Kill number three, it's official. He's a serial killer.

Under söndagen sändes i USA det fjärde avsnittet av den sjätte säsongen av Dexter. Bortsett från en liten svacka under säsong tre, eller om jag bara inte var i form, så var såväl den fjärde som femte säsongen starka. Säsong sex skjuter fart efter några avsnitt och den vackra scenen (utan att missförstås) i fjärde avsnittet när det tredje offret påträffas hängandes, som vore hon en dödens ängel med vita vingar, lyfter denna säsong mot högre höjder där och då. Och Mos Def, hiphopartisten, som Brother Sam?! Otippat, men genialiskt. Hallelujah!

Have you ever had one of those days when you just can't win?

Winnie the Pooh (2011)
http://www.megaupload.com/?d=SX9AMPJR
John Cleese (berättare) och Jim Cummings (Nalle Puh / Tiger).

You hope to find things that can not be found, and then your head hits the ground.

Veckans i särklass mest sönderspelade album respektive EP är Henric de la Cour respektive Cinemascape. Veckans låtar, en för varje artist, får nog bli "Clinic" med de la Cour, några väl valda ord från den texten utgör även detta inläggs rubrik, och Cinemascapes "Decay". "Clinic" är förmodligen inte albumets bästa spår, men en smärtsamt vacker albumavslutare. Kanske inte speciellt varierad veckolista, men så leker livet och lever liket denna vecka nummer 42.

Spotify: Cinemascape – Decay

Spotify: Henric de la Cour – Clinic

https://www.cdbaby.com/cd/cinemascape2 för download-EP:n med Cinemascape.
Busenkelt att regga sig och futtiga 26,91 kr ($4,00) drogs från mitt VISA. Som hittat!

Au revoir, mes amis!

Bodily Harm

God morgon! I dag släpps nytt material med Cinemascape, vilka jag har skrivit om ett flertal gånger här i bloggen. EP:n "Bodily Harm" släpps digitalt på iTunes, Amazon, CDBaby och flera andra sidor. All info lär komma under dagen på hemsidan. http://www.cinemascape.se/

Tracklist for the EP: 1. Visuals of Obedience 2. Bodily Harm 3. Decay 4. Skin to Skin 5. Blood & Vision.

I feel so lost in the city, sometimes I think it's gonna swallow me whole.

I dag fick jag, på releasedagen, hem Henric de la Cours solodebut. F.d. sångare i såväl Yvonne som Strip Music, men det vet ni vid det här laget. De 200 första som förhandsbokade skulle få en strikt limiterad (bara 200 ex, samtliga numrerade) utgåva med en bonusskiva innehållande tre mixar. Snyggt albumomslag, därför blev jag positivt överraskad då de la Cour valt att signera de vita bonusskivorna istället för framsidan på bookleten. Mobilkamera och i all hast, men bara för att ni ska få ett grepp om vad jag yrar om.

Jag lyssnar för fullt, men precis som i fallen med Yvonne och Strip Music så lär det växa ordentligt med tiden. I takt med antalet lyssningar. Denna solodebut låter väldigt lovande, men helt fri från gamla bandkompisar är han emellertid inte solodebut till trots. Rikard Lindh (Yvonne) har mixat och producerat albumet, dessutom spelar han det mesta på albumet tillsammans med de La Cour. David Lindh (Yvonne) och Valdemar Asp (Strip Music) har lagt gitarrer respektive bas. Christian Berg (Yvonne, Strip Music, Kite) får cred för att ha planterat "the bad seed to this album". Inget ont om alla andra medlemmar som har figurerat i de la Cours gamla band och konstellationer, men jag undrar om han inte har valt ut de trevligaste och mest sympatiska inför detta soloalbum. Om så, inte ett alltför konstigt drag förvisso.

I don't have to sell my soul, he's already in me.

Manchesterbandet The Stone Roses comebackar 2012. Inte första gången de ger sig på en återförening. Debutalbumet "The Stone Roses" kom 1989, uppföljaren "The Second Coming" kom 1994 och inför den stundande världsturnén 2012 utlovas nytt material, i vilken utsträckning är mer oklart. Inget samlingsalbum kryddat med ett par nya låtar får vi hoppas, bandet har redan gett ut sex samlingar av olika slag. Inkluderat ett album från 1985, fyra år innan debuten, som aldrig gavs ut. Inte förrän 1996 då det "albumet" gavs ut mot bandets vilja av ett skivbolag de egentligen aldrig ens hade. money talks. Bitterhet likaså.

Mellan bandets hittills två enda album (jag räknar bort "Garage Flower" från 1985, som jag nämnde i stycket ovan, vilken ändå brukar listas som en slags samling) så hann nog samtliga ge upp hoppet, bandet inkluderat, men fem år efter debuten landande uppföljaren på skivdiskarna. Ett stabilt och underskattat hantverk, men inte i klass med den sönderhypade debuten.

