Det känns perfekt.

Pixar, med filmer som Finding Nemo, Ratatouille, Wall:E och Up! på sitt samvete, har i veckan svensk premiär av Bilar 2, ganska logiskt en uppföljare till en film med titeln Bilar. För lite sedan stod det klart att Jocke Berg från Kent sjöng på en av låtarna (Weezer gör den i den amerikanska versionen) till den svenska versionen av Bilar 2. Körar gör bröderna Rongedal. En låt ursprungligen av bandet The Cars 1984. The Cars, Cars, Bilar. Bara en sådan sak, nästan två årtionden senare.

Den ena brodern Rongedal körade f.ö. till Kentlåten "Elite" redan 2002, så vägarna har korsats redan tidigare. Annars är väl Rongedal mest kända för tre saker, enligt mig. 1) Melodifestivalen. 2) Att vara Sveriges Scissor Sisters. 3) Att ha körat till Electric Banana Band. Och nu 4) att köra åt Jocke Berg i Bilar 2. Hur smakprovet av låten "Det känns perfekt" låter för en Kentfrälst jävel? Som om Weezer, med en svensk sångare, slungas tillbaka till 80-talet. Dock inte utan att jag charmas en smula. Tillbaka till sam...framtiden, månne? Eller dåtiden, Jocke sjunger mer som förr snarare än hur det låtit på senare år.

Och nu kommer garanterat kompisarna till Jocke Bergs ungar att ha koll på vem polarens farsan är. Hjälte på dagis, typ, där alternativ 2 nedan lär gå hem hos kidzen på dagiset och lågstadiet.

- Kent? Nä, han vet jag inte vem de e. Men mamma tycker han e bra.

- Bilar 2-låten? Åååå, e din pappa me å sjunger i filmen? Den filmen e kul!

Now I feel like dropping bombs. Black out your house if you're at home.

Musikvideo med Sahara Hotnights nedan. Från 2002, tror jag. Lika färskt som det ompacketerade köttet på ICA med andra ord. Vi kan sammanfatta videon i fyra punkter. Bra låt, meddelmåttig video, misslyckad stagedive vid 2:00 och Loomis Fall. Stagedivingen är dock en klassiker, inte ofta man ser lirare kasta sig handlöst ut utan att bli mottagna. Även om detta nu råkar vara fullt medvetet och helt enligt manus.

Loomis Fall från Jackass skymtar förbi i publiken och låten har för övrigt även figurerat i Jackass. Loomis Fall är dessutom själv musiker, han har på ett av sina album bjudit in medlemmar från bl.a. Bad Religion, Nine Inch Nails och Guns n' Roses att spela. Dock var ingen från Sahara Hotnights med i det projektet, så vi kan därför lämna Loomis Fall därhän.

Varför jag väljer att lägga upp något från 2001/2002 (låten -01 och videon -02) med Sahara Hotnights nu 2011? Bra fråga, men detta var den gamla goda tiden. Tiden ca 2001-2002 då man kunde ge sig iväg på mer eller mindre spontana resor till varienade slutdestinationer som Halmstad, Ljungby, Stockholm, London och Portsmouth för att se det piskas skinn, hamras på cymbaler och slitas på både strängar och röster. En svunnen tid. En bra och fin tid.

Nåväl, låt och video var det, för svunna, fina och nostalgiska tiders skull.

Jag kan lägga till ytterligare ett klipp, det är från Musikbyrån i SVT 2001. Jag tror att detta spelades in i Växjö. Det blev i alla fall ett kombinerat program med livelåtar varvat med lite intervjuer till slut. Detta klipp trillade jag över på YouTube av en händelse i kväll och det är väl anledningen till att jag kollade vidare på andra SH-klipp och drömde mig bort och tillbaka. Klippningen är galen, men det är också tempot. Jag har hela programmet med konsert och interjuer på video. Längesedan jag senast såg det, men hade inget minne av att det var så snabba klipp och mycket närbilder. Om man inte har anlag för epilepsi så hade man fått det om de bara hade slängt in lite frenetiskt blinkande ljus och lapmor som lök på laxen.

Nåväl, en av låtarna från Musikbyrån i SVT 2001 var det.

Samma låt som ovan f.ö., bara för att jävlas lite extra med er ;-)

Denna tillägnas Kattis, jag vet att hon också har sett samma konsert 123 ggr!

