November, vi avslutar sagan snart.

Kent är i studion för att spela in ett kommande album. Ett tillfälle så gott som något för att få uppdatera denna för tillfället ofrivilligt vilande blogg, om inte annat. Förra albumet "En plats i solen" (juni 2010) innehöll några fina stunder, men får väl i ärlighetens namn betraktas som ett litet hastverk. Inte så konstigt eftersom dess föregående album "Röd" utkom bara dryga halvåret innan dess, i november 2009, och de överblivna idéerna och låtarna därifrån snabbt skulle användas på något sätt.

I skrivande stund befinner sig orkestern i en studio någonstans i södra Frankrike. Förutsatt att bandet inte har hunnit alltför långt i inspelningsprocessen, då de igår tillkännagav att sessionen för album nummer tio nu är igång, så kanske det stundar ett album till senvåren/sommaren. Inspelning på bortaplan, eventuellt fortsatt inspelning på hemmaplan, finputsning, mixning, mastring, pressning m.m. Det får väl tiden utvisa. Hur som helst så blir det nog trevligt med ett knippe nya låtar att lyssna på och en konsert (eller två om albumet blir angenämt) att besöka. Ja, typ så.

Hultsfredsfestivalen har förresten gjort sitt premiärsläpp gällande bokningar inför nästa års festival. Idag offentliggjordes att The Cardigans kommer att bjuda på en exklusiv Sverigespelning där de ska spela 1998 års album "Gran Turismo" från start till mål. The Cardigans i all ära, men det känns ganska ljummet, nästan som ett antiklimax, efter festivalens uttalande om släpp av en exklusiv spelning o.s.v.

Nåväl, det kunde väl ha varit värre än The Cardigans. Siestafestivalen följde till exempel upp sitt första och lovande artistsläpp med bland andra Lars Winnerbäck, med ett lokalt förankrat andra släpp. Familjen (är det 65:e året i rad han gästar?!) och Joddla med Siv (jag pallar inte ens kommentera det) är klara. Plus lite andra lokala förmågor.

Over and out!

The child is grown, the dream is gone. I have become comfortably numb.

Otroligt befriande att se en norrländsk 8-åring, som förlorat sin morfar och tillika sin hjälte och förebild när det gäller att snicka och agera elektriker, göra andra saker än att bara skrika i affären, lyssna på Smurfhits, be mamma att hålla käften, avguda Markoolio och kalla läraren för jävla idiot. En artig 8-åring som står nära de äldre i byn, gärna vistas utomhus, fixar och trixar och inte minst verkar väluppfostrad, artig och tar i hand. Drömyrket är elektriker och drömplatsen att bo på är den lilla byn där han växer upp. Kanske finns det hopp för dagens barn, trots allt.

Kill number three, it's official. He's a serial killer.

Under söndagen sändes i USA det fjärde avsnittet av den sjätte säsongen av Dexter. Bortsett från en liten svacka under säsong tre, eller om jag bara inte var i form, så var såväl den fjärde som femte säsongen starka. Säsong sex skjuter fart efter några avsnitt och den vackra scenen (utan att missförstås) i fjärde avsnittet när det tredje offret påträffas hängandes, som vore hon en dödens ängel med vita vingar, lyfter denna säsong mot högre höjder där och då. Och Mos Def, hiphopartisten, som Brother Sam?! Otippat, men genialiskt. Hallelujah!

Have you ever had one of those days when you just can't win?

Winnie the Pooh (2011)
http://www.megaupload.com/?d=SX9AMPJR
John Cleese (berättare) och Jim Cummings (Nalle Puh / Tiger).

You hope to find things that can not be found, and then your head hits the ground.

Veckans i särklass mest sönderspelade album respektive EP är Henric de la Cour respektive Cinemascape. Veckans låtar, en för varje artist, får nog bli "Clinic" med de la Cour, några väl valda ord från den texten utgör även detta inläggs rubrik, och Cinemascapes "Decay". "Clinic" är förmodligen inte albumets bästa spår, men en smärtsamt vacker albumavslutare. Kanske inte speciellt varierad veckolista, men så leker livet och lever liket denna vecka nummer 42.

