The Skin I Live In av Pedro Almodóvar och med Antonio Banderas i den ledande rollen. Jag har aldrig haft stenkoll på Almodóvar, utan bara sett ett par filmer och har bara någon enstaka i dvd-samlingen. Högst oklart varför. Banderas har jag dessutom haft svårt för i de engelskspråkiga filmer som jag har sett. Radarparet återförenades dock efter drygt två decennier till denna film och efter att ha sett trailern ett antal gånger under några månader så var ett inbokat biobesök förra helgen inte mycket att snacka om.
Kortfattat, för att inte spoila för mycket av intrigen som på ett smart sätt nystas upp efterhand, går det ut på att Banderas karaktär, en läkare, förlorar sin hustru efter ett självmord en tid efter att hon brännskadats svårt i en bilolycka. Detta, parallellt med ytterligare en personlig tragedi, driver honom till att försöka skapa ett nytt skal efter sin hustru och på så vis återskapa hennes yttre. Åt en inlåst försöksperson, en vacker kvinna, försöker Banderas få till en stark och extrem artificiell hud, vilken ska motstå brännskador, insektsbett och liknande. En ytterst välskriven och välspelad film som börjar i nuet för att sedan bjuda på återblickar och förklaringar. Snyggt foto, snygga miljöer och med stämningar och musik som för mig ibland för tankarna till David Lynch och hans estetiska och småskruvade värld. Hitchcock möter Frankenstein. Inte många döda stunder heller, snarare bara sekunder än stunder. Stark fyra i betg och ett sug efter att, med slutfacit i hand, få se filmen igen. Inför nästa film, vad det än må bli, får jag nog se till att ha upptäckt Almodóvar på allvar.
Jag är inte rädd för mörkret är titeln på Kents kommande album, det släpps i april. Efter release följer en sommarturné i Norden, det verkar precis som vanligt bli såväl festivaler som regelrätta konserter. Nio datum juni-augusti offentliggjordes i det första släppet idag, fler tillkommer. Då blir det väl till att se dem någon gång, gärna i närheten. Det skulle vara kul med Siesta, då behövde man bara bege sig iväg på en några minuter kort cykeltur. Nåväl, allt detta är ju först nästa år och en senare fråga. Det är lite som med julafton, att sådana nyheter gjorde en sprallig som knatte och att man idag mest gillar läget.
Kent hälsar själva i ett meddelande idag att Vi ville göra en samling sånger där bara de bästa melodierna platsade. Stolt, hoppfullt och befriat (nåja, nästan) från självömkan. Vi ville åter igen använda oss av den enhet vi är när vi spelar magiska låtar tillsammans i ett rum. Ni kommer älska det!
Woody om Allen av Stig Björkman har jag inte hunnit börja på, men den är säkert högintressant och finns i att-läsa-högen av böcker. Nyutgåvan från 2006 (första upplagan 2002) är uppdaterad med samtal herrarna emellan kring ytterligare några filmer, nytt förord och intervjuer med flera av Allens kollegor, vänner m.m. i samband med hans då stundande 70-årsdag. Efter en Allensvacka på filmfronten den senaste tiden så är detta garanterat ett måste för frossaren. Och på tal om först Almodóvar och Banderas och nu Allen, så kanske det finns hopp även för Allen att återknyta banden med hans gamla paradskådespelerska Diane Keaton. Lägg gärna även till exempel Dianne Wiest därtill i rollistan, om jag får drömma. Och naturligtvis en Woody Allen såväl framför som bakom kameran.
För stunden, på tal om böcker, läser jag [geim] av Anders de la Motte. En inte helt oäven historia om en man som hittar en mobiltelefon på ett pendeltåg i Stockholm. När han kollar displayen så är spelet redan igång. Ett slags Alternate Reality Game där uppdrag utförs IRL medan andra bjuder upp till insatser för hur det hela ska sluta. Så länge spelaren håller sig till spelledarens och spelets regler och klarar uppdrag och utmaningar så belönas man. Om inte... För att citera en titel av Jens Lapidus så är det bäst att spelaren ser till att aldrig fucka upp!
Ja, detta var en uppdatering sedan senast. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge mellan inläggen hädanefter. Tills dess, vi ses på Twitter!
3 kommentarer:
Hehe, stora delar av detta blogginlägg speglar ju våra Twitter-konversationer, så egentligen inte mycket för mig att tillägga här. ;-) Men kan ju i alla fall säga att jag uppskattar de ämnen du tar upp! :-D
Ja, Twitter har ju kommit att bli lite som en bloggkanal på 140 tecken. Inte konstigt att det ena bli lidande till förmån för det andra. Det är väl Kent och [geim] som inte har ventilerats oss emellan på Twitter! :p
Twitter känns så 2010, länge leve bloggen!
Skicka en kommentar