Susan Boyle

Britain's got talent 2009.

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related

In på scen kliver Susan Boyle.

Är det ett skämt, verkar alla undra.

Hon är 47 år. Arbetslös. Ogift.
Never been kissed, förklarar hon.

Inte heller mycket till frisyr eller klänning.

Hon vill bli sångerska i paritet med Elaine Paige.
Hon väljer en låt från Les Miserables. Självmord?

Publiken är naturligtvis med från början. Hånar. Skrattar.
Juryn ser sin chans. Odds för sågning? 1.00 gånger pengarna.

Ännu en askungesaga. Ännu en saga á la Hollywood som inte ens Steven Spielberg kunde ha regisserat bättre. För visst kan hon sjunga, den där Susan Boyle. Hon äger allt och alla under de där minuterna. Stående ovationer, gapande jurymedlemmar med klumpen i halsen och, inte minst, en publik som verkar skämmas.

Skämmes ta mig fan, för att dra till med ett gammalt och bevingat citat från Expedition Robinson. Ingen direkt skönhet eller MILF till det yttre kanske, men vad gör det? Hon har redan vunnit allas våra hjärtan och visar att insidan kan golva de som på förhand förväntat sig en förutsägbar och skrattretande freakshow.

Skrattar bäst som skrattar sist.

hessleholm önskar naturligtvis Susan all lycka.
Hoppas att hon vinner hela den där jävla skiten nu.