Does his makeup in his room, douse himself with cheap perfume.

Jag har i ärlighetens namn inte haft speciellt mycket att blogga om den senaste veckan, vilket har märkts om ni har tittat in. De senaste dagarna har jag dessutom tillbringat på västkusten med varierande täckning på mobilen och inget Internet. Alltså ett perfekt tillfälle att varva ner några dagar under den sista veckan av semestern. Även om en förkylning kan vara i antågande nu, likt ett brev på posten, så fort man ankommit stan igen.

Jag har fortfarande svårt att smälta det faktum att Pet Shop Boys agerar förband till Take That år 2011. När det blev officiellt i april så skrev PSB själva att det skulle bli 40 minuters speltid för dem, jag antar att fallet är så då. Hur tusan nu firma Tennant & Lowe lyckas komprimera årtionden av musik och ett flertal dussin av hits till 40 minuter. Pet Shop Boys värmer upp åt Take That. Det är som om David Bowie skulle öppna för New Kids On The Block eller som om Erasure skulle öpnna för East 17. Nästan, i alla fall. Kent innan Markoolio, för att hålla oss inrikes, eller varför inte låta The Ark återuppstå från de döda redan nästa år bara för att få värma upp för Herreys?

Det är nästan synd att man inte var på Parken i Köpenhamn förra veckan, bara för att direkt efter Pet Shop Boys ha fått yttra orden: "Bättre än såhär blir det inte i kväll, dags att döda resten av kvällen med något vettigare... typ ett korsord". Sedan hade man glad i hågen vandrat mot utgången och lämnat Robbie (går verkligen solokarriären sååå jävla dåligt nu för tiden?!) och de-där-fyra-andra (fick googla, de är fem totalt) och danskarna åt sina respektive öden. Å andra sidan hade jag väl knappast hostat upp dyra pengar för att se Pet Shop Boys leverera ett set om 40 minuter, snopet hade bara varit förnamnet.

På tal om förband (och danskar) så var nog PJ Harvey och Stereo MCs, om någon nu ens minns de sistnämnda, något av det mest bisarra jag har upplevt. De värmde upp för U2 i Köpenhamn 1993. Publiken var som i trans under Stereo MCs, inte minst under hitsen "Step It Up" och "Connected", och jag minns att de dansade och sjöng med som om deras sista stund var kommen. Stunden innan var de dock inte lika glada då PJ Harvey, som ännu inte hade fått det stora genombrottet med albumet "To Bring You My Love", buades ut. Ordentligt. Gråtandes lämnade hon scenen för att stunden senare återkomma, bita ihop och fullfölja. Danskjävlar, som Ernst-Hugo Järegård skanderade från taket till Rigshospitalet i Lars von Triers eminenta serie "Riget".

Annars kan jag på tal om något helt annat passa på att tipsa om årets sommarprat, länk nedan. Och tidigare års också, för den delen. Jag har under min semester bland annat roat mig med att ladda ner utvalda sommarprat 2006-2011 i mp3-format och lyssnat på, parallellt med diverse dagsutflykter, bokläsande och rippandet av en Miles Davis box (spänner över 30 år, 52 album och 70 cd) som aldrig verkar ta slut.

http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=2071

P.S.

Stereo MCs finns visst fortfarande, jag sökte på YouTube och fann till min förvåning ett liveklipp från en festival i Bulgarien i somras. "Step It Up" lockar fortfarande till allsång inför en hyggligt stor publik. Hur det lät? Tråkigt, tramsigt och för jävligt, men det verkade inte publiken bry sig om. Undrar förresten vilka som spelade innan Stereo MCs på samma festivalscen? Erasure, Placebo eller The Cure? Kanske alla tre, plus Rolling Stones, detta är trots allt året då PSB under futtiga 40 minuter har fått den stora äran att öppna för ett pojkband från svunna tider...

Jealous, Don't You Know [The Heartbreaks]

The Heartbreaks (icke att förväxla med Tom Pettys The Heartbreakers) har varit förband till bland annat de eminenta banden Hurts (de blev så tagna att de t.o.m. remixade senaste singeln) och The Pains of Being Pure at Heart, samt artisten Carl Barât (The Libertines). I sommar är de förband till och personligt utvalda av självaste Morrissey. Så även i Helsingborg nu på torsdag. Är det förresten någon här som funderar på att se Morrissey (och då även The Heartbreaks) nu på torsdag den 14 juli? Biljetter finns ännu, http://www.eventim.se och jag är sugen på att dra dit om det så skulle bli ensam.

