Jag lyssnar på Ed Harcourt nu. Kommer osökt att tänka på Ed Harcourt, Ryan Adams, Jesse Malin och hela den där klanen av mer eller mindre produktiva singer/songwriters och de är ganska goda vänner. Den ena dessutom mer labil än den andre, men lika barn leka bäst. Dock ingen regel utan undantag, i ett fall. Jesse Malin. En gosig katt bland de annars bitska hermelinerna.
.
Jesse Malin är vänligheten själv. Han bjöd både på låtlista och öl efter SiESTA-spelningen 2007. Han signerade gladeligen mina skivor, snackade en bra stund, presenterade mig för sin syster (som sålde merchendise) och som tack för en sjukt bra spelning och en trevlig stund så köpte jag både en dvd och en vinyl. Jesse Malin är Ryan Adams skyddsling. De är som dag och natt.
.
Ed Harcourts humör skojar man inte bort. Jag har träffat honom personligen två gånger. Första gången hade jag följe med scouten (Vad gör hon nu för tiden?! Lever rövare i Manchester?!) och Ed bjöd mig på öl mitt under en spelning och signering i en skivaffär i Malmö. Han var ganska glad och pratsam (han är INTE känd för detta). Gratis öl under en signering, bara en sådan sak.
.
Gången efter vi träffades, Ed och jag, så var han en jävla surfitta. Lite mer som han brukar vara, har jag förstått. Jag hade nog bara en jäkla tur första gången, då han både pratade och bjöd på öl. På SiESTA 2007 vågade jag inte ens närma mig backstageområdet. Surfittan var visst inte på gott humör lät SiESTA-chefen meddela. Business as usual, med andra ord, hehe.
.
Ryan Adams har mer än en gång avbrutit en konsert för att han, vid pratstunder med publiken om önskelåtar, har fått önskningar om "Summer of '69". Bryan Adams gamla låt, vilken Ryan Adams med rätta inte vill kännas vid. Småkul hyss kan man tycka, men icke då! Ryan blir då rosenrasande, tänder upp i lokalen, vill ha snubben från publiken utkastad och han tar det med allt annat än en klackspark. Ingen humor någonstans.
.
En jävla tur att jag inte har träffat den snubben IRL, för då hade jag varken kunnat låta bli att dra något liknande skämt själv eller ännu mindre kommit levande därifrån. Och en rak höger från ett labilt och oförutsägbart musikgeni, som släppte 11 skivor 2000-2007, kan man nog klara sig utan. Och 11 skivor på 7-8 år (och flera hundra inspelade och outgivna låtar från de åren, sägs det) skojar man inte bort. Fast då är kvaliten ibland därefter.
.
- - - - - - - - - - - - - - -
.
"Polaren P" gav den rykande färska plattan "Teen dream" med Beach House inte mindre än 9/10 i betyg i sin ena blogg. Nästan full pott. Jag har inte lyssnat albumet sönder och samman ännu, men ren och skär magi verkar det vara. Ingen besvikelse här inte, album nummer tre levererar kanske mer än någonsin.
Jag bjuder på en udda tagning av en av låtarna från nya skivan, även om själva låten verkar ha närmare två år på nacken. Den låg visst på någon indielista 2008. Bandet packade även bilen hösten 2008 och körde ner till Sydneys kust för att dra av en låt bland hajar, klippor, surfare och vågor. Och det gjorde de rätt i.
.
Jag bjuder på en udda tagning av en av låtarna från nya skivan, även om själva låten verkar ha närmare två år på nacken. Den låg visst på någon indielista 2008. Bandet packade även bilen hösten 2008 och körde ner till Sydneys kust för att dra av en låt bland hajar, klippor, surfare och vågor. Och det gjorde de rätt i.
.
Upp med volymen, press play och dröm er bort för en stund.
2 kommentarer:
Beach House är bäst! Ed Harcourt, vad fan gör den liraren nu? Scouten var en härlig tös, röd hårig och scoutfrisyr och Vue-galen. Kommer ihåg när en Sambucca-full Hessleholms-bloggare försökte slå mig på knäet med en trumpinne. Det var tider det. Jag tvingades vara nykter en lördag. Scouten tog alla autografer av Pendletones och M visade upp en hemmabränd cd-r med ett band som hette Pendletones men som inte var just det Pendletones utan ett amerikanskt.
Ed Harcourt? Tja, ingen aning. Han ar väl fullt upp att sitta och sura någonstans. Bitterfitta deluxe. Men i Malmö ca 2003-04 var han i alla fall trevlig. Signerade cd's och affischer åt mig =)
Scouten, ja. Hon älskade också Vue. Jag minns då Vue spelade på Tullakrok 1875, eller när det nu var, och de låste in bilnycklarna i sin van/buss.
Jag gav sångaren Rex tipset att de kunde slå in bakrutan för att ta sig in i bussen. Jag skämtade, men han tog det på allvar och gillade idén. Galet.
Jag försökte inte slå dig på låret med Vues trumpinne. Jag lyckades, vilken fullträff, du stöp som en fura. Vilken ångest jag hade dagen efter "misshandeln", haha.
Skicka en kommentar