag är för bakfull för att kunna lyckas själv.

- Det är lugnt, nu är allt borta.

- Får jag bjuda på något? Jag har starköl.

- Nej tack, det är lugnt. Jag har kaffe och kanelbulle. (från Pressbyrån)

- Ja, jag ska ta mig några nu, så bara säg till. Jag vågar inte vara nykter idag heller.

.

Därefter gick mannen tillbaka till sin plats och pyste upp den första av tre-fyra öl på en timme. Strax efteråt rotade han runt i sin väska igen, ropade plötsligt till och visade upp en konstig hatt (liten och rosa, typ partyhatt) och undrade vems den var och vad som egentligen hade hänt dagen innan.

.

Jag kom spontant att tänka på filmen "Hangover"/"Baksmällan" och scener med mannen, den rosa partyhatten, nakna asiater och exotiska djur började plötsligt att spelas upp för mig. Sedan bestämde jag mig för att jag nog inte ville veta några detaljer alls, så jag plockade fram pocketboken "Killing yourself to live" (rekommenderas varmt för älskare av humor, musik och resor) av Chuck Klosterman och lutade mig tillbaka för att njuta av boken, kaffet och kanelbullen istället.

.

Och ni kan få njuta av den lysande "Love Kills" med Robyn. Håll tillgodo.

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Jag tänkte lägga upp ett klipp från gårdagens konsert med kent. Jag filmade inget själv, men på Youtube så brukar alltid folk vara snabba att lägga upp. Dessutom brukar man kunna vaska fram en del guldkorn bland alla mediokra bild- och ljudklipp. Jag hade hoppats på att finna b-sidan "M" i ett bra klipp, men det fanns så klart bara ett klipp (än så länge) från igår av den låten. Pissig mobilfilm, nästan i klass med vad min egen mobil skulle lyckas åstadkomma.

.

Plötsligt trillade jag över en kanonfilm från gårdagen. Något med kent? Nej, men väl från parken vid Sofiero Slott, där konserten ägde rum. Mitt val föll alltså inte på Kent, efter att jakten på ett bra klipp tagit en hastig vändning, det föll istället på något som tog plats en timme eller två innan kent gick på. Tack och lov så lyckades någon kvick lirare föreviga det på film. Själva hade vi fullt upp med att bara betrakta detta spektakel, dricka vin och äta tekakor med skinkost.

.

Så ett stort tack till Linda, kent, de båda poliserna och zebraboven. Tiden går som bekant alltid som fortast när man har det som trevligast. På tal om det. Förbandet körde förresten bara två låtar, men höll ändå på i nästan en halvtimme. Väldigt enformigt och minimalistiskt. Det enda som var anmärkningsvärt var att volymen ökade ju längre respektive låt höll på, säkert för att publiken inte skulle få glädjen att småprata på sina filtar p.g.a. denna monotont påfrestande "konsert".

En helt ny karriär, i en helt ny stad

Klockan har precis passerat midnatt och torsdagen är därmed bara barnet. Några minuter gammal. Då kan man på sätt och vis säga att det är dags att se Kent imorgon kväll, den sjätte augusti. Fredag kväll, Helsingborg, picknick, Sofiero Slott, Kent, Linda och förhoppningsvis vackert väder. Mer än så kan jag nog inte begära för tillfället. Det bryter i alla fall av vardagen för ett dygn.

Hässleholm är en stad man älskar att hata. Och man hatar att älska, på sitt sätt. Den är säkert lagom, i landet lagom. Frågan är om den är vad jag vill ha. Visst är det en trygghet att ha ett jobb och en bostad, veta att det flyter på. Rullar på. Kanske inte staden i sig jag är trött på. Kanske tillvaron. Att trampa i samma invanda hjulspår dag efter dag. Eller en kombination. Jag vet inte.

Annars sitter jag här och lyssnar på Joy Division nu, ty det är en sådan där kväll ikväll.