Don't walk away in silence. Don't walk away.

Sångaren Ian Curtis hängde sig i sitt kök 1980 och sagan om Joy Division (bildades 1976), som stod inför en stundande USA-turné dagen efter, var plötsligt över. Hastigt och väldigt olustigt. I början bestämde medlemmarna att om någon av de fyra någon gång lämnade bandet, då skulle också Joy Division upphöra. Sagt och gjort. Resterande tre medlemmar tog sig samman och bildade istället New Order, ett band som har minst lika många (i alla fall inte långt ifrån) klassiker på sitt samvete som Joy Division. Inte så konstigt kanske, New Order utgjorde som sagt 3/4 av Joy Division. Dessutom är New Orders (inte minst 1990-2000-talen) mer elektroniska pop och större inslag av keyboards/synthar, mer lättlyssnat är Joy Divisions mörka och inte speciellt upplyftande rock/postpunk/depprock eller vad folk nu tvunget måste klassa det som.

Tanken med detta inlägg var från början kort och gott att bara smälla upp videon till Joy Divisions än mindre upplyftande låt "Atmosphere", inget mer, ingen text, bara svärta och mörker, men videon gick naturligtvis inte att bädda in. Fail! Därför kollade jag runt på alternativa klipp av låten, bl.a. ett deprimerande klipp från Anton Corbijns spelfilm "Control" om bandets uppgång och tragiska sorti, men, nja. Sedan råkade jag på detta liveklipp från 2002 där de kvarvarande medlemmarna levererar låten drygt 20 år senare. Bernard Sumner är ingen Ian Curtis, men "Atmosphere" i denna tappning ger oss trots allt 3/4 av de som utgjorde Joy Division och 3/3 av de som spelade i originalversionen (hittar ingen info om att Ian plinkade kompgitarr på den). Gott så! Och detta med tillhörande minibiografi och uppsats från min sida, utan att det var min avsikt.

Don't walk away in silence. Don't walk away.

Originalvideon till "Atmosphere": http://www.youtube.com/watch?v=GQSpJfpVHmg

Jag slänger in en sentida favorit med New Order på köpet. "Krafty" från 2005.

The Ark live och direkt i SVT Play ikväll kl 21.

Lite sent tipsat kanske, men The Ark spelar live i SVT Play kl 21 ikväll.

Här är direktlänken: http://svtplay.se/v/2369718/klubbland__the_ark_live

.

Jag läste om det i Sydsvenskan i måndags eller tisdags, men har helt glömt bort att tipsa om det här sedan dess. Så kan det gå. Nåväl, bättre sent än aldrig. Att SVT Play (egentligen Klubbland) sänder den direkt beror på att SVT spelar in den såväl för att sända den i en nerklippt version som att inkludera vissa delar i en kommande dokumentär om bandet, där ska det varvas bl.a. konsertklipp med färska intervjuer. Det är kvällens konsert i Växjö det gäller, i sin helhet. Sändningsstart kl 20.55 och själva konserten kickar igång vid 21-snåret. Inte missa, för den ligger förmodligen inte kvar på SVT Play att se i efterhand! Det skulle dock förvåna mig om denna konsert, eller mågon annan konsert från turnén, inte släpps som en del av en framtida dvd.

.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

.

Edit: Konserten är nu över, två timmar och många låtar senare. En och annan transportsträcka vanan trogen, något kunde ha strukits, men det är bara petitesser. Stommen utgörs av hitsen och de är många och bra. "It Takes A Fool To Remain Sane" och "Calleth You Cometh I" må båda vara sönderspelade, sönderhypade och sönderälskade, men det förtjänar de sannerligen. Svenska popanthems av högsta klass och kvalitet.

.

I övrigt då? Jodå, bandet gräver bitvis djupt i sin backkatalog. De dammar t.ex. av "Patchouli" (favorit som man dansade loss till live redan 2000) och "Disease" vilken är sanslöst vacker även 2011. Acapellasmakprov från debut-ep:n som kom redan 1996 bjuds det också på. "Let Your Body Decide", som nötts ut och spelats sönder och samman genom åren, får nytt liv när Oskar 'Moto Boy' Humlebo gästar. "Laurel Wreath" görs i en blytung knockoutversion. Jepson vässar gitarren något så djävulskt i låtar som "It Takes A Fool To Remain Sane" och "Superstar". Och så vidare.

.

Om uttrycket att falla med flaggan i topp någon gång ska användas, då är det inte långt borta i fallet The Ark. Efter några minst sagt ojämna turnéer med de båda senaste studioalbumen, där i alla fall jag nästan räknade ut bandet, så verkar Eriksgatan 2011 vara ett faktum för domptör Ola Salo och hans trupper! Bildat 1991, debut-ep 1996 och debutalbum 2000. Skam den som ger sig och de gav sig inte under resans gång. Dock är tiden kommen 2011, två årtionden efter de första stapplande stegen. 2010-2011 så gör f.ö. The Ark låten "Forever Young", vilken numera inkluderas som en slags brygga i låten "One Of Us Is Gonna Die Young", klasser bättre än vad Alphaville lyckas med.

