You and me together, stars 4-ever (that's what we are)

Nu ska bloggen snart bli fri från Robyn, hon förekommer ju med jämna mellanrun under hösten, detta eftersom den tredje delen av "Body Talk" nådde mina öron (och min dator) för cirka två dagar sedan. Fem nya låtar och en mix (av "Dancehall Queen") inkluderas på "Body Talk Pt. 3". Jämnare och mer popig än de båda tidigare, visserligen också några spår kortare. Den lite tyngre discokänslan, med sina lite tyngre electronicainslag, har ersatts av ett mer pop/discosound Tuggummipop, om ni så vill. Både på gott och ont, mest ont så klart, för jag gillade verkligen den där lite tyngre Robyn de gånger det klaffade som allra bäst.

.

"Indestructible", som har funnits tillgänglig ett tag nu, "Get Myself Together" och Time Machince" får bli en trio av tips. "Call Your Girlfriend" är inte heller den helt oäven, alltså fyra trevliga inledningsspår, men det avslutande spåret (om man bortser från den där mixen) "Stars 4-ever" är kanske i lite väl lättviktigaste laget för min smak. Trallvänlig discopop. "You and me together, stars forever. That's what we are. Hey, we're superstars". Om och om igen, som vore det ett mantra från helvetet. Första tanken (textmässigt, sett till refrängen): The Ark, men hade inte Paris Hilton en sådan här typ av låt eller jag får bara flashbacks från en mardröm? Oh my.

.

Edit: Youtubade så klart Paris låt nyss, bara för det. Nyfikenheten blev tyvärr för stor. "Stars Are Blind". Vedervärdig reggaepop(!) minsann. Förlåt, Robyn, för att jag nämnde er i samma andetag. Men respektive refräng är ungefär lika enformigt tjatig, så faktumet om ett mantra får kvarstå.

Skrattvarning utfärdas med Grotesco och Spamalot

Jag vet inte hur länge första avsnittet har legat uppe på SVT Play, men jag har sett det i förväg där. Grotesco, säsong 2. TV-premiär på måndag i SVT, men avsnittet finns som sagt att beskåda på SVT Play. Säsong 1 från 2007 var lysande och denna andra säsong börjar lite i samma stil och anda. Ett bra avsnitt! http://svtplay.se/t/140137/grotesco Och imorgon fortsätter min humorhelg genom att jag förärar musikalen Spamalot, med Hipp Hipp-gänget, Johan Glans m.fl, med ett besök.

I press trigger, I don't press people button

En följetong med lika många ändringar och nya bud som rymden har stjärnor. Alltså oändligt.

.

Nu är visst Body Talk Pt. 3 på gång ändå, trots allt. En EP med de fem nya låtarna. Parallellt med Body Talk, samlingen med tio "gamla" och fem nya låtar, eller istället för? Ingen aning, men istället för verkar det nya budet vara. Detta efter ett tryck från fansens sida om en tredje del bestående endast av nytt material. Dessutom lär Robyn ha sagt, jag läste det på http://www.esau.se/ ikväll, att det troligtvis är ännu mer nytt material att vänta redan i januari.

För min del kunde gärna del tre ha skjutits fram till dec/jan i så fall, så att ytterligare tre låtar kunde ha fått halka med och därmed ha blivit åtta spår. Om det nu ändå ska levereras mer i januari. Och om det nu blir en EP som följer upp de båda minialbumen. Eller en EP och en samling. Hur som helst så är det inte helt och fullt konsekvent, om än en klen tröst med en "riktig" tredje del. Dock bara en EP. Intentionen var god, men hur det än blir så snavar Robyn till precis innan målsnöret.

Dream dream, even for a little while.

Dream dream, filling up an idle hour. Fade away, radiate.

"Dreaming" med Blondie. En sjuhelvetes stänkare. Här live från 1979.
Den är tillika en av mina favoriter, av de låtar jag har koll på, med bandet.





Två pärlor med Blondie i ett klipp. Top Of The Pops julen 1979.
"Dreaming" följer här efter "Sunday Girl", en annan angenäm låt.





Bonus:

Om ni föredrar "Sunday Girl" på franska, voila!
Spotifylänk: Blondie – Sunday Girl (French Version)

Och en "Dreaming" som inte gick att bädda in.
http://www.youtube.com/watch?v=-XNl67AL-AM

November, och vi avslutar sagan snart.

Har du några lögner kvar att pudra dina svar?

