Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy. John le Carré skrev boken (riktigt bra bok) och Alec Guinness spelade huvudrollen då boken filmatiserades för TV 1979 (har jag ej sett). I Tomas Alfredsons version så axlar självaste Gary Oldman den rollen och omkring sig har han bland andra de lika utsökta John Hurt, Colin Firth och Tom Hardy. Bara det får mig att gå i spinn. Och ge Oldman en Oscar nu, för helvete! Det är han värd, efter att jag bara har sett två trailers och något kortare klipp. Låt statyetterna hagla över filmen, som vore det en hagelstorm i ett vinterpiskande Sibirien.

Kul även att David Dencik har en roll i filmen. Jag har gillat honom ända sedan jag såg honom i TV-serien "Lasermannen" och efter det tog det fart med serierna "Upp till kamp" och "De halvt dolda" och ett par filmer. Nu syns han internationellt i såväl David Finchers "The Girl With The Dragon Tattoo" som i denna film. Liraren har ett antal världsnamn att peta in i sitt CV då han ska summera vilka han synts i samma filmer som, sett till de båda sistnämnda filmerna.

Världspremiären för filmpressen klarades av i Venedig i går och i dag, om jag har förstått saken rätt, är det galapremiär för filmen och den seglar allt mer upp som en av storfavoriterna till det prestigefyllda Guldlejonet.

Kritikerna är lyriska och höjer filmen till skyarna. Jag har läst några av recensionerna och omdömena efter världspremiären och risken är att jag nu har trissat upp mina förväntningar på ett sätt som jag nog aldrig någonsin har gjort inför en film. Eller i alla fall har gjort extremt sällan. Med tanke på de fantastiska skådespelarna och den utsökta boken så är det väl farligt att låta förväntningarna slå i taket, men men. The Telegraph, för att bara nämna en av tidningarna, skriver i sin fullpottsrecension bland annat:

A superb adaptation of John le Carré’s brilliant, intricate Cold War spy novel, the film is a triumph. It’s packed with superb British actors, all at the top of their game /.../ We’ve never seen Oldman like this before, and he’s simply stunning /.../

Much of the credit for all this must go to director Tomas Alfredson (Let the Right One In). He captures scenes with silky fluidity, dispatching his cameras into nooks, crannies and improbable angles, finding a visual equivalent to the story’s hunt for complex solutions.

The best compliment to pay Tinker, Tailor, Soldier, Spy is to affirm that it does what every great film can do: it makes your heart pound, gets your pulses racing and sends your brain cells into overdrive.

Teaser trailer:





Officiell trailer:

Hey, put our pencils down and crawl back underground, where we won't, won't be found.

Jag såg Ladytron på Siestafestivalen i början av juni, det var första gången jag såg dem live. Strålande sol och tidig speltid var inte de bästa oddsen för ett electropopband som hade mått bäst av en scenshow och ljusshow som inte dränktes i kapp med solstrålarna. Med solen i ögonen gick de trots allt upp och levererade en show som låg över min försväntan. De var aktuella med en samling och körde en angenäm hitkavalkad, men parallellt med detta så höll de även på att färdigställa ett nytt studioalbum. Smakprov bjöds även därifrån.

"Ace of Hz" (som är med på både samlingsskivan och nya albumet) och "White Elephant" är två av låtarna, tillika båda singlar, riktigt bra sådana, som framfördes live från det nya albumet "Gravity the Seducer" som släpps framöver i september. Riktigt när det släpps beror på var man bor och om man önskar det digitalt eller fysiskt. Jag minns att det även spelades någon ny seg låt på Siesta. Förmodligen var det "Ambulances", en ganska lätstruken singel som släpptes bara veckorna efter konserten.