Do I have a special glow when I dance?

Henric de la Cour har inte haft det lätt. Parallellt med sin obotliga sjukdom CF (cystisk fibros) så har han fått slåss i motvind inom musiken. Hela tiden stått på tröskeln till det lite större genombrottet, men aldrig riktigt lyckats ta sig över den där tröskeln. Först var det med sitt band Yvonne hemma i Eskilstuna, men i slutändan fanns det uppenbarligen bara plats för ett band från Eskilstuna som debuterade 1995 och heter som ett förnamn. Inte var det Yvonne, utan det blev Kent. I min värld förblev de dock ett fint par, Kent och Yvonne. Båda från samma hemstad och båda albumdebuterade samma år. 2002 var året då Kent plockade fram vapnen och ammunitionen och blev större än någonsin, ironiskt nog var det även det år som Yvonne såg början till slutet.

.

Henric de la Cour tog med sig Kitte (nu i duon Kite) från den sista laguppställningen av Yvonne och gick vidare med Strip Music. Efter två album (2004 och 2006) och några singlar så lades bandet på is 2007 och där ligger det än idag. Kritikerfavoriter med en skara fanatiska fans, men dessvärre för dyra att boka för att det skulle löna sig för såväl arrangörer som band. Högre gage och arrangören skulle gå back, lägre gage och bandet skulle gå back. Mission impossible och bandets Sverigeturné som följde efter att andra skivan släpptes stannade vid ett fåtal spelningar.

.

Henric de la Cour fortsatte att skriva musik, men visste inte riktigt för vilket projekt (Yvonne, Strip Music eller solo). Yvonne återförenades för några spelningar 2008-2009, men om det skulle bli något nytt material med bandet efter det visste han inte. För ungefär ett år sedan började saker ta form, Henco spelade in demos och det spekulerades mer och mer i termer av en solokarriär och ett debutalbum som soloartist. Under 2011 har de la Cour hittills hunnit med några egna konserter och dessutom lagt upp låten "Dogs" på Youtube. Kanske blir det en riktig framgångssaga tredje gången gillt efter Yvonne och Strip Music? Jag är i så fall den förste att gratulera, men samtidigt tvivlar jag. Man ska vara optimist, men jag är samtidigt realist. Kanske är det helt enkelt Henric de la Cours lott här i livet att vara det där musikaliska geniet som frontade två av de mest underskattade och fantastiska band som detta land har fått skåda under de senaste 20 åren.

.

Jag bjuder er på det första officiella smakprovet från Henric de la Cour som soloartist, jag har nämligen inte upp låten "Dogs" här tidigare. Tanken slog mig då Henco själv lade upp den på sin Youtube för några veckor sedan, men ljudet var för lågt för att göra låten full rättvisa. Nu kan jag emellertid inte motstå frestelsen så ni får istället höja ljudet på era datorhögtalare.

.

The Vaccines, The Human League och Pet Shop Boys

Jag har lyssnat in mig på tre färska skivor idag. Dock inte bob hund riktigt ännu, tyvärr.

.

The Vaccines är varken originella eller nyskapande. Dessutom är väl de båda orden synonymer för ett och samma, men sak samma. Efter några singlar är det hypande Londonbandet nu redo att släppa ifrån sig sitt debutalbum. De låter som ett Interpol som utforskar skrammelpop (i stil med The Jesus & Mary Chain) och 70-talspunk (i stil med The Ramones) och sedan kör vi allting i mixern. Ut kommer en angenäm smoothie som säkert får någon svensk festival att dansa loss i sommar.

.

The Human League kuskade Sverige runt under tre helger och sex konserter i somras i turnépaketet "Forever Young 2010" och nu är tiden kommen för 80-talsikonerna att leverera ett helt nytt studioalbum. "Credo" är bandets första på 10 år. Hur det låter? Som The Human League, varken mer eller mindre egentligen. Nästan som om tiden har stått still, både på gott och ont. Visserligen bättre producerat och uppdaterat sound och ljudbild än deras tidiga album, men det kommer väl per automatik med tid och teknik. Jag gillade den spelning jag var på i somras, men 2011 har de nog inte så mycket mer att komma med än att pliktskyldigt peta in ett par nya låtar och sedan i huvudsak inrikta sig på hitkavalkaden. Precis som fallet var redan i somras alltså. Gott så!

.

Pet Shop Boys är desto mer oberäkneliga. För några år sedan tonsatte de den ryska stumfilmen "Pansarkryssaren Potemkin", en film mest känd för den klassiska scenen (en av filmhistoriens mest kända vågar jag mig påstå) där en barnvagn åker ner för en trappa. Nu är turen kommen till HC Andersens "Det utroligste" som nu satts upp som balettföreställning under namnet "The Most Incredible Thing" och albumet bär samma namn. Musiken är skapad av Tennant och Lowe, alltså Pet Shop Boys. I morse läste jag en recension där musiken beskrevs som "Tjajkovskij på en ravefest". Träffsäkert, faktiskt. Annars slås jag mest av vilka fantastiska kompositörer firma Tennant/Lowe är, det kommer till sin rätt i detta näst intill helt instrumentala verk som klockar in på tre akter, 21 spår och nästan en och en halv timmes speltid.

Opportunities (let's make lots of money)

Några gånger per år skickar PostkodLotteriet reklam/.../

.

Allt är relativt heter det, men ordvalet av "Några" bör ses över. Idag fick jag ett reklamutskick där det stod "Sista chansen", men varför tror jag dem inte? Möjligtvis sista chansen innan nästa chans kommer, om en vecka eller två. Tre om jag har tur.

.

Var noga med att fylla i namn och adress exakt (fetstilt ord, min anm.) som det står på det reklamutskick du har fått. Det är viktigt för att vi ska kunna spärra din adress.

.

Jag fyllde i det exakt (ja, de fetmarkerade ju själva det ordet) som det stod inklusive mellanrummet i postnumret, som exempel 123 45, men det gick inte trots att jag var exakt. Det ska vara fem och inte sex siffror upplyste de mig om. Allt är relativt heter det, men ordvalet av "exakt" bör ses över. Snart hör de väl av sig med att det inte var okej att använda versaler till LGH samt postorten. Men hey, jag fyller ju bara i det så jävla exakt som de vill ha det. Även om det bevisligen var alltför exakt för deras eget bästa. Nåväl, nu har webbformuläret gått iväg och posten kanske långt om länge kan bespara mig X antal kilo årligen av Rickard Sjöbergs envägskommunikation.

.

Vid intresse: http://www.postkodlotteriet.se/Kundservice/Sprra-reklamutskick.htm

De har dessutom haft den inte alltför goda smaken att alltid tilltala mig med mitt icke tilltalsnamn (mellannamn/andranamn) i alla utskick sedan dag ett. Snacka om att börja övertalningkampanjen i en opersonlig och irriterande uppförsbacke Arvid...Per...förlåt, Rickard Sjöberg! Over and out!

I'm gonna win a prize tonight, if I don't cry.

Jag tänkte lyssna igenom albumet med I Blame Coco, eftersom det var ett tag sedan senast. Jag gjorde en egen spellista med divese låtar, men råkade sätta "It's About To Get Worse", första spåret i spellistan, på repeat istället. Jag kom på det efter några lyssningar, men nu rullar listan från start till mål. Sitter dock fortfarande och nynnar på rader som It's about to get worse before it gets better. It's got to get better. Smärtsamt fin låt från ett bra album. I Blame Coco till SiESTA så är jag en bit på vägen att förlåta dem för de obefintliga och tråkiga internationella bokningarna. Nu är det The Kooks och... typ inget mer. Tidigare har vi skämts bort med Placebo, Phoenix, Sonic Youth, Röyksopp, Ed Harcourt, Enter Shikari, Jesse Malin m.fl. ganska hyggligt stora namn. Känns som att det får lossna snart för 2011, bara 2,5 månader kvar. Explodera bateria, SiESTA! Festival!

.

Vilka konserter och/eller festivaler har Ni inplanerade i vår och sommar då?

Feels like a loaded gun. Spit out your bubblegum.

Jag hittade några bilder på mobilen idag, vilka fotades under gårdagskvällen. Den översta föreställer en avspärrning med tejp (hittade inget polisband) och en strålkastare i det angränsande rummet. Bilderna är inte tagna hos mig, så jag är oskyldig till att äga en fet strålkastare. Lite synd, för den lyste upp rummet på ett sätt som hade gjort valfri fotbollsarena avundsjuk en mörk höstkväll.
.
På bilden under syns strålkastaren igen och över den, i höjd med taket, ser vi en stol. Jag har ett vagt minne av att jag i ensamt majestät såväl arrangerade de båda scenerna samt också tog båda bilderna. Känns som en otrolig bedrift att spärra av en lägenhet med tejp utan att innehavaren ser det och sedan även dansa runt med en stol i takhöjd i ena handen och fota med den andra.
.
Men nog om det och över till dagens dilemma. I veckan köpte jag nya jeans, i förrgår invigde jag dem och i dag fick jag två tuggummifläckar på ena byxbenet. Hur får jag bort den skiten? Tips mottages tacksamt. Säg inte frysen, för jag skrapade bort det mesta tuggummit (mer klet än klump kvar, tyvärr) innan tanken om frysen slog mig. Jag körde en tvätt på 40 grader för en stund sedan, men tuggummifläckarna syns om möjligt än mer nu. Medan jag väntar på svar här, så får jag väl skrapa lite till med en vass kniv och be en bön eller två. I värsta nödfall ha byxbenen lite uppvikta nertill, då syns det inte eftersom tuggummiskiten smetade in sig långt ner.

.

Välkomna avbrott, om än något udda sådana, i tider av filosoferande och tänkande.

.

Edit dagen efter: Verkade fungera med att hälla på kokande vatten och gno med en handduk.

The lions ate the Christians and the Christians burned the witches.

Idag fyller jag år. Eller kanske snarare fyllde år, i imperfekt, för nu är det inte många minuter kvar. Ni kan dock lämna ett avtryck i efterhand om ni så önskar. Dagen dödades framför allt genom arbete, 11 h närmare bestämt. Lite firande i torsdags, desto mer imorgon. Ett och annat grattis idag under det långa slavpass som sakta men säkert rullade på. Men som Ola Salo sjöng för drygt 10 år sedan: "Wasn't life supposed to be more than this?". Existentialism såhär på kvällskvisten.

.
I skrivande stund lyssnar jag på "The Apocalypse Is Over", vilken förmodligen kommer att vara The Arks absolut sista inspelade studiolåt, apropå inget alls. Jag skriver studiolåt, för det lär väl säkert bli en live-dvd av avslutningsturnéerna 2011. En riktigt bra låt, snacka om att falla med flaggan i topp även om de två sista studioalbumen bitvis var ljumma. Gåshud deluxe!

Look at us now, I think that we made it somehow. It's time to move on, the battle is won.

Tre tweets säger mer än tusen ord.

Nej, jag har inte glömt bort bloggen. Jag jobbar och tänker. Slappar, tråkar och roar. Tänker och jobbar lite till. Ungefär sådär har väl de senaste veckorna flutit på, både på gott och ont.

.

Det heter inte riktigt så som rubriken gör gällande, dessutom innehåller ett inlägg på Twitter max 140 tecken. Tre tweets blir alltså 420 tecken. Om man nyttjar möjligheten fullt ut. Vilket jag alltid försöker göra. Det känns lite som ett nederlag att sitta där med fem-sex tecken kvar som inte utnyttjades. Ett eller två är okej. Jobbigast är om man hamnar på minus. Ångest. Okej, inte riktigt, där skarvade jag till det. Less is more ibland, om man hittar något att bränna av. Tänka tanken att de där sista hur-många-som-helst tecknen behöver jag inte, så det så!

.

Nackdelen med Twitter är då det skrivs flera inlägg på samma tema, som en slags följetong. Då får de inläggen läsas nerifrån och upp för att det ska bli kronologiskt och helt begripligt. En vanesak, men jag ska ändå vända rätt på tre inlägg här så att ni får läsa dem uppifrån och ner. Ett icke Twittersätt alltså. Och dessa tre inlägg lade jag upp för allmän beskådan för en stund sedan, så det är väl inte mer än rätt att ni som inte har koll på mig där får er dagliga dos här.

.

Slå, bara slå, ty jag vänder ändå bara andra kinden till. Och, ja, kanske jag förtjänar en käftsmäll för i och med mitt lilla tilltag nyss så passerade därmed också bland annat Babsan, Lasse Stefanz och Shirley Clamp revy i mina högtalare. Å andra sidan är inte låtarna med Melody Club, Christian Walz och Nicke Borg från Backyard Babies alls oävna. Inte för att det jämnade ut sig i det långa loppet, långt därifrån, men om man vill veta vad halva Sverige pratar om så är man också tvungen att ta del av det. Eller tvungen, vem försöker jag lura? Någonstans får man dra gränsen, jag drar min vid all bajs-TV som "Bad Brother", "Bonde söker sugga", "Svenska Bollywoodfruar" und so weiter.

.

Musikquiz på torsdag, det är nästan så att jag hoppas på tema Melodifestivalen 2011 ;-)

.

Vet i tusan var denna uppsats tar vägen, så istället mina tre tweets:

.

Tvingade mig igenom samtliga 32 MF-låtar 2011 i studioversioner. Finns en del schyssta, men desto fler usla. Typ 75% av tiden bortkastad.

Jag spelade inte speciellt högt, men med min otur så passerade säkert husets alla boende min lyhörda ytterdörr just under de där 32 låtarna.

Känner redan nu morgondagens snackis i trapphuset: "Lyssnar den killen på Lasse Stefanz?". Någon som har en tidsmaskin? Måste radera ca 2 h.

That ignorance and hate may mourn the dead