Du får ett mail, till synes ett skräpmail som många andra, där det framgår att du får ta del av många miljoner kronor. Dessutom råkar du få syn på mailet, det hamnar inte direkt i skräpkorgen. Du öppnar mailet, istället för att slänga det direkt. Det är från en utländsk band där en Donald Duk (kan väl översättas till något i stil med Kalle Ank) har glädjande nyheter. Du blir intresserad. Återbäring i mångmiljonklassen, bara du betalar in en liten slant till Mr Duk först. Du nappar. Du betalar gladeligen in ca 350.000 kr till denne Donald Duk, lutar dig tillbaka och ser kort därpå miljonerna trilla in på ditt konto. Eller, vänta, några pengar ser du ju inte röken av. Föga överraskande. Och är man beredd att ge 350.000 till Balle Anka, då kan man nästan banne mig ha det!
Jag kan tycka att varningsklockan borde ha ringt redan då man såg mailet, i nästa sekund borde det ligga i papperskorgen. Varningsklockan borde, om man nu envisas med att öppna denna typ av mail, ha väckt både grannar och stadsinvånare då saker som utländsk bank, betala in pengar, storvinst, något skojfriskt namn m.m. nästan alltid förekommer i dessa mail. Hej, grattis, för över 10.000.000 och du får 100.000.000.000 åter av Peter Svan och Kapten Krock. Saker som Nigeriabreven behandlade på sin tid. Nu är det Internet, inte kuvert och frimärke, men likväl samma typ av bedrägerier.
Och namnet! Namnet!!! (lägg in valfri tokig och glatt skuttande smiley här). Donald Duk. Smaka på det en gång till. Donald Duk. Det ska lurifaxen banne mig ha cred för. Alltså cred till den som skapade denne fiktive Donald Duk, inte de personer som glatt hostar upp 1/3 miljon kronor till Kalle Planka och hoppas på en tidig julafton (på tal om Kalle) eller återbäring. Guldet blev till sand, någon?
Jag var som bekant i London för några veckor sedan och eftersom några personer har tjatat om bilder och liknande, så... ja... jag får väl slänga ihop något litet åt de närmast sörjande. London, en stad som jag har besökt ett större antal gånger genom åren. Alltid lika trevligt att få komma hem igen. Alltså dit. Förutom de lite mer humoristiska iakttagelserna och betraktelserna nedan, blev det turism, shopping, Hyde Park, god mat, ölsmuttande, sköna promenader och annat trevligt som hör till. Men den biten är inte den mest intressanta och roliga för er.
Mitt på en gata stod en liten kolonistuga. Förmodligen har den halkat av något släp och blivit stående där, som vore den ett konstprojekt från Konstfack. Eller kanske några busfrön som har släpat dit den från parken intill efter några folköl för mycket. Gratis hyra och mitt i centrala London tänkte jag, i hopp om att kunna lägga vantarna på den. Jag knallade över, redo för att ta en första tupplur i mitt nya kryp-in i min nya hemstad. LONDON. Dessvärre hade någon uteliggare redan hittat in i den, inredd med dyr och stulen konst från British Museum dessutom, så jag gav där och då upp tanken på billigt boende i London. Synd på så rara ärtor, för jag hade nog kunnat få jobb som sorterare av symaskinen utan problem.
För just symaskiner fanns det gott om på vissa ställen. I alla fall i denna butik. Eller butik och butik, symaskinerna stod ju uppradade i massa rader och hyllor, huller om buller. Det liknade mer ett musem, men var nog en slags kombination av butik, verkstad och utställning. Jag vågade inte riktigt gå in, då hade man kanske kommit ut med en symaskin under vardera arm. Ve och fasa! Jag samlar trots allt på musik, film och böcker. Inte symaskiner.