Spotify: Cinemascape – Decay

Spotify: Henric de la Cour – Clinic

https://www.cdbaby.com/cd/cinemascape2 för download-EP:n med Cinemascape.
Busenkelt att regga sig och futtiga 26,91 kr ($4,00) drogs från mitt VISA. Som hittat!

Au revoir, mes amis!

Bodily Harm

God morgon! I dag släpps nytt material med Cinemascape, vilka jag har skrivit om ett flertal gånger här i bloggen. EP:n "Bodily Harm" släpps digitalt på iTunes, Amazon, CDBaby och flera andra sidor. All info lär komma under dagen på hemsidan. http://www.cinemascape.se/

Tracklist for the EP: 1. Visuals of Obedience 2. Bodily Harm 3. Decay 4. Skin to Skin 5. Blood & Vision.

I feel so lost in the city, sometimes I think it's gonna swallow me whole.

I dag fick jag, på releasedagen, hem Henric de la Cours solodebut. F.d. sångare i såväl Yvonne som Strip Music, men det vet ni vid det här laget. De 200 första som förhandsbokade skulle få en strikt limiterad (bara 200 ex, samtliga numrerade) utgåva med en bonusskiva innehållande tre mixar. Snyggt albumomslag, därför blev jag positivt överraskad då de la Cour valt att signera de vita bonusskivorna istället för framsidan på bookleten. Mobilkamera och i all hast, men bara för att ni ska få ett grepp om vad jag yrar om.

Jag lyssnar för fullt, men precis som i fallen med Yvonne och Strip Music så lär det växa ordentligt med tiden. I takt med antalet lyssningar. Denna solodebut låter väldigt lovande, men helt fri från gamla bandkompisar är han emellertid inte solodebut till trots. Rikard Lindh (Yvonne) har mixat och producerat albumet, dessutom spelar han det mesta på albumet tillsammans med de La Cour. David Lindh (Yvonne) och Valdemar Asp (Strip Music) har lagt gitarrer respektive bas. Christian Berg (Yvonne, Strip Music, Kite) får cred för att ha planterat "the bad seed to this album". Inget ont om alla andra medlemmar som har figurerat i de la Cours gamla band och konstellationer, men jag undrar om han inte har valt ut de trevligaste och mest sympatiska inför detta soloalbum. Om så, inte ett alltför konstigt drag förvisso.

I don't have to sell my soul, he's already in me.

Manchesterbandet The Stone Roses comebackar 2012. Inte första gången de ger sig på en återförening. Debutalbumet "The Stone Roses" kom 1989, uppföljaren "The Second Coming" kom 1994 och inför den stundande världsturnén 2012 utlovas nytt material, i vilken utsträckning är mer oklart. Inget samlingsalbum kryddat med ett par nya låtar får vi hoppas, bandet har redan gett ut sex samlingar av olika slag. Inkluderat ett album från 1985, fyra år innan debuten, som aldrig gavs ut. Inte förrän 1996 då det "albumet" gavs ut mot bandets vilja av ett skivbolag de egentligen aldrig ens hade. money talks. Bitterhet likaså.

Mellan bandets hittills två enda album (jag räknar bort "Garage Flower" från 1985, som jag nämnde i stycket ovan, vilken ändå brukar listas som en slags samling) så hann nog samtliga ge upp hoppet, bandet inkluderat, men fem år efter debuten landande uppföljaren på skivdiskarna. Ett stabilt och underskattat hantverk, men inte i klass med den sönderhypade debuten.

Att The Stone Roses nu slår på stora trumman 2011, alltså 22 år efter debuten, gör att man hoppas att de inte ryker ihop innan de ska dra ut på vägarna fr.o.m. juni nästa år. Brown/Squire är nog om möjligt än mer oberäkneliga än t.ex. bröderna Oasis, Morrissey/Marr i The Smiths och Anderson/Butler i Suede.

En kul parentes i sammanhanget är att Johan T. Karlsson, numera mest känd under sitt artistnamn Familjen, brukade knalla två trappor upp och låna The Stone Roses på 7" vinylsinglar av en gammal klasskamrat till mig. Ni som har sett Familjen live kan omöjligt ha undgått att Johan mer eller mindre kör en karbonkopia av Ian Brown (sångare i The Stone Roses) rakt av på scen, sett till gester, scenuttryck etc. It began in Hess...Hässleholm.