Eftersom jag redan har nämnt tre singlar så kan jag lika gärna ge lite plats åt den fjärde, "Mirage", som likt de två första singlarna är riktigt bra. "Ambulances" framstår med facit i hand som ett av de absolut svagaste spåren på albumet, jag fastnade inte för den då den kom för några månader sedan och gör det inte nu heller. Instrumentala låtar, på tal om något annat, kan vara befogade och både "Ritual" och "Aces High" fungerar, men "Transparent Days" framstår i mina öron som en monoton transportsträcka. Då hade jag hellre sett att de petat någon instrumental från albumet och fått med en eller två uptempolåtar med sång till.

"Gravity the Seducer" är ett välkommet, stabilt och snyggt producerat hantverk, men det tappar lite mot slutet i och med ett par svagare spår. Börjar riktigt bra, d.v.s. Ladytron är Ladytron och bjuder på just Ladytron, men sedan håller det inte riktigt hela vägen. Å andra sidan finns det fler starka än svaga spår, dessutom infinner sig en önskan av att inom kort vilja se Ladytron live ännu en gång. En önskan av att få se dem på en klubbspelning i Skåne, där de kör en sjuhelvetes ljusshow och bjuder på sina vackert drömska låtar och dunkande uptempodängor om vartannat. "Gravity the Seducer" är här och Ladytron är tillbaka. Business as usual i Ladytronland, i mångt och mycket. Det är faktiskt gott så!

In your head, in your head. Zombie, zombie, zombie.

Artikeln i länken nedan är så surrealistisk och skrämmande (men inte skrämmande på det sätt som skaparna av serien antagligen vill) så att jag inte kan bespara er den. "Lill-Babs" som zombie i en serie där "Robinson-Robban" har en av huvudrollerna. Efter en snabb koll i min kalender så är det inte 1 april i dag. Expressen har gått ut med detta i sann Se och Hör-anda, sett till de som är involverade i projektet, så jag var tvungen att dubbelkolla med SvD och DN om de skrev om spektaklet. Och, ja.

I övrigt kan man alltid hålla tummarna för snabb smittspridning och effektivt dödande av samtliga zombies, gärna redan i första avsnittet. Åtta avsnitt ska det bli, jag ska inte se ett enda. För de som emellertid ämnar att se serien så lär garanterat Jesus plågsamma vandring mot Golgata framstå som en mer angenäm aktivitet än att bänka sig framför dokusåpazombies i TV6.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/lill-babs-zombie-i-ny-dramaserie

Barbro "Lill-Babs" Svensson, Caroline af Ugglas och Patrick Sjöberg blir zombies i en kommande skräckdramaserie i TV 6. "Den sista dokusåpan" är titeln på den åtta avsnitt långa serien som kanalen ska sända i vår, skriver Expressen.

Serien beskrivs som en blandning mellan "Blair witch project" och "Zombieland" och handlar om ett antal kända svenskars flykt genom ett zombiesmittat Sverige.

I huvudrollerna syns bland andra "Idol"-aktuella Cecilia Forss, Robert "Robinson-Robban" Andersson och "Big brother"-vinnaren Simon Danielsson, som alla ska spela sig själva. Lill-Babs, Sjöberg och af Ugglas gör så kallade cameo-inhopp i serien.

September, och jag fattar ett svårt beslut.

En gång i tiden kändes det som att det där med musiklistor, musikpriser, Grammis och Rockbjörnen fyllde en funktion. Att det var lite status, prestige och exklusivt. Nu är det mest flickfavoriter som gäller och att de som det rings och röstas flitigast på vinner, som om musikindustrin går hand i hand, och ner i graven, med Idol och liknande program.

The Ark blev årets livegrupp i aftonens Rockbjörnengala, men skam vore det annars. De slogs mot Takida, Roxette, Maskinen och Hoffmaestro. Med facit i hand kunde det väl emellertid ha gått hur som helst om man ser till de nominerade och att folket hade makten. I övrigt slökollade jag bara galan på nätet. Eller slöhörde, om man så vill. I bakgrunden. Det påminde mer om konserter än utdelning av musikpriser. Konserter med Danny och Ison & Fille dessutom. Giljotinhanden ryckte stup i kvarten och jag verkade mest påminnas om att det där med musikpriser och galor numera bara är mer renodlad promotion än prisutdelning av det gångna årets musikaliska insatser. Till slut dissade jag galan helt och ringde ett samtal istället.