Och du får bli mitt spöke om du vill.
Snälla vänd inte ryggen till, igen.
Snälla möt min blick en allra sista gång,
innan du lämnar min kropp som blivit för trång.



Nu är det november, det firas med "December".
Kent. Ullevi. Sommaren 2011. Snacket går nu igen.

Frågan är i så fall, blir det som förband till Iron Maiden? :p

With such confusions don’t it make you wanna scream?

Scream var en angenäm bekantskap då det begav sig. Ett smart grepp av Wes Craven att förnya genren, och även att få skräckfilm att nå ut till en något yngre publik, utan att det för den sakens skull barkade käpprätt åt skogen. Jag kan fortfarande se om filmerna, men främst den första, med några års mellanrum. Det blev en trilogi av det, 1996-2000. Snacket om en fjärde film tog fart för några år sedan, några av skådespelarna från de första tre filmerna skrev slutligen på, inspelningarna satte igång, filmen verkar nu vara klippt och klar med premiär spikad till 15 april nästa år. En teaser trailer är ute, men jag blir ärligt talat inte speciellt sugen på ett fjärde kapitel i denna filmsvit.

.

Var sak har sin tid och det var bättre förr. I alla fall i fallet Scream, är jag rädd för.

A million thoughts and they're all about you

"A Million Thoughts and They're All About You" heter nya albumet med AiV (Alice in Videoland).

"Maiden Voyage" och "Outrageous!" är bandets två första album. Vid tiden för de albumen såg jag bandet live en del gånger. På skiva är de bra, stundtals riktigt bra, men live är det nog bara två konserter som riktigt har imponerat på mig. Det bör ha varit omkring 2003-2005 och det har varit inomhus på en mindre scen och med en cool ljusshow som förstärkt intrycken ytterligare. Live, där det kan halta betänkligt, lämnar vi därhän för nu. Fokus läggs på ett nytt album.

2008 års "She's a Machine", det tredje och föregående albumet, gick ganska spårlöst förbi. Jag införskaffade det på rea först något halvår efter release. Möjligtvis att nyhetens behag var över, var sak hade kanske sin tid? Albumet innehöll dock, bandets vana trogen, en del pärlor. Så även nya skivan. Electropunk benämner bandet helst själva sin musikstil i intervjuer, jag har inga problem att köpa det. Med ett par tre undantag så är det gasen mer eller mindre i botten på nya skivan.

Bandet har alltid varit ganska sparsmakade med låtar. Åtta-tio spår per skiva har det blivit. Nio låtar innehåller nya "A Million Thoughts...". Singeln "Psychobitch" som släpptes mellan förra och nya skivan är inte med här, men väl sommarhiten "Spaceship". En bagatell i sammanhanget, ett av albumets mer popiga, lättviktiga och tråkiga spår. På årets Arvikafestival presenterade AiV en del för publiken nytt material, bl.a. spelade de en cover av Neneh Cherrys gamla "Buffalo Stance".

I AiV's tappning avslutar "Buffalo Stance" albumet. Möjligtvis småkul på pappret, en lördagnatt kl 03. Ganska plikttrogen och småtråkig version, uppdaterad med ett soft och lugnt AiV-sound. Inte dålig, mest bara ganska onödig och överflödig. Stolpskottet med stort S är dock "Bender", inte ens som b-sida hade den varit önskvärd. Den är stundtals okej, men spårar ur p.g.a. tramsigt rappande. Utöver de tre låtar jag nämnt ovan så utgör övriga sex spår (ingen nämnd, ingen glömd) ett habilt hantverk. Så vi glömmer snedstegen och lägger in de övriga sex i spellistor, mobil etc. Två tredjedelar av materialet håller i alla fall måttet årgång 2010, det är gott så! SiESTA! 2011, kanske?

.

Bästa låt: "Take Me With You". En riktig pärla på ca tre minuter.

Låtens 30 sista sekunder rockar dessutom röven av det mesta 2010.

.

P.S. Vill ni lyssna på skivan (släpps digitalt 2/11) http://www.artoffact.com/releases.php

Låtarna sparas visst automatiskt på datorn efter att man har lyssnat. Kanske årets tabbe? :)

How can you expect to be taken seriously?

Vill man göra Robyns fans glada, då skriver man detta:

Del tre i Robyns Body Talk-trilogi når lyssnaren 22 november. Detta meddelade sångerskan via sin hemsida igår kväll. Samtidigt som "Body Talk Pt. 3" når gatorna släpper Robyn albumet "Body Talk". På den har hon samlat fem låtar från varje släpp, inklusive sista delen.