Förbandet förtjänar en stund i rampljuset, så här nedan bjuder jag er på deras tredje och senaste singel "Jealous, Don't You Know" (här i singelversion, ej Hurtsremixen). Kom ihåg var ni hörde dem först, The Heartbreaks. Snygg video, bra låt och bara den värd entrépengen skulle jag tro. Dessutom har jag hittat ca sex studiolåtar med bandet (YouTube har en hel del med dem noterade jag) trots att de bara har gett ut tre singlar och inget studioalbum, eventuella b-sidor okänt:

But one day goodbye will be farewell and you will never see the one you love again.

Jag är riktigt sugen på att se Morrissey i Helsingborg på torsdag, jag har inte sett honom sedan 2004. Tål att tänkas på. 485 spänn är i runda slängar vad lördagens Tivolirock kostar, ett Tivolirock som dessutom har ett ovanligt klent startfält i år. Hoppet där ställs till att P trollar in mig på en extrabiljett, annars vet i tusan.

Under en konsert för några dagar sedan, 8 juli i England, spelade Morrissey en Lou Reedcover, sex The Smithslåtar och tolv låtar från solokarriären. Moz varierar listorna något under den pågående turnén, byter ut och har sig en del, men oftast bara marginellt. Ibland till det bättre, ibland skulle han ha gett tusan i det. Här nedan är de låtar (riktigt fin samling av låtar, men var tusan är en favorit som "The More You Ignore Me, The Closer I Get"?!) som framfördes under den senaste konserten.

Sololåtarna:
- Everyday Is Like Sunday
- First Of The Gang To Die
- You're The One For Me, Fatty
- I'm Throwing My Arms Around Paris
- You Have Killed Me
- Action Is My Middle Name
- People Are The Same Everywhere
- Alma Matters
- One Day Goodbye Will Be Farewell
- Ouija Board, Ouija Board
- Speedway
- Irish Blood, English Heart

The Smithslåtarna:
- Panic
- Shoplifters Of The World Unite
- I Want The One I Can't Have
- I Know It's Over
- Meat Is Murder
- There Is A Light That Never Goes Out

Coverlåten:
- Satellite of Love (Lou Reed)

Ni som är intresserade av nytt material med Morrissey kan komma att få vänta, för tillfället sägs han leta skivbolag. Detta hindrade honom inte ifrån att spela tre helt nya låtar under en medverkan i BBC2 i brittisk radio den 15 juni. "Action Is My Middle Name", "The Kid's A Looker" och "People Are The Same Everywhere" heter låtarna och sändningen (med separata mp3'or för varje låt, allt i kanonljud) finnes för den intresserade i länken här:
http://www.4shared.com/file/P7L-YWZc/Morrissey_-_Janice_Long_Show_-.html?aff=7637829

I won't be the one showing my scars, I wouldn't do it for the love of God.

Bastu, öl, massagestol, stereo och bubbelbad till förfogande. Det enda jag inte nyttjade i dag av de där sakerna var bubbelbadet, men det ger mig å andra sidan en anledning att cykla en ny tripp och bubbelbada redan kommande vecka. Dumt att inte passa på då man har tillgång. Bastu, öl och musik på samma gång, vem sade att vi killar inte har simultankapacitet? Dessutom hinner man filosofera mycket då man sitter i en bastu och... tja, mestadels bara sitter där och svettas. För svettas gör man, som vore man ofrivillig gäst mitt i en aggressiv moshpit på en konsert med SlipKnoT. Eskapism är underskattat, både som ord och sysselsättning, därav att tankarna tenderar att flyga fritt.

När jag satt där i bastun i dag kom jag att tänka på svunna tider, något ska man ju tänka på. Tider då allt var enkelt, både på gott och ont. Jag tänkte bland annat på de stunder som jag satt hos en klasskompis och spelade vinylsinglar med Stone Roses och Manic Street Preachers. Där satt vi med saft och Stone Roses på tredje våningen och två våningar ner i samma trapphus satt den i princip jämngamle Johan Karlsson (för allmänheten mest känd under namnet Familjen) och drack Newcastle-öl (det snurrade i hans skalle redan då, haha) och lyssnade på samma Stone Roseslåtar. Den som sett honom live tvivlar heller inte på hans förkärlek för Ian Brown & co. Ibland tittade han upp till oss, ibland tittade vi ner till honom. Oftast satt vi där dock ensamma och lyssnade. Undrar om Magnus har kvar de där vinylsinglarna än i dag?