Jag minns då jag och en klasskamrat satt och skrev ner Trackslistan i P3 varje lördag. Vi gjorde egna listor i en tid då Tracks betydde något. Listans 20 placeringar, bubblarna och utmanarna. Till vilken nytta? Det var trevligt och spännande, om inte annat. I dag klickar tonårstjejerna vidare sina Saade, Danny, Tokio Hotel och fan och hans moster i alla möjliga TV-program och musikgalor sju dagar i veckan. Känns det som.

Var sak har sin tid, musikgalornas tid är i alla fall för min del en svunnen tid.

På tal om sådant, sommaren är ett minne blott. September och hösten är här. Gott så.

You see, madness, as you know, is like gravity. All it takes is a little push.

I Sverige får vi snällt hålla tillgodo med nyinspelningar och uppföljare av filmer som Åsa-Nisse, Göta Kanal och Änglagård. Vi är inget undantag, det dyker upp mer eller mindre lyckade uppföljare och remakes runt om i världen med jämna mellanrum. Några befogade, flertalet inte. En av de man nog helst skulle vilja slippa är Ghostbusters 3. Men money talks, antar jag. Första filmen var väl småkul sådär år 1632, den andra minns jag inte ens om jag har sett. Tror det. Bill Murray är visst den enda från originalgänget som ännu inte har skrivit på för en uppföljare till 80-talsrullarna, enligt Dan Akroyd. Stå på dig Bill, jag vet inte om världen behöver se Dan Akroyd och Bill Murray jaga tramsiga spöken med rollatorer och permobiler år 2012 eller 2013.

En remake som däremot kan bli något, med lite tur, är när Spike Lee ska amerikanisera den utmärkta sydkoreanska filmen Oldboy. Originalet utgjorde film nummer två i en trilogi, där även avslutande Lady Vengance hade sina förtjänster. Det som kan lyfta filmen till en anständig nivå är nog huruvuda Christian Bale hoppar på eller inte. Vi får hoppas att han nappar, det brukar i flertalet fall innebära en sevärd film. Bale är väl närmast aktuell i The Dark Knight Rises, Christopher Nolans knäckande Batmansvit. På tal om att damma av gamla karaktärer.

Ja, såhär skulle jag kunna hålla på med uppföljare, nyinspelningar och fan och hans moster tills det att detta inlägg nått Dostojevskijklass med Brott och straff, Idioten eller den ännu tjockare Bröderna Karamazov som förebilder i antalet tecken. Men det ska jag inte, ty jag tog bara några för dagen aktuella exempel. Däremot infann sig i skrivande stund känslan av att jag vill se Batman Begins och The Dark Knight igen, inom kort. Kanske redan i dag. Sedär, det där med avdammade karaktärer och uppföljare (dock ej regelrätta remakes i detta fall) på en och samma gång. Något gott för de med sig emellanåt.

Vilka är era bästa respektive sämsta erfarenheter av uppföljare och remakes? Shoot!

Give me your brittle heart and I'll light a fire.

I dag släpptes den digitala låten som föregående blogginlägg handlade om, men den har jag ännu inte råkat komma över. Därför ska jag istället bli lite nostalgisk och skriva om och tipsa om brittisk pop från 90-talet, det är högvilt såhär 2011. Britpopen lever och frodas, om än främst på sina nostalgiska meriter.