Dagens presskonferens i två delar.
Del ett: http://www.youtube.com/watch?v=D6itFMuO6Os

Del två: http://www.youtube.com/watch?v=zZrvvxeYGYE
Sist men inte minst, några gamla godingar. Alla goda ting är tre, så nu kör vi!

And it's hard to dance with a devil on your back, so shake him off.

"Shake It Out" med Florence and the Machine.
Andra singeln från kommande albumet "Ceremonials".

SiESTA 2012

I går släpptes de första namnen till Siestafestivalen 2012, bland annat är Lars Winnerbäck, Lo-Fi-Fnk och sönderhypade Loney, Dear klara. Siesta ska visst vara den enda festival i Skåne som Winnerbäck gästar nästa sommar, men det har man hört förr. I år skulle Henrik Berggren (f.d. Broder Daniel) bara göra en enda sommarspelning, exklusivt på Siesta. Så fort den var avklarad så bokades han till flera andra.

I dag klockan 15 skulle det släppas ett begränsat antal biljetter till 2012 års Siestafestival, den tionde i ordningen under det namnet, och just då började mitt arbetspass. Pick 15.00 satt jag trots det som klistad vid jobbdatorn och Ticnet, lyckades fånga in en biljett och påbörjade min betalning med Visakortet i högsta hugg. Allt gick bra fram till det att jag behövde min Internetdosa. Inte nog med att det var direktbetalning (kunde ej boka och hämta ut en annan dag), dessutom räckte det inte med enbart Visa. Dosan var kvar hemma, kvarglömd i sista stund då jag tvingades skynda hemifrån, och jag är sedan fast på arbetet under 19 timmar. Uppförsbacke deluxe.

Jag kollade Ticnet för en stund sedan, uppbokat såklart. Inte för att jag hyste några större förhoppningar om att det skulle finnas billiga biljetter kvar i nuläget, än mindre då jag kommer hem efter 10-tiden i morgon förmiddag. 595 spänn för tre dagar, som hittat. Tyvärr var det alltför många som verkade tycka det. De snikna jävlarna. Säger jag, hehe. Nåja, det får väl bli en biljett till vad-nu-priset-landar-på då de släpps officiellt istället. Eller om jag lyckas vinna en biljett, jag brukar ha tur ibland. Gratis är gott. Den som lever får se, men det är jag värd.

I dagens Norra Skåne (Hässleholms lokala dagstidning) säger för övrigt festivalgeneralen apropå att Winnerbäck är bokad och gör sommarpremiären på Siesta att en premiärspelning är alltid lite speciell. Alla är peppade. Kolla bara på Håkan Hellström i somras, som spelade hur länge som helst.

Hur länge som helst? Han får det att låta som en maratonspelning på tre-fyra timmar i ren Lundellanda, alternativt att han skruvade fram sin egen klocka några timmar under spelningens gång. Nu minns jag inte den exakta speltiden, men det var 120 minuter på inomhusspelningen i Kristianstad månaderna innan och, om jag minns någorlunda rätt, cirka 100 minuter på Siestas stora utescen. Håkan hade väl som sista akt den kvällen 2,5 h (eller var det tre?) till sitt förfogande, om inte mer, enligt arrangörerna till Siesta. Hur länge som helst? Jo, tjena Banarne. Snarare en förväntad spellängd för en headliner. Om 1 h 40 min är hur länge som helst, då skulle en konsert med Lundell pågå till den dag helvetet fryser till is i paritet med Håkan på Siesta 2011.

Nu ska jag döva smärta och döda tid genom att långt om länge börja läsa Patti Smith. "Just Kids". Kollade lite på Idol tidigare, men det mådde man inte direkt bättre av. Inte ens på betald arbetstid. Råkade se en tjej slakta Kent och en kille slakta Krunegård. Många fler framträdanden såg jag inte, men kanske lika bra det. Varken inlevelse eller kroppsspråk. De bara stod där som teatraliska stenstoder, som vore de fastspikade i scengolvet och med armarna onaturligt flaxande vid sidorna.

Ja' ä inte bitter, som Tony Rickardsson skulle ha sagt ;-)