Ibland saknar jag svunna stunder, det enkla, människorna, jag hatar mig själv för att jag alltid låter människor och saker bara rinna ut i sanden. Men mest av allt saknar jag kanske bara just tiden då allt var sådär lagom enkelt. Tankarna kretsade inte kring framtid, ovisshet och vad det blev av allt och alla, utan mest kring vem som skulle peta ner Pet Shop Boys från förstaplatsen på Tracks i P3, om det skulle bli 1.000 meter klädsim (jobbigt), redskap (värdelöst) eller bollspel (desto roligare) på gymnastiken den kommande veckan, om P skulle dyka upp mindre än 1 h efter utsatt tid för straffsparkstävling på Norrängskolans fotbollsplan eller huruvida en annan gammal klasskompis mamma, efter vad som kändes som hundra år, äntligen skulle bli klar med sin enorma David Bowiemålning (den kom slutligen att täcka lägenhetens ena vägg från golv till tak och från sida till sida).

Eskapism, nostalgi och något bisarra tankegångar, tre anledningar till att jag borde ta tag i det där med bubbelbad också och få en chans att flumma vidare av ren tristess. För att inte tala om löpträningen, den har jag snackat om hela våren. Så får det bli, intalar jag i alla fall mig själv nu. Mer bastu, mer massagestol, mer bubbelbad och regelbunden löpträning. Om inte annat så skingrar det tankarna och främjar verklighetsflykten för en stund såhär i semestertider, det är gott så!

I kväll är det Henric de la Cour som jag saknar. Beundransvärd i sin kamp mot en obotlig sjukdom och ett musikaliskt geni som tyvärr inte har fått det genomslag och den stora uppskattning som han förtjänar. Jag har dödat den senaste timmen eller två med att lyssna igenom mina skivor med Yvonne och Strip Music (album, b-sidor, demos, ca 100 låtar finnes allt som allt) och saknar de la Cour. Upplagda "Dogs" på YouTube är en fin sololåt, men det borde släppas något officiellt snart. Det där soloalbumet som det har snackats om i några år och som uppenbarligen kryper allt närmare för varje gång som jag hör någon nämna hans namn. Och inte minst borde SiESTA 2011 ha bokat honom, jag ville ha haft min abstinens dämpad under året, fy skäms på dem. Markan och P23 som trots allt har haft både Yvonne, Strip Music och David Lindh (han praoade i BD mot slutet, jag fattar ännu inte hur han hamnade där) flera gånger, men nejdå. Inte 2011, inte. Jag får snällt leva vidare med abstinensen tills vidare, om nu inte Sommarfesten 2011 skräller till ordentligt.

P.S. Cola, vodka och citron i samma glas är ungefär lika lättdrucket som vatten eller saft. Både på gott och ont. Biljetter är nu bokade till Linköping och fina Lindavännen, vi ska bland annat se min Blur-dvd (dokumentärfilm och en konsert) på storbildsduk och dricka te. Strax ska jag se SlipKnoT live via direktsänd stream från Sonisphere Knebworth, men det är jag väl ensam om här? Om några dagar ska jag förhoppningsvis på Hästveda marknad, där hittas alltid något för oss filmälskare.

Jag är revolvern mot tinningen, jag är hjärtat i kras.

Jag passar på att slänga in ett låttips, en singel som släpptes i slutet av maj och som jag har kommit att spela allt flitigare för varje vecka som gått sedan dess. Magnus Ekelund & Stålet och Jakob Hellman - "Utan er". Ni som gillar Hellman kommer att älska det. Ni som gillar svensk melodiös popmusik kommer att älska det. Ni som har lika bra musiksmak som undertecknad kommer att älska det. Vill ni höra låten så ligger videon sist i detta inlägg. Den finns som gratis mp3:a också, det är bara att högerklicka på länken och spara låten.

http://www.itsatrap.com/playlist/magnus_ekelund_and_stalet-utan_er.mp3

I kväll såg jag just Jokkmokksonen Magnus Ekelund, som 2007-2009 släppte två engelskspråkiga album och ett knippe singlar under namnet Elmo, live. Utan kompbandet Stålet inledde han ensam med en akustisk gitarr. Releasefesten var i princip förlagd så långt hemifrån han kan komma, från Jokkmokk/Luleå till mitt och Hellmans Skåne. I Hässleholm med hessleholm på plats på första parkett. Det hanns med låtar från det nya svenskspråkiga albumet, någon gammal Elmoklassiker, ett par covers (bl.a. [ingenting] och Vapnet) och så klart duetten "Utan er" med Jakob Hellman som gäst.

Hellman är en ikon inom svensk popmusik och hans hittills enda album "...och stora havet" (1989) blir gång på gång, år efter år, omröstning efter omröstning utnämnd som bästa svenska debutskiva någonsin av en enig kritikerkår. En av de bästa svenska skivorna alla kategorier brukar epitetet också lyda, för den delen. Under aftonens konsert kliver han plötsligt fram i rampljuset, får scenen för sig själv ett tag och bjuder då på en helt ny låt och några av sina gamla klassiker. Den gamla "Stora havet", där Ekelund gästar, slår hårt och träffar rätt. I den stunden skulle jag kunna offra valfritt finger för ett nytt album. Eller i alla fall en EP. Okej, en singel då, jag är inte kräsen, bara det finns minst två nya låtar.

Still life, you know I’m listening.

Nästa vecka släpps The Horrors tredje album "Skying". Singeln "Still Life", bara titeln i sig förpliktigar, är lysande. Jag trodde aldrig att jag skulle nämna The Horrors och Simple Minds i samma mening, men det känns som om de sistnämnda (Jim Kerr & co i Simple Minds) har influerat The Horrors årgång 2011 och bör ha nått bandets låtskrivare vid minst ett tillfälle. Och dröjt sig kvar i medvetandet då inte minst denna låt skrevs.

"I Can See Through You" känns, precis som "Still Life", som en framtida livefavorit. De båda är två av de mer direkta och snabbare låtarna. "Wild Eyed", för att nämna en tredje favorit, andas även den det sound som bland annat utmärkte Simple Minds en gång i tiden. "Moving Further Away", bara för att jag känner för att droppa ännu en favorit, pumpar på som ett mer elektroniskt Stone Roses. Och på tal om Simple Minds när jag ändå nämnde dem, varför i hela friden kunde inte de ha fått följa med Alphaville, The Human League och Ultravox på förra årets Forever Young-turné för?!

Klasser bättre än den spretiga och ojämna debuten, det kaxiga och råa shoegazesoundet lämnade de bakom sig där och då, men den är inte riktigt lika direkt och jämn som många av låtarna från förra albumet. Känns det som i skrivande stund. Men det kommer kanske, än så länge har jag bara lyssnat igenom "Skying" några gånger och detta känns trots allt som en något mer dämpad,, stundtals smått mer elektronisk och ganska naturlig och logisk fortsättning. Jag såg The Horrors på SiESTA 2009 och skulle inte bli direkt irriterad om bandet bokades in till 2012 års festival. Eller ännu hellre KB eller Debaser i Malmö redan under hösten 2011. Då ses vi allra längst fram, precis som 2009.

The Horrors spelade på Glastonbury 2011 för drygt en vecka sedan, i det kortare konsertklippet här nedan är tre av låtarna (två nya och en äldre) från den konserten. Först är det "I Can See Through You" som jag nämnde som en av favoriterna ovan, efter 04:35 följer "Who Can Say" från förra albumet och avslutningsvis vid 08:20 in i klippet senaste singeln "Still Life" som är en annan favorit från kommande albumet.

"Skying" finns tillgänglig i mp3-format om ni söker. Även Glastonbury 2011 som mp4-video.

”Tudors”-stjärnan. Eller som alla vi andra säger: Jonathan Rhys Meyers.

Den irländske skådespelaren Jonathan Rhys Meyers togs till sjukhus efter ett misstänkt självmordsförsök i tisdags natt. Han ska ha hittats i hemmet av ambulanspersonal efter ett larmsamtal. Han ska enligt uppgift ha svalt en stor mängd tabletter och sedan motsatt sig att följa med till sjukhus, det slutade med att polis tvingades köra honom dit. Igår morse skrevs han ut. Väldigt tråkiga uppgifter, ty han är en bra skådespelare. Jag hoppas att han mår bättre snart och även återkommer med ännu fler bra roller och prestationer framöver. Jag upptäckte honom i och med "Velvet Goldmine" (1998) och sedan dess har han även gjort riktigt bra ifrån sig i bland annat Woody Allens "Match Point" (2005).