Under sommaren 2011 spelade gamla 90-talsikoner som Suede, Pulp, Manic Street Preachers och Primal Scream på svenska festivaler. Pulp släppte deluxeutgåvor av sina tre bästa album för några år sedan, något som Manics gjorde strax innan dess med ett par album. I år var turen kommen till Suede som släppte deluxeutgåvor av samtiga fem studioalbum. Samtliga dessa tre band var alltså även liveaktuella i Sverige nu under sommaren. Tyvärr såg jag inget av dem live i år, men jag har naturligtvis samtliga deluxeutgåvor i min ägo som en slags tröst i vardagen.

Blur följde inte i de andras fotspår, varken med deluxeutgåvor eller Sverigekonsert, men de gjorde däremot en comebackturné på både små och stora scener i England 2009. Turnén kröntes med två succéartade och fullmatade konserter inför hur mycket folk som helst i Hyde Park, London. Lägg därtill under 2010 den fantastiska och fina dokumentären "No Distance Left To Run" på både bio och dvd, där dvd-utgåvan hade en av konserterna från Hyde Park som fin bonus.

Såväl Blurs dokumentär som konsert avnjöts f.ö. med projektor på storbildsduk i helgen. Nästan som på bio med skillnaden att vi slapp allt prasslande med godispåsar och traggande i mobiltelefoner. DEN känslan. Jag håller även som bäst på att lyssna in mig på de fem utgåvorna med Suede och kolla igenom de fem tillhörande dvd-skivorna med massa konserter m.m. Nyinspelade intervjuer där Brett och Bernard dissikerar och diskuterar de två första albumen i nästan en timme. Och det utan att jag tröttnar.

Brett Anderson är dessutom aktuell med sitt fjärde soloalbum inom kort. Snyggt albumomslag och bra singellåt på pluskontot, men videon är ganska tråkig. Inte dålig, inte bra... bara relativt intetsägande. Låten är emellertid bra, det är gott så. Vet inte om jag kan bädda in videon, den ligger nämligen på NME's sida (och ljudet är inte det bästa). Å andra sidan, här har ni länken till videon (i slutet av artikeln) för "Brittle Heart":

http://www.nme.com/blog/index.php?blog=121&title=brett_anderson_brittle_heart_video_exclu&more=1&c=1&tb=1&pb=1

En sak som jag däremot kan bädda in när det gäller Brett Andersons kommande album "Black Rainbows" (släpps 26 september) är smakprov från albumet. Strölåtar har läckt och lagts upp på YouTube, bl.a. Unsung som albumversion och icke slutmixad version, och drygt 16 minuters albumsmakprov är uppe sedan nästan två veckor.

Det känns perfekt.

Pixar, med filmer som Finding Nemo, Ratatouille, Wall:E och Up! på sitt samvete, har i veckan svensk premiär av Bilar 2, ganska logiskt en uppföljare till en film med titeln Bilar. För lite sedan stod det klart att Jocke Berg från Kent sjöng på en av låtarna (Weezer gör den i den amerikanska versionen) till den svenska versionen av Bilar 2. Körar gör bröderna Rongedal. En låt ursprungligen av bandet The Cars 1984. The Cars, Cars, Bilar. Bara en sådan sak, nästan två årtionden senare.

Den ena brodern Rongedal körade f.ö. till Kentlåten "Elite" redan 2002, så vägarna har korsats redan tidigare. Annars är väl Rongedal mest kända för tre saker, enligt mig. 1) Melodifestivalen. 2) Att vara Sveriges Scissor Sisters. 3) Att ha körat till Electric Banana Band. Och nu 4) att köra åt Jocke Berg i Bilar 2. Hur smakprovet av låten "Det känns perfekt" låter för en Kentfrälst jävel? Som om Weezer, med en svensk sångare, slungas tillbaka till 80-talet. Dock inte utan att jag charmas en smula. Tillbaka till sam...framtiden, månne? Eller dåtiden, Jocke sjunger mer som förr snarare än hur det låtit på senare år.

Och nu kommer garanterat kompisarna till Jocke Bergs ungar att ha koll på vem polarens farsan är. Hjälte på dagis, typ, där alternativ 2 nedan lär gå hem hos kidzen på dagiset och lågstadiet.