Att The Stone Roses nu slår på stora trumman 2011, alltså 22 år efter debuten, gör att man hoppas att de inte ryker ihop innan de ska dra ut på vägarna fr.o.m. juni nästa år. Brown/Squire är nog om möjligt än mer oberäkneliga än t.ex. bröderna Oasis, Morrissey/Marr i The Smiths och Anderson/Butler i Suede.

En kul parentes i sammanhanget är att Johan T. Karlsson, numera mest känd under sitt artistnamn Familjen, brukade knalla två trappor upp och låna The Stone Roses på 7" vinylsinglar av en gammal klasskamrat till mig. Ni som har sett Familjen live kan omöjligt ha undgått att Johan mer eller mindre kör en karbonkopia av Ian Brown (sångare i The Stone Roses) rakt av på scen, sett till gester, scenuttryck etc. It began in Hess...Hässleholm.

Dagens presskonferens i två delar.
Del ett: http://www.youtube.com/watch?v=D6itFMuO6Os

Del två: http://www.youtube.com/watch?v=zZrvvxeYGYE
Sist men inte minst, några gamla godingar. Alla goda ting är tre, så nu kör vi!

And it's hard to dance with a devil on your back, so shake him off.

"Shake It Out" med Florence and the Machine.
Andra singeln från kommande albumet "Ceremonials".

SiESTA 2012

I går släpptes de första namnen till Siestafestivalen 2012, bland annat är Lars Winnerbäck, Lo-Fi-Fnk och sönderhypade Loney, Dear klara. Siesta ska visst vara den enda festival i Skåne som Winnerbäck gästar nästa sommar, men det har man hört förr. I år skulle Henrik Berggren (f.d. Broder Daniel) bara göra en enda sommarspelning, exklusivt på Siesta. Så fort den var avklarad så bokades han till flera andra.

I dag klockan 15 skulle det släppas ett begränsat antal biljetter till 2012 års Siestafestival, den tionde i ordningen under det namnet, och just då började mitt arbetspass. Pick 15.00 satt jag trots det som klistad vid jobbdatorn och Ticnet, lyckades fånga in en biljett och påbörjade min betalning med Visakortet i högsta hugg. Allt gick bra fram till det att jag behövde min Internetdosa. Inte nog med att det var direktbetalning (kunde ej boka och hämta ut en annan dag), dessutom räckte det inte med enbart Visa. Dosan var kvar hemma, kvarglömd i sista stund då jag tvingades skynda hemifrån, och jag är sedan fast på arbetet under 19 timmar. Uppförsbacke deluxe.

Jag kollade Ticnet för en stund sedan, uppbokat såklart. Inte för att jag hyste några större förhoppningar om att det skulle finnas billiga biljetter kvar i nuläget, än mindre då jag kommer hem efter 10-tiden i morgon förmiddag. 595 spänn för tre dagar, som hittat. Tyvärr var det alltför många som verkade tycka det. De snikna jävlarna. Säger jag, hehe. Nåja, det får väl bli en biljett till vad-nu-priset-landar-på då de släpps officiellt istället. Eller om jag lyckas vinna en biljett, jag brukar ha tur ibland. Gratis är gott. Den som lever får se, men det är jag värd.

I dagens Norra Skåne (Hässleholms lokala dagstidning) säger för övrigt festivalgeneralen apropå att Winnerbäck är bokad och gör sommarpremiären på Siesta att en premiärspelning är alltid lite speciell. Alla är peppade. Kolla bara på Håkan Hellström i somras, som spelade hur länge som helst.

Hur länge som helst? Han får det att låta som en maratonspelning på tre-fyra timmar i ren Lundellanda, alternativt att han skruvade fram sin egen klocka några timmar under spelningens gång. Nu minns jag inte den exakta speltiden, men det var 120 minuter på inomhusspelningen i Kristianstad månaderna innan och, om jag minns någorlunda rätt, cirka 100 minuter på Siestas stora utescen. Håkan hade väl som sista akt den kvällen 2,5 h (eller var det tre?) till sitt förfogande, om inte mer, enligt arrangörerna till Siesta. Hur länge som helst? Jo, tjena Banarne. Snarare en förväntad spellängd för en headliner. Om 1 h 40 min är hur länge som helst, då skulle en konsert med Lundell pågå till den dag helvetet fryser till is i paritet med Håkan på Siesta 2011.

Nu ska jag döva smärta och döda tid genom att långt om länge börja läsa Patti Smith. "Just Kids". Kollade lite på Idol tidigare, men det mådde man inte direkt bättre av. Inte ens på betald arbetstid. Råkade se en tjej slakta Kent och en kille slakta Krunegård. Många fler framträdanden såg jag inte, men kanske lika bra det. Varken inlevelse eller kroppsspråk. De bara stod där som teatraliska stenstoder, som vore de fastspikade i scengolvet och med armarna onaturligt flaxande vid sidorna.