Det jag blir mest uppgiven och upprörd över med allt detta, och det som fick mig att skriva ett inlägg om det, är emellertid Aftonbladet. Stor rubrik som lyder: ”Tudors”-stjärnan försökte ta sitt liv. Som om han inte är värd att benämnas under sitt namn, Jonathan Rhys Meyers, i jakten på läsare och klick till artikeln. Inte Jonathan Rhys Meyers. Inte känd skådespelare. Utan ”Tudors”-stjärnan. Dessvärre ett vanligt förekommande fenomen, eller vad man nu ska kalla det, att inte minst skådespelare råkar ut för detta i media (läs: skvallerpressen). "The Tudors" (2007-2010) om Henrik VIII kan säkert vara en bra serie, jag har faktiskt inte följt den utöver något ströavsnitt, men någon måtta får det faktiskt vara på tramserier och värdighet.

What have I done to deserve this?

Ofrivillig bloggtorka då jag, precis som fallet var för ett tag sedan, inte kan publicera inlägg hemifrån. Jag kan skriva och spara, men får upp felmeddelande då jag ska publicera. Jag vet inte vad det beror på, förra gången löste det sig per automatik efter ett tag. Får hoppas på samma sak även denna gång, tiden får väl utvisa. Rubriken talar sitt tydliga språk, hehe. Å andra sidan är det sommar nu, så ni har väl ändå bättre saker för er än att uppdatera min blogg stup i kvarten ;-)

Igår kom i alla fall beskedet att Arvikafestivalen 2011 ställs in, arrangörerna ska inom kort lämna in om konkurs. Festivaldöden är tråkig för Sverige, samtidigt förundras jag trots allt över att de ändå hann med att sälja 3.000 biljetter. Så sent som förra året undveks konkurs med ett nödrop, sju miljoner i skulder, och alla artister fick dessutom inte ut sina gager meddelades kort efter 2010 års festival. Jag hade i alla fall inte vågat köpa biljett till årets festival efter det beskedet.

Återstår nu att se hur Hultsfredsfestivalen klarar sig. 2010 blev samtliga biljettköpare blåsta på pengarna då festivalen ställdes in cirka en vecka innan den skulle äga rum. Rockparty tackade för sig och tyska finansiärer tog över och garanterade festivalens trygghet inför 2011. De har lagt locket på kring årets biljettförsäljning, men så sent som för två månader sedan gick en lokaltidning ut med uppgifter om 500(!) sålda biljetter. Men det var förvisso två månader sedan.

Roskildefestivalen, för året slutsåld (som vanligt), bjuder nu de som har biljett till årets Arvikafestival på både entré och camping till sin festival. En jävligt snygg gest. Samtidigt erbjuder årets arrangörer för Hultsfredsfestivalen de med biljetter från förra årets inställds festival en chans att komma in i år istället. Trots att årets arrangörer inte har ett smack med förra årets att göra. Om det är en god gest, likt Roskilde vs Arvika, återstår att se. I mina ögon kan det lika gärna bara vara ett sätt att antingen få lite mer folk till festivalen (förutsatt att det nu säljer så illa som ryktet gör gällande) eller försöka dra upp namnet och varumärket ur skiten. Eller både och. Eller varken eller.

FKP Scorpio, som nu tagit över Hultsfredsfestivalen, har för övrigt avsikten att från och med 2012 lägga en musikfestival i Norrköping. Tanken är att den inte ska konkurrera med deras satsning av Hultsfredsfestivalen, de ska snarare komplettera varandra. Dessutom är målet att locka minst 50.000 personer till festivalen i Norrköping. Detta i tider av festivaldöd, uteblivna gager, inställda festivaler och festivalsugna personer som plötsligt riskerar att snopet stå där med sina värdelösa festivalbiljetter, tågbiljetter, bokade hotellrum etc. 50.000 pers på samma svenska festival. Jag är skeptisk, men FKP Scorpio får mer än gärna överbevisa mig. Dock ska årets Hultsfredsfestival i hamn först, för där lär garanterat deras varumärke gå sitt öde till mötes...