- Kent? Nä, han vet jag inte vem de e. Men mamma tycker han e bra.

- Bilar 2-låten? Åååå, e din pappa me å sjunger i filmen? Den filmen e kul!

Now I feel like dropping bombs. Black out your house if you're at home.

Musikvideo med Sahara Hotnights nedan. Från 2002, tror jag. Lika färskt som det ompacketerade köttet på ICA med andra ord. Vi kan sammanfatta videon i fyra punkter. Bra låt, meddelmåttig video, misslyckad stagedive vid 2:00 och Loomis Fall. Stagedivingen är dock en klassiker, inte ofta man ser lirare kasta sig handlöst ut utan att bli mottagna. Även om detta nu råkar vara fullt medvetet och helt enligt manus.

Loomis Fall från Jackass skymtar förbi i publiken och låten har för övrigt även figurerat i Jackass. Loomis Fall är dessutom själv musiker, han har på ett av sina album bjudit in medlemmar från bl.a. Bad Religion, Nine Inch Nails och Guns n' Roses att spela. Dock var ingen från Sahara Hotnights med i det projektet, så vi kan därför lämna Loomis Fall därhän.

Varför jag väljer att lägga upp något från 2001/2002 (låten -01 och videon -02) med Sahara Hotnights nu 2011? Bra fråga, men detta var den gamla goda tiden. Tiden ca 2001-2002 då man kunde ge sig iväg på mer eller mindre spontana resor till varienade slutdestinationer som Halmstad, Ljungby, Stockholm, London och Portsmouth för att se det piskas skinn, hamras på cymbaler och slitas på både strängar och röster. En svunnen tid. En bra och fin tid.

Nåväl, låt och video var det, för svunna, fina och nostalgiska tiders skull.

Jag kan lägga till ytterligare ett klipp, det är från Musikbyrån i SVT 2001. Jag tror att detta spelades in i Växjö. Det blev i alla fall ett kombinerat program med livelåtar varvat med lite intervjuer till slut. Detta klipp trillade jag över på YouTube av en händelse i kväll och det är väl anledningen till att jag kollade vidare på andra SH-klipp och drömde mig bort och tillbaka. Klippningen är galen, men det är också tempot. Jag har hela programmet med konsert och interjuer på video. Längesedan jag senast såg det, men hade inget minne av att det var så snabba klipp och mycket närbilder. Om man inte har anlag för epilepsi så hade man fått det om de bara hade slängt in lite frenetiskt blinkande ljus och lapmor som lök på laxen.

Nåväl, en av låtarna från Musikbyrån i SVT 2001 var det.

Samma låt som ovan f.ö., bara för att jävlas lite extra med er ;-)

Denna tillägnas Kattis, jag vet att hon också har sett samma konsert 123 ggr!

Does his makeup in his room, douse himself with cheap perfume.

Jag har i ärlighetens namn inte haft speciellt mycket att blogga om den senaste veckan, vilket har märkts om ni har tittat in. De senaste dagarna har jag dessutom tillbringat på västkusten med varierande täckning på mobilen och inget Internet. Alltså ett perfekt tillfälle att varva ner några dagar under den sista veckan av semestern. Även om en förkylning kan vara i antågande nu, likt ett brev på posten, så fort man ankommit stan igen.

Jag har fortfarande svårt att smälta det faktum att Pet Shop Boys agerar förband till Take That år 2011. När det blev officiellt i april så skrev PSB själva att det skulle bli 40 minuters speltid för dem, jag antar att fallet är så då. Hur tusan nu firma Tennant & Lowe lyckas komprimera årtionden av musik och ett flertal dussin av hits till 40 minuter. Pet Shop Boys värmer upp åt Take That. Det är som om David Bowie skulle öppna för New Kids On The Block eller som om Erasure skulle öpnna för East 17. Nästan, i alla fall. Kent innan Markoolio, för att hålla oss inrikes, eller varför inte låta The Ark återuppstå från de döda redan nästa år bara för att få värma upp för Herreys?