Ja' ä inte bitter, som Tony Rickardsson skulle ha sagt ;-)

The Night Visitor

Det blev fyra raska inlägg där mot slutet av september, men oktober har lyst med sin frånvaro. Så kan det gå! Nu är jag dock sugen på Anna Ternheims kommande album. Hon har inte varit någon superfavorit, men jag har alltid gillat henne. Kommande albumet The Night Visitor har promotats på hennes Youtubekanal de senaste veckorna. Först en kortare teaser (ni ser den nedan), sedan en slags trailer och senast en video. Ingen traditionell musikvideo, utan en finstämd livelåt på en veranda i Nashville, USA, där även albumet spelades in.

Ternheim har på ett flertal av sina album haft den goda smaken att även ge ut dem som dubbelalbum med avskalade och akustiska versioner av albumspåren på bousskivan, vi får se vad som hamnar på andra skivan denna gång. Enligt cdon och Ginza blir det bara en akustisk EP, alltså inte hela albumet i akustisk utgåva. Dessutom en dvd med akustiska låtar framförda på den där verandan jag skrev om i stycket ovanför och ytterligare material från USA. Den utgåvan lockar trots allt, med två cd och en dvd. Release 28 oktober.

Nåväl, teasern var det. En suggestiv och vacker liten sak.

I fredags var jag för övrigt på konsert i Hässleholm Kulturhus. Den amerikanske singer-songwritern Willie Nile stod på scen. Bland hans idoler under uppväxten fanns bland annat Patti Smith och Ramones. Bland hans vänner finns just Patti Smith, men även Bruce Springsteen och inte minst mina idoler Ryan Adams och Jesse Malin, samt även den på tok för tidigt bortgångne Jeff Buckley. Bland hans egna fans finns till exempelvis Lou Reed, Bono och Springsteen. Nile spåddes i början av 80-talet (debutalbum 1980) bli den nya Springsteen eller Dylan, men så blev det inte och jag ska inte namedroppa fler artister. Väldigt bra konsert av en väldigt trevlig snubbe, hur som helst! Willie Nile.

Vill ni läsa min kompis Patriks recension i Norra Skåne så finns den här:
http://patrikleanderson.blogg.se/2011/october/willie-nile-recension.html

But then you ran away and you turned your face from all of us.

Nya EP:n IV med Kite, nyligen nämnda och illustrerade i det föregående inlägget i förmiddags, bjuder på fem nya låtar från bandet. Med ett EP-släpp om året så har bandet fördelen att kunna släppa en handfull låtar med jämna mellanrum, istället för att knåpa på ett album och kanske riskera att tvingas ta med utfyllnadsspår eller hastigt komponerade låtar bara för att plattan ska ut i tid.

Inledande "I Just Wanna Feel" är ganska soft och tillbakalutad synthpop som lunkar på, medan avslutande "Closing My Heart" är balladen bland denna kvintett låtar. En riktigt vacker temposänkare dessutom. Två bra spår, men det är inte där vi ska fastna. Duon bjuder nämligen upp till dans som aldrig förr denna gång.

I mitten av denna knäckande EP finns tre utropstecken. Tre låtar som är mer elektroniskt pulserande än någonsin. Tre låtar som det är omöjligt att sitta helt still och lyssna på. Ett Kite i absolut högform. Det är låtarna "Step Forward", "Victorious" och "Stand Back" som gör att jag sitter förstummad, handfallen och tvångsmässigt uppsöker repeatknappen gång efter annan.

"Victorious" skulle kunna välta valfritt dansgolv sju dagar i veckan, om världen vore lite mer rättvis. "Stand Back" (en låt som Melody Club skulle kunna döda för att lyckas skriva nu för tiden) skulle kunna få A-rotation på landets samtliga radiostationer, om världen vore lite mer rättvis. Om nu folk inte till 99% skulle nöja sig med vad de redan är vana vid och bara våga titta utanför den där glaskupan och öppna upp ögon och öron en liten stund.

Kite är som ett fint årgångsvin, de blir bara bättre med åren. Som ett säkert hösttecken, för dit räknar jag hellre Kite än vädret på senare år, så syns och hörs vi förmodligen med V under september/oktober 2012. Om de nu inte skulle skrälla till ordentligt och sticka emellan med en EP av överblivet material, förutsatt att de inte ger ut precis allt som de väljer att spela in. Nåväl, var sak har sin tid och jag lever kvar här och nu, hösten 2011, med IV.

Nyfikna? Det var en retorisk fråga. Så varsågoda:
http://www.filesonic.se/file/2126233584/Kite-Kite_IV-