En dörr. En blå dörr. En blå dörr i Notting Hill. En blå dörr i Notting Hill, från filmen med samma namn. En blå dörr... nej, jag ska inte bygga ut detta till en smärre roman, men detta är visst en dörr (utbytt sådan, förvisso) som kunde ses i filmen Notting Hill. Hugh Grants lägenhet. Tvärs över gatan låg det café han brukade äta på i filmen och under pauser, där hade vi fikat utan att då veta om sambandet. Bokhandeln som spelade en central roll i filmen (minns ingen sådan, men har nog sett hela filmen en gång i tiden) är visst en frisör nu. Den råkade också fotograferas, mest för att den såg så kul ut, utan att då veta om vad den användes till. Världen är bra liten, men dörren kände vi i alla fall till i förväg via en adress. Och det såg ju ut som en... dörr.
Baker Street. Jag vandrade gatan upp och ner, fram och tillbaka, utan att få syn på Sherlock Holmes. Ändå härjar han fortfarande runt, jag har sett både den nya serien och de nya filmerna. Och utan att få höra någon av alla tretusen covers av låten "Baker Street" eka mellan husen heller, för den delen. Dessutom bodde Sherlock Holmes på ett nummer som inte ens finns på den gatan. Snacka om usel detektiv, han kan ju omöjligt ha hittat hem då. Stackar'n. Nåväl, antiklimax på alla sätt och vis, den där gatan.
10 Downing Street. En coolare gata än Baker Street, även om man inte får beträda gatan. Från en förvirrad detektiv utan tydlig gatuadress, till premiärministern som vaktas av beväpnade och tuffa (men roliga, med humör) herrar. Om jag hade kunnat få jobb i symaskinsbutiken lätt som en plätt, då hade jag däremot INTE kunnat få detta jobb. Hade jag nog inte velat heller. Det verkar vara varmt i de där kläderna och västarna under sommaren plus att jag redan har gjort lumpen och lekt med automatvapen en gång. Finns inte mer att bevisa inom det området. Till skillnad från stridspittarna ovan.
Drottningen verkar inte lika högprioriterad om man ska se till vakterna. Inte jämfört med premiärministern i alla fall, ty drottningen har "vakter" som... hur ska man uttrycka det på ett objektivt sätt? Nej, det går inte. De kommer direkt från leksakshuset BR och har dessutom en hög och rolig (läs: ful) mössa. Om man hade bytt plats på vakterna hade man kunnat se beväpnade vakter framför sig vid slottet, men knappast dessa legogubbar hos premiärministern.
Drottningen var dessutom hemma dagen till ära, det märker man på att flaggan på taket var hissad. Hon önskar nog att hon hade varit någon helt annanstans, för detta var dagarna efter att prins Harry hade gått bananas i Las Vegas och strippat vid ett biljardbord tillsammans med okända töser. Och dessutom låtit polarna ta bilder på det. Allt till skvallerpressens stora lycka då bilderna naturligtvis läckte på två röda. Smidigt prinsen, smidigt. En uppretad kvinna stod utanför Buckingham Palace och skanderade några sanningens ord till prins Harry, som naturligtvis inte bor här. Men det hindrade inte kvinnan från att skrika ut den besvikelse som många rojalister säkert kände.
Jag avslutar med The Fine Arts Showcase och deras "London, my town" från Nyhetsmorgon i TV4 våren 2009. Mest för Londontemats skull och att de var ett bra band och att låten är grym och inte minst för att Gustaf Kjellvander (1980-2011) fortfarande är djupt saknad.
Har ni, precis som jag, ibland funderat på vad som hände med Poul Perris, sångare i The Facer? Det har hänt att jag ibland har dammat av två album och tre ep:s och drömt mig bort för en stund. Nu slipper vi att sväva i ovisshet, även om The Facer har återuppstått en och annan gång efter storhetstiden 1998-2000, ty i kväll kl 21 startar programmet Par i terapi i svt1. Med just Poul Perris. Dock ej i egenskap av musiker. http://www.svt.se/par-i-terapi/par-i-terapi-kampar-for-sina-relationer-1
Perris verkar ju ha fixat övergången från musik till livet efter karriären helt ok.
