Ring klocka ring, ge mig en ny chans.

Och där faller ännu ett år, spricker upp och försvinner.
Men av dagarna som går ska jag fylla varje timme.
kent - Thinner

2 x trailers

Sommaren 2012. The Dark Knight Rises vs Prometheus. Christopher Nolan vs Ridley Scott.

All I Want For Christmas Is New Year's Day

Detta med jullåtar är i regel inte min grej, men ett och annat guldkorn dyker upp emellanåt. Förra årets julalbum stod Saint Etienne för och jullåten stod Hurts för. Även Mauro Scocco och Coldplay levererade hyggliga jullåtar förra året. 2011 är... värre.

Detta års julalbum får väl bli det gemensamma albumet med Emmy the Great och Tim Wheeler. Mest för att det är två bra artister, inte minst den sistnämnde. Tillika sångare i Ash. Årets jullåt är det värre med, det är ingen som spontant poppar upp. Det skulle kunna bli någon från albumet med Emmy och Tim, men det känns kanske tråkigt och förutsägbart att bara plocka en där.

Därför blir det en favorit i repris och Hurts. Igen. Ännu tråkigare kan tyckas, men tämligen oförutsägbart, hehe. Jullåtar är ändå underordnat det faktum att jag med detta inlägg egentligen bara vill passa på att, såhär stunden innan julafton är förbi, önska alla en riktigt god jul! Och det med en riktigt bra låt, så håll tillgodo mina vänner!

Ikväll så dansar jag själv, under stjärnorna.

Idag är det ett halvår sedan, den 18 juni, Gustaf Kjellvander lämnade oss 31 år gammal. Vi minns honom med ett klipp inspelat i Studio Möllan i Malmö månaderna innan han gick bort. I väntan på att inspelningarna av det femte albumet med hans sista projekt The Fine Arts Showcase skulle dra igång medverkade han bland annat på en låt på senaste albumet med bandet Gaby and the Guns. Duetten Under stjärnorna. Här i liveversion.

IAMX will make me love again

IAMX och NOFX gör för Sverige exklusiva festivalspelningar på Siesta! 2012.

IAMX - This Will Make You Love Again



NOFX - Leave It Alone

The Artist

The Artist i regi av Michel Hazanavicius. I rollerna bland andra Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman och James Cromwell. Hollywood 1927, filmstjärnan George Valentin inser att stumfilmens era, hans egen era, snart är över och ljudfilmen kommer att ta över. Kan dansösen Peppy Miller, redo att slå igenom i filmvärlden, rädda kvar Valentin för ännu en stund i glansen?

Svensk biopremiär först den 30 mars, vilket är irriterande. Inte minst för att detta verkar vara en riktig biofilm och därmed garanterat ska, i alla fall första gången den ses, upplevas just i en biografsalong. Om den sedan går upp i Hässleholm återstår att se, men om The Skin I Live In kunde gå upp i den minsta salongen, vilken lyckoträff, så finns det hopp! Nåt för dom som väntar, som Olle Ljungström sjunger.

DJ Allen feat. [geim] "The Skin I Live In" (Jag är inte rädd för mörkret Remix)

The Skin I Live In av Pedro Almodóvar och med Antonio Banderas i den ledande rollen. Jag har aldrig haft stenkoll på Almodóvar, utan bara sett ett par filmer och har bara någon enstaka i dvd-samlingen. Högst oklart varför. Banderas har jag dessutom haft svårt för i de engelskspråkiga filmer som jag har sett. Radarparet återförenades dock efter drygt två decennier till denna film och efter att ha sett trailern ett antal gånger under några månader så var ett inbokat biobesök förra helgen inte mycket att snacka om.

Kortfattat, för att inte spoila för mycket av intrigen som på ett smart sätt nystas upp efterhand, går det ut på att Banderas karaktär, en läkare, förlorar sin hustru efter ett självmord en tid efter att hon brännskadats svårt i en bilolycka. Detta, parallellt med ytterligare en personlig tragedi, driver honom till att försöka skapa ett nytt skal efter sin hustru och på så vis återskapa hennes yttre. Åt en inlåst försöksperson, en vacker kvinna, försöker Banderas få till en stark och extrem artificiell hud, vilken ska motstå brännskador, insektsbett och liknande. En ytterst välskriven och välspelad film som börjar i nuet för att sedan bjuda på återblickar och förklaringar. Snyggt foto, snygga miljöer och med stämningar och musik som för mig ibland för tankarna till David Lynch och hans estetiska och småskruvade värld. Hitchcock möter Frankenstein. Inte många döda stunder heller, snarare bara sekunder än stunder. Stark fyra i betg och ett sug efter att, med slutfacit i hand, få se filmen igen. Inför nästa film, vad det än må bli, får jag nog se till att ha upptäckt Almodóvar på allvar.

Jag är inte rädd för mörkret är titeln på Kents kommande album, det släpps i april. Efter release följer en sommarturné i Norden, det verkar precis som vanligt bli såväl festivaler som regelrätta konserter. Nio datum juni-augusti offentliggjordes i det första släppet idag, fler tillkommer. Då blir det väl till att se dem någon gång, gärna i närheten. Det skulle vara kul med Siesta, då behövde man bara bege sig iväg på en några minuter kort cykeltur. Nåväl, allt detta är ju först nästa år och en senare fråga. Det är lite som med julafton, att sådana nyheter gjorde en sprallig som knatte och att man idag mest gillar läget.

Kent hälsar själva i ett meddelande idag att Vi ville göra en samling sånger där bara de bästa melodierna platsade. Stolt, hoppfullt och befriat (nåja, nästan) från självömkan. Vi ville åter igen använda oss av den enhet vi är när vi spelar magiska låtar tillsammans i ett rum. Ni kommer älska det!

Woody om Allen av Stig Björkman har jag inte hunnit börja på, men den är säkert högintressant och finns i att-läsa-högen av böcker. Nyutgåvan från 2006 (första upplagan 2002) är uppdaterad med samtal herrarna emellan kring ytterligare några filmer, nytt förord och intervjuer med flera av Allens kollegor, vänner m.m. i samband med hans då stundande 70-årsdag. Efter en Allensvacka på filmfronten den senaste tiden så är detta garanterat ett måste för frossaren. Och på tal om först Almodóvar och Banderas och nu Allen, så kanske det finns hopp även för Allen att återknyta banden med hans gamla paradskådespelerska Diane Keaton. Lägg gärna även till exempel Dianne Wiest därtill i rollistan, om jag får drömma. Och naturligtvis en Woody Allen såväl framför som bakom kameran.

För stunden, på tal om böcker, läser jag [geim] av Anders de la Motte. En inte helt oäven historia om en man som hittar en mobiltelefon på ett pendeltåg i Stockholm. När han kollar displayen så är spelet redan igång. Ett slags Alternate Reality Game där uppdrag utförs IRL medan andra bjuder upp till insatser för hur det hela ska sluta. Så länge spelaren håller sig till spelledarens och spelets regler och klarar uppdrag och utmaningar så belönas man. Om inte... För att citera en titel av Jens Lapidus så är det bäst att spelaren ser till att aldrig fucka upp!

Ja, detta var en uppdatering sedan senast. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge mellan inläggen hädanefter. Tills dess, vi ses på Twitter!

November, vi avslutar sagan snart.

Kent är i studion för att spela in ett kommande album. Ett tillfälle så gott som något för att få uppdatera denna för tillfället ofrivilligt vilande blogg, om inte annat. Förra albumet "En plats i solen" (juni 2010) innehöll några fina stunder, men får väl i ärlighetens namn betraktas som ett litet hastverk. Inte så konstigt eftersom dess föregående album "Röd" utkom bara dryga halvåret innan dess, i november 2009, och de överblivna idéerna och låtarna därifrån snabbt skulle användas på något sätt.

I skrivande stund befinner sig orkestern i en studio någonstans i södra Frankrike. Förutsatt att bandet inte har hunnit alltför långt i inspelningsprocessen, då de igår tillkännagav att sessionen för album nummer tio nu är igång, så kanske det stundar ett album till senvåren/sommaren. Inspelning på bortaplan, eventuellt fortsatt inspelning på hemmaplan, finputsning, mixning, mastring, pressning m.m. Det får väl tiden utvisa. Hur som helst så blir det nog trevligt med ett knippe nya låtar att lyssna på och en konsert (eller två om albumet blir angenämt) att besöka. Ja, typ så.

Hultsfredsfestivalen har förresten gjort sitt premiärsläpp gällande bokningar inför nästa års festival. Idag offentliggjordes att The Cardigans kommer att bjuda på en exklusiv Sverigespelning där de ska spela 1998 års album "Gran Turismo" från start till mål. The Cardigans i all ära, men det känns ganska ljummet, nästan som ett antiklimax, efter festivalens uttalande om släpp av en exklusiv spelning o.s.v.

Nåväl, det kunde väl ha varit värre än The Cardigans. Siestafestivalen följde till exempel upp sitt första och lovande artistsläpp med bland andra Lars Winnerbäck, med ett lokalt förankrat andra släpp. Familjen (är det 65:e året i rad han gästar?!) och Joddla med Siv (jag pallar inte ens kommentera det) är klara. Plus lite andra lokala förmågor.

Over and out!

The child is grown, the dream is gone. I have become comfortably numb.

Otroligt befriande att se en norrländsk 8-åring, som förlorat sin morfar och tillika sin hjälte och förebild när det gäller att snicka och agera elektriker, göra andra saker än att bara skrika i affären, lyssna på Smurfhits, be mamma att hålla käften, avguda Markoolio och kalla läraren för jävla idiot. En artig 8-åring som står nära de äldre i byn, gärna vistas utomhus, fixar och trixar och inte minst verkar väluppfostrad, artig och tar i hand. Drömyrket är elektriker och drömplatsen att bo på är den lilla byn där han växer upp. Kanske finns det hopp för dagens barn, trots allt.

Kill number three, it's official. He's a serial killer.

Under söndagen sändes i USA det fjärde avsnittet av den sjätte säsongen av Dexter. Bortsett från en liten svacka under säsong tre, eller om jag bara inte var i form, så var såväl den fjärde som femte säsongen starka. Säsong sex skjuter fart efter några avsnitt och den vackra scenen (utan att missförstås) i fjärde avsnittet när det tredje offret påträffas hängandes, som vore hon en dödens ängel med vita vingar, lyfter denna säsong mot högre höjder där och då. Och Mos Def, hiphopartisten, som Brother Sam?! Otippat, men genialiskt. Hallelujah!