Källa: http://gaffa.se/nyhet/43992

Jaaa, tänker Robyns glada fans, det är precis som det borde vara. En tredje del, alltså åtta nya låtar. Och en samling på det, för den som så önskar. Men icke då. Något gick snett i Gaffas översättning. Vill man däremot som journalist säga som det är, alltså sanningen, så fungerar detta bättre:
.

Pt. 3 has five tracks from Pt. 1 and another five from Pt. 2-- including collabs with Snoop Dogg, Diplo, and Röyksopp, as well as the Playlisted singles "Dancing on My Own" and "Hang With Me". But it also has five new tracks, including the dance version of "Indestructible"/.../

Källa: http://pitchfork.com/news/40454-robyn-announces-ibody-talk-pt-3i-details/

Tyvärr verkar det strula med Robyns hemsida, i alla fall i min webbläsare. Jag kommer in på sidan, men kan inte se nyheten. Kanske lika bra det. Det räcker med att först ha läst Gaffa och därefter ha läst Pitchfork för att inse att man i skrivande stund känner sig som ett barn som blivit erbjuden en hel chokladkaka, bara för att få nöja sig med en rad eller två. Gott, men inte vad man tänkte sig.

Someone to hear your prayers, someone who cares

Några smakprov från Depeche Modes kommande live-dvd "Tour of the Universe : Barcelona 20/21.11.09" (release 8/11) finns på bandets hemsida. Jag såg dem i mäktiga Malmö Arena (sjuuukt bra ljud där) 25/1 i år och det var galet bra. Nio månader sedan, tiden går. Dave Gahan med en cancerbehandling i bagaget, ett pärlband av klassiker uppradade och de visade att gammal är äldst.

.

"Personal Jesus". Håll tillgodo!

Girl, don't ever let them put you down

Don't ever let them push you around

.

Melody Club hade ett flertal trevliga låtar på sitt samvete en gång i tiden. De senaste åren har jag ingen större koll på bandet, men de var att räkna med på mina blandskivor inte minst vid tiden för debuten. Bra live, ett bra album och några bra b-sidor. Vem dansade liksom inte loss till låtar som "Tiger love", "Let's kill the clockwork", "Electric" och "Palace Station" sommaren 2002? Vid den tiden så agerade dessutom sångaren Kristofer stundtals som Jarvis Cocker. Okej, långt ifrån lika cool som Cocker, men Jarvisgesterna fanns där, mikrofonsnurret fanns där och det var gott så.

.

Idag står det att läsa i Aftonbladet att bandet (jodå, de lever visst än) nu splittras p.g.a. Melodifestivalen. En bild på bandet och under den med en stor, svart krigsrubrik i storlek 120 (känns det som) står det: Bandet splittras – i protest mot Melodifestivalen. Lite längre ner står det att trummisen hoppar av och resten av bandet kör på. Hur Aftonbladet kan få detta till att gruppen splittras, det kan man fråga sig. Egentligen bryr jag mig inte nämnvärt om Melody Club årgång 2010/2011, men artikeln (med sin falska marknadsföring) blev snabbt ännu lite intressantare.

.

Trummisen, som inte ens var originaltrummisen från (i mitt tycke) glansdagarna, hoppar av med motiveringen att han vid ett deltagande i Melodifestivalen skulle "tvingats spela musik som jag inte står för". Har han ens hört låten de ska deltaga med? Är tanken att det ska låta mer som Lotta Engberg och Carola, snarare än Melody Club? Om Melody Club gör en Melody Club (kom igen drummer boy, Melody Club är väl alltid synth-pop-schlager?!) som vanligt, var i ligger då tvånget?

.

- Jag slutar i Melody Club för att vi vill olika saker musikaliskt och vi har inget gemensamt /.../ Det är skönt att slippa Melody Club, ett gäng med snåla smålänningar /.../ För dem verkar det inte ens spela någon roll om de själva spelar på skivorna ungefär. Det är den attityden det varit hela tiden.

.

Jag tycker snarare att det lutar åt att en bitter trumslagarpojke har fått kicken. Eller? Ny ersättare sägs vara Richard Ankers, originaltrummisen. Kanske finns det hopp för Melody Club årgång 2011 ändå, med Ankers bak trummorna? Ja, möjligtvis. Bara de tuffar till sig lite, då kanske t.o.m. jag kan dansa loss till en låt eller två igen. Nästan ett decennium efter debuten.