Telefonförsäljare

Minuterna innan jag skulle gå hemifrån idag för att åka till Malmö så ringde telefonen. Skyddat nummer, jag trodde att det var jobbet. Jag möts av frasen "Hej, jag heter Patricia", varpå det blir total tystnad i flera sekunder. Hörde jag en knappnål falla till golvet? Var det någon från jobbet som skämtade med mig? Men, nej. Icke då.

Patricia sade heller inte vilket företag eller organisation som hon ringde ifrån, bara att hon stödjer forskning inom cancer och diabetes. Och det ville så klart jag också göra? Inte sant? Varningsklockorna ringde såväl genast som högt. Patricia lät faktiskt som en mix av otroligt osäker, socialt inkompetent och smått efterbliven. Och nej, jag överdriver inte.

- Nej, då får du skicka hem info om detta.
- Det räcker med ett engångsbidrag på 500 kr.
- Jag tar inte sådant per telefon, skicka papper.
- Går det bra med 365 kronor då?

Smaka på den där repliken igen.
Går det bra med 365 kronor då?

Hon prutar nu ner det från 500 till 365 kr. Det lät som improviserad panik, som om hon desperat grep efter ett sista halmstrå. Varför just 365 kr?! Säkert bara en siffra framtagen i ren panik. Som om jag skulle tro att jag kom undan billigare än andra. Ja, jo, här kan jag nu plötsligt spara in 135 kr jämfört med andra lättlurade jävlar, så det kanske är lika bra att slå till? INTE!

- Inte per telefon, skicka papper om din organisation.
- Okej. Jaha. Nej! Hejdå! *klick*

Hon var snabb med att avrunda.
Det ska hon i alla fall ha lite cred för.

Annars ska försäljare tas i sann Seinfeldanda.
Jag har faktiskt gjort det en gång. Det gick bra.