Poul Perris är leg. läkare, leg. psykoterapeut, rektor och handledare vid
Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi. Han är även utbildningsansvarig för
påbyggnadsutbildningen vid Institutet. Poul utbildar och handleder i
schematerapi och hans huvudinriktning är personlighetsrelaterade störningar och
par-terapi. http://www.cbti.se/index.php?page=personal&choice=view&lid=42
Inte utan att jag funderar på hur t.ex. Jocke Berg i kent ska matcha detta.
Jag petar som avslutning in videon till Good Vibrations från 1999 med The Facer. Inte deras bästa låt eller singel, men videon bjuder på bl.a. en del klipp från och platser i London. Som en liten aptitretare tills dess att jag, vilket jag dessvärre har lovat, bjuder på ett eget Londoninlägg med mina egna bilder och anekdoter från trippen nyligen.
Snubben som nyligen startade upp butiken HiTLER i Indien menar att han inte alls kände till den tyske diktatorn Adolf och hans tokiga upptåg under WWII. Butiken har istället, enligt grundaren, fått sitt namn från smeknamnet till en kompanjons farfar. Låter ju lite långsökt, men den förklaringen skulle förvisso ha kunnat fungera. MEN! Sedan är det detaljen med svastikan över bokstaven i. Jag är skeptisk. Den blir dessutom, bokstavligt talat, pricken över i:et.
Jag lägger väl upp några bilder och lite text från min Londonvistelse (onsdag - lördag förra veckan) om några dagar, kanske i samma stuk som Romresan härom året. Inte för att jag fotade överdrivet mycket med min lilla kamera, men något kommer vad det lider. Tills dess får ni ytterligare två klipp att avnjuta.
Det första är den alldeles dagsfärska videon till comebacksingeln Glad That You Called med BLOOD MUSIC. Det är ett soloprojekt signerat Karl-Jonas Winqvist, även medlem i bandet First Floor Power. Nytt album släpps den 25 oktober. I denna nya låt och video gästas han av töserna från First Aid Kit.
Det andra klippet är en singel som släpptes tidigare i somras. Nämligen Min förlorade tid med albumaktuella Pontus de Wolfe, vars debutalbum släpptes förra veckan. Om intresse finns har jag faktiskt ett extra exemplar av hans album hemma, redo att ges bort till någon intresserad själ.
Men som dom aldrig lyckas fånga i filmerna man ser.
Här har jag inte skrivit på ett bra tag, nästan en månad, men jag har haft semester plus att Twitter är roligare. 140 tecken åt gången, trams och allvar, snabbare utbyten och kommunikation, smidigare att posta tips, tankar och lustigheter. O.s.v. Kan dock lägga upp ett bra klipp här, filmat då kent spelade i Stockholm för precis en vecka sedan. Elever och Cowboys. Den första framförd för första (och hittills enda) gången under en konsert på svensk mark och den senare inte vanligt förekommande sedan Turné 19, den magnifika tältturnén 2005. Här är båda låtarna i något nyare och tyngre versioner. Den bekväme kan skippa försnack och gå direkt till 1:25.
Man blir så trött av allt prat, av att tolka språken.(kent - Beredd på allt)
Jag sms:ade två tågincidenter (plats 3 och 1 nedan, plats 2 har jag även Twittrat om) till en god vän, den ena i går och den andra i dag. Om inte jag författar ett inlägg om det, då gör han det. Hotade han. Så, okej då!
Under sommaren tenderar det att bli något fler tågresor än vanligt. Skånetrafiken har sitt sommarkort JoJo Sommar, då får man åka så mycket tåg och bussar man vill i hela Skåne för drygt 500 kr under två månader. Tyvärr är det många som passar på att utnyttja det, inte minst småbarnsföräldrar. Gärna i grupp om tre-fyra stycken mammor med både barnvagnar och hundar, alla i slow motion som om ingen annan önskar att kliva av eller på. Det kvittar om det är tåg eller buss, de tränger sig ändå förbi alla andra, fram till dörrarna, för att få stå på första parkett.
Topp tre bisarra incidenter hittills de senaste veckorna.
Plats 3. I dag på tåget från Malmö till Kalmar så meddelade tågpersonalen via högtalarna redan i Lund att det ena tågsetet p.g.a. något strul skulle komma att kopplas av i Hässleholm drygt 30 minuter senare. De som ville vidare efter Hässleholm, tro mig det var mååånga, började genast stirra (ej stirra somi att glo, utan stirra som i att bli stirriga/hysteriska) som fan. Alla reste sig och skulle vandra genom tågseten samtidigt medan tåget rullade. Panik utbröt, som vore det 30 sekunder (och inte 30 minuter) att agera på. Väskor trillade i gångarna, småbarn skrek, hundar och barnvagnar syntes naturligtvis till (t.o.m. en cykel skulle visst till Kalmar denna dag) och folk vinglade fram och tillbaka när tåget fortsatte sin färd. Tack och lov skulle jag av i Hässleholm, så jag slapp att känna mig som boskap snarare än tågresenär och kunde lugnt sitta kvar på min plats. Vad jag hade gjort i deras ställe? Gått av vid första bästa station (tre stopp inklusive Hässleholm återstod trots allt) och vandrat längs med tåget och gått på i det bakte tågsetet, istället för att känna mig som såväl boskap som idiot. Kvinna i 50-årsåldern till sin man: Axel, vi måste byta tågdel nu. NU! Tar du väskorna och kommer efter! Sedan gick hon iväg utan någon packning, efteråt kom den skamsne maken med två-tre stora väskor. Vad jag hade gjort i hans ställe? Klivit av i Eslöv och börjat om på nytt utan kärringen.
Plats 2. Sträckan Hässleholm-Kristianstad tar vanligtvis inte ens 20 minuter och det gjorde den inte för några veckor sedan heller. Däremot kändes det som 20 timmar. Ett litet barn skrek, då menar jag SKREK, så in i helvete! Mamman skulle då lugna barnet. Gott så! Misstaget var att hon för det första nästan överröstade barnet och för det andra gjorde det genom att i princip gå igenom alla djurläten som denna planet har att erbjuda. Vad säger katten? MJAAAAU! Vad säger hunden? VOV VOV VOV! Vad säger kossan? MUUUUU! Ja, ni fattar. Där satt en mamma med sitt lilla barn och triggade varandra. När djurlätena gjorde comeback både en andra och tredje gång, då övervägde jag att hoppa av i farten.
Plats 1. Linköping-Hässleholm i går. En kvinna som inte ensam hade åkt kollektivt på flera år, då hon enligt egen utsago lider av både ångest och... typ, massa annat jobbigt. Inte roligt för henne, men inte heller roligt för alla oss andra i vagnen. Säkert värst för henne själv, jag lider absolut med henne, men när man oavbrutet under ca 90 minuter hör saker som Nej, jag klarar inte detta, JAG KLARAR DET INTE! följt av skrik och gråt, då blir det konstig stämning efter en stund. Eller när det är fem minuters försening i Mjölby och det kommer något i stil med: Åh, nu är vi försenade, jösses, nu kan vi bli flera timmar försenade! Blir vi det? Två timmar? Mer kan det väl inte bli? Tänk om vi får sova på tåget i natt? Kvinnan som satt i sätet intill mig öppnade en starköl strax innan Nässjö. Därefter en öl till. Jag förstår henne.
Vad brukade era föräldrar göra för musikaliska aktiviteter för och med er då ni var yngre? Min pappa brukade spela jazz så att hela bilen alternativt källaren skakade, men det var mest för hans egen skull. Vi andra fick det på köpet, så att säga. En gång tog han faktiskt med mig och brorsan på konsert med Kiss, han tröttnade väl helt sonika på att vi som små knattar målade oss i ansiktena och bankade på mammas kastruller dagarna i ända. Sminket hade Kiss dock lagt åt sidan inför den turnén, typiskt nog, men för småskitar som mig och brorsan så var det säkert en cool konsert ändå. Jag minns inte riktigt. Här är hur som helst en pappa som gör coverklipp av Depeche Modes låtar ihop med sina barn, diverse klipp har kommit upp med oregelbundna mellanrum. Det senaste i raden, Black Celebration, lades upp så sent som i går.
