London, my town. You are what's bringing me down.

Jag var som bekant i London för några veckor sedan och eftersom några personer har tjatat om bilder och liknande, så... ja... jag får väl slänga ihop något litet åt de närmast sörjande. London, en stad som jag har besökt ett större antal gånger genom åren. Alltid lika trevligt att få komma hem igen. Alltså dit. Förutom de lite mer humoristiska iakttagelserna och betraktelserna nedan, blev det turism, shopping, Hyde Park, god mat, ölsmuttande, sköna promenader och annat trevligt som hör till. Men den biten är inte den mest intressanta och roliga för er.

 

Mitt på en gata stod en liten kolonistuga. Förmodligen har den halkat av något släp och blivit stående där, som vore den ett konstprojekt från Konstfack. Eller kanske några busfrön som har släpat dit den från parken intill efter några folköl för mycket. Gratis hyra och mitt i centrala London tänkte jag, i hopp om att kunna lägga vantarna på den. Jag knallade över, redo för att ta en första tupplur i mitt nya kryp-in i min nya hemstad. LONDON. Dessvärre hade någon uteliggare redan hittat in i den, inredd med dyr och stulen konst från British Museum dessutom, så jag gav där och då upp tanken på billigt boende i London. Synd på så rara ärtor, för jag hade nog kunnat få jobb som sorterare av symaskinen utan problem.

 

För just symaskiner fanns det gott om på vissa ställen. I alla fall i denna butik. Eller butik och butik, symaskinerna stod ju uppradade i massa rader och hyllor, huller om buller. Det liknade mer ett musem, men var nog en slags kombination av butik, verkstad och utställning. Jag vågade inte riktigt gå in, då hade man kanske kommit ut med en symaskin under vardera arm. Ve och fasa! Jag samlar trots allt på musik, film och böcker. Inte symaskiner.

 

En dörr. En blå dörr. En blå dörr i Notting Hill. En blå dörr i Notting Hill, från filmen med samma namn. En blå dörr... nej, jag ska inte bygga ut detta till en smärre roman, men detta är visst en dörr (utbytt sådan, förvisso) som kunde ses i filmen Notting Hill. Hugh Grants lägenhet. Tvärs över gatan låg det café han brukade äta på i filmen och under pauser, där hade vi fikat utan att då veta om sambandet. Bokhandeln som spelade en central roll i filmen (minns ingen sådan, men har nog sett hela filmen en gång i tiden) är visst en frisör nu. Den råkade också fotograferas, mest för att den såg så kul ut, utan att då veta om vad den användes till. Världen är bra liten, men dörren kände vi i alla fall till i förväg via en adress. Och det såg ju ut som en... dörr.

 

Baker Street. Jag vandrade gatan upp och ner, fram och tillbaka, utan att få syn på Sherlock Holmes. Ändå härjar han fortfarande runt, jag har sett både den nya serien och de nya filmerna. Och utan att få höra någon av alla tretusen covers av låten "Baker Street" eka mellan husen heller, för den delen. Dessutom bodde Sherlock Holmes på ett nummer som inte ens finns på den gatan. Snacka om usel detektiv, han kan ju omöjligt ha hittat hem då. Stackar'n. Nåväl, antiklimax på alla sätt och vis, den där gatan.

 

10 Downing Street. En coolare gata än Baker Street, även om man inte får beträda gatan. Från en förvirrad detektiv utan tydlig gatuadress, till premiärministern som vaktas av beväpnade och tuffa (men roliga, med humör) herrar. Om jag hade kunnat få jobb i symaskinsbutiken lätt som en plätt, då hade jag däremot INTE kunnat få detta jobb. Hade jag nog inte velat heller. Det verkar vara varmt i de där kläderna och västarna under sommaren plus att jag redan har gjort lumpen och lekt med automatvapen en gång. Finns inte mer att bevisa inom det området. Till skillnad från stridspittarna ovan.

 

Drottningen verkar inte lika högprioriterad om man ska se till vakterna. Inte jämfört med premiärministern i alla fall, ty drottningen har "vakter" som... hur ska man uttrycka det på ett objektivt sätt? Nej, det går inte. De kommer direkt från leksakshuset BR och har dessutom en hög och rolig (läs: ful) mössa. Om man hade bytt plats på vakterna hade man kunnat se beväpnade vakter framför sig vid slottet, men knappast dessa legogubbar hos premiärministern.

 

Drottningen var dessutom hemma dagen till ära, det märker man på att flaggan på taket var hissad. Hon önskar nog att hon hade varit någon helt annanstans, för detta var dagarna efter att prins Harry hade gått bananas i Las Vegas och strippat vid ett biljardbord tillsammans med okända töser. Och dessutom låtit polarna ta bilder på det. Allt till skvallerpressens stora lycka då bilderna naturligtvis läckte på två röda. Smidigt prinsen, smidigt. En uppretad kvinna stod utanför Buckingham Palace och skanderade några sanningens ord till prins Harry, som naturligtvis inte bor här. Men det hindrade inte kvinnan från att skrika ut den besvikelse som många rojalister säkert kände.

 

Jag avslutar med The Fine Arts Showcase och deras "London, my town" från Nyhetsmorgon i TV4 våren 2009. Mest för Londontemats skull och att de var ett bra band och att låten är grym och inte minst för att Gustaf Kjellvander (1980-2011) fortfarande är djupt saknad.