Det är nästan synd att man inte var på Parken i Köpenhamn förra veckan, bara för att direkt efter Pet Shop Boys ha fått yttra orden: "Bättre än såhär blir det inte i kväll, dags att döda resten av kvällen med något vettigare... typ ett korsord". Sedan hade man glad i hågen vandrat mot utgången och lämnat Robbie (går verkligen solokarriären sååå jävla dåligt nu för tiden?!) och de-där-fyra-andra (fick googla, de är fem totalt) och danskarna åt sina respektive öden. Å andra sidan hade jag väl knappast hostat upp dyra pengar för att se Pet Shop Boys leverera ett set om 40 minuter, snopet hade bara varit förnamnet.

På tal om förband (och danskar) så var nog PJ Harvey och Stereo MCs, om någon nu ens minns de sistnämnda, något av det mest bisarra jag har upplevt. De värmde upp för U2 i Köpenhamn 1993. Publiken var som i trans under Stereo MCs, inte minst under hitsen "Step It Up" och "Connected", och jag minns att de dansade och sjöng med som om deras sista stund var kommen. Stunden innan var de dock inte lika glada då PJ Harvey, som ännu inte hade fått det stora genombrottet med albumet "To Bring You My Love", buades ut. Ordentligt. Gråtandes lämnade hon scenen för att stunden senare återkomma, bita ihop och fullfölja. Danskjävlar, som Ernst-Hugo Järegård skanderade från taket till Rigshospitalet i Lars von Triers eminenta serie "Riget".

Annars kan jag på tal om något helt annat passa på att tipsa om årets sommarprat, länk nedan. Och tidigare års också, för den delen. Jag har under min semester bland annat roat mig med att ladda ner utvalda sommarprat 2006-2011 i mp3-format och lyssnat på, parallellt med diverse dagsutflykter, bokläsande och rippandet av en Miles Davis box (spänner över 30 år, 52 album och 70 cd) som aldrig verkar ta slut.

http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=2071

P.S.

Stereo MCs finns visst fortfarande, jag sökte på YouTube och fann till min förvåning ett liveklipp från en festival i Bulgarien i somras. "Step It Up" lockar fortfarande till allsång inför en hyggligt stor publik. Hur det lät? Tråkigt, tramsigt och för jävligt, men det verkade inte publiken bry sig om. Undrar förresten vilka som spelade innan Stereo MCs på samma festivalscen? Erasure, Placebo eller The Cure? Kanske alla tre, plus Rolling Stones, detta är trots allt året då PSB under futtiga 40 minuter har fått den stora äran att öppna för ett pojkband från svunna tider...

Jealous, Don't You Know [The Heartbreaks]

The Heartbreaks (icke att förväxla med Tom Pettys The Heartbreakers) har varit förband till bland annat de eminenta banden Hurts (de blev så tagna att de t.o.m. remixade senaste singeln) och The Pains of Being Pure at Heart, samt artisten Carl Barât (The Libertines). I sommar är de förband till och personligt utvalda av självaste Morrissey. Så även i Helsingborg nu på torsdag. Är det förresten någon här som funderar på att se Morrissey (och då även The Heartbreaks) nu på torsdag den 14 juli? Biljetter finns ännu, http://www.eventim.se och jag är sugen på att dra dit om det så skulle bli ensam.

Förbandet förtjänar en stund i rampljuset, så här nedan bjuder jag er på deras tredje och senaste singel "Jealous, Don't You Know" (här i singelversion, ej Hurtsremixen). Kom ihåg var ni hörde dem först, The Heartbreaks. Snygg video, bra låt och bara den värd entrépengen skulle jag tro. Dessutom har jag hittat ca sex studiolåtar med bandet (YouTube har en hel del med dem noterade jag) trots att de bara har gett ut tre singlar och inget studioalbum, eventuella b-sidor okänt: