- Jag har redan förhandsröstat, men återkom gärna 2014.

Det, mina vänner, måste ändå vara den ultimata undanflykten om någon från ett parti vill utbyta några ord med er såhär i valtider. Eftersom jag ska arbeta ett långt pass på valdagen, så förhandsröstade jag idag. Minuterna senare, då jag korsade Stortorget där alla valstugor står, så ville så klart både ett och två partier haffa mig för en dialog. Jag blev för dem helt ointressant på blott några sekunder genom att plocka fram repliken ovan, ty jag hade ju precis röstat.

.

Just det, jag läste ytterligare en bok igår. En om dagen där under några dagar. "Någon i din säng" var inte riktigt lika vass som "Mörkrädd", men gick ändå snabbare att läsa. Ca 320 sidor på under fyra och en halv timme. Om någon av er är intresserade av att läsa de båda böckena, läs dem då i samma ordning som jag gjorde. Det lönar sig. Cirkeln sluts. Och jag hoppas på en tredje. Idag går det lite trögare p.g.a. ryggont, men jag har ändå legat två timmar i soffan och läst halva "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. Nu blir det te och "The Shining". Det är gott så.

"Snälla", viskade han.

"Lämna mig ifred. Snälla."

.

Författaren Andreas Roman har alltid verkat intressant, men jag har aldrig läst något av honom. Jag har dock införskaffat hans två senaste romaner, den sjunde respektive åttonde i ordningen, på pocketböcker nyligen. Idag var det dags att inviga "Mörkrädd". Jag tänkte även avsluta den idag, så att jag kan läsa (alltså påbörja och avsluta) "Någon i din säng" under morgondagen.
.

Att jag nappade på just hans två senaste romaner, och inte någon av hans sex första, är för att han i sina två senaste ger sig in i skräckgenren. Och någonstans ska man som bekant börja, efter att ha varit nyfiken på honom under några år. Spontant kommer jag att tänka på John Ajvide Lindqvist. Föga överraskande kanske, för Sverige har väl inte alltför många författare som skriver på ett för mig intressant sätt i just skräckfacket.

.
I skrivande stund så vilar "Mörkrädd" ungefär halvvägs in. Jag har precis ätit lunch, ska snart posta detta inlägg och därefter blir det till att återgå till boken och plöja andra halvan. Lunch efter 14-tiden? Skyll inte på mig, skyll på Andreas Roman. Det är han som har stulit de senaste två timmarna av mitt liv. Och även de följande två, kan jag tillägga redan nu.

.

David har varit extremt mörkrädd sedan nioårsåldern. När han nu som 32-åring, i sällskap med sin katt Trassel, flyr Stockholm för att hyra en ödslig stuga i Norrland och en gång för alla bli kvitt mörkrets skuggor och ljud samt de i huvud och fantasi ihopdiktade farhågorna, då vill jag så klart veta hur han lyckas med det. Om han lyckas med det. För inte är väl något av det där på riktigt?

.

Jag släpper inte in dig, tänkte han. Du är på väg ut härifrån. Du ska inte få komma in igen. Jag vill inte bli svart igen. Aldrig mer bli svart. Jag tänker inte ge mig. (nej kompis)

.

Plötsligt stannade Trassel. Hon stirrade ut mot köket. Orörlig. Framåtlutad, med ögonen nästan svarta av förstorade pupiller. Han tittade på henne. "Trassletjejen...". Hon hörde honom inte. Hon fortsatte bara stirra rakt fram. Hon rörde lite på huvudet, som om hon följde något med blicken.

Konsten att vid dörren bli kvitt påflugna partirepresentanter.

Har ni haft hembesök av representanter för de politiska partierna ännu? Annars kommer det nog att ske, ty det räcker visst inte med att de skickar ut valkuvert till samtliga hushåll och står i valstugor på torgen runt om i alla städer och byar. Nej, de ska visst dessutom bokstavligt talat hemsöka folk. När något parti ringde på under helgen, jag vet inte vilket parti, så orkade jag inte öppna dörren. Titthålet och ivriga röster utanför dörren om valet och fan och hans moster fick räcka.

.

Härom dagen så gjorde jag det däremot, jag tror nämligen att jag röjde mig vid titthålet då jag snubblade till i bästa Mr Bean-stil, så... Dessutom kunde jag inte riktigt se i titthålet vilka (två personer) som stod utanför min dörr. Vill ni inte att folk ska prata sönder er, oavsett deras partitillhörighet, så har jag ett tips. Det fungerade för mig just då. Vänsterpartiet var det, men jag kunde ha gjort det mot vilket parti som helst egentligen. Okej, i alla fall nästan vilket som helst.

.
Jag vet hur jag ska rösta och jag hade inte lust att tjöta en stund med deras representanter heller. Vill jag tjöta då söker jag upp dem, t.ex. i valstugorna i stan eller går på ett valmöte/torgmöte som de anordnar i stan. Jag söker upp dem, inte tvärtom. Låt gå för valkuvert med information och valsedlar, det kan man alltid ströläsa och döda tiden med till frukosten eller något.

.

Åter till mitt tips och de båda vänsterpartisterna. De var ganska påflugna redan från början, så jag svarade kort att jag redan visste hur jag kommer att rösta. Då började de fråga vad jag ansåg om Vänsterpartiet, så då sade jag tröttsamt och lite uppgivet att det var det sista parti som jag skulle kunna tänka mig att rösta på. Allt för att bli av med dem. Då kontrade de med att det finns massa partier, inte bara riksdagspartierna. Det finns ju t.ex. de farliga Sverigedemokraterna. Här insåg jag min taktik fr.o.m. nu, när partier ringer på framöver och man råkar öppna dörren, så jag satte jag spiken i kistan med ett glatt: Ja, det vet jag väl. Något mer ni har på hjärtat, eller?

.

Det fick önskad effekt, jag blev av med politikerna. De var inte sugna på att prata mer, så om ni råkar öppna dörren och inte vill prata (oavsett parti) så dra bara till med att just det parti de representerar är det sista parti som ni skulle överväga att lägga er röst på. Då kommer de garanterat, som i mitt fall, att inse slaget förlorat och gå vidare till någon som de faktiskt kan omvända. Taktiken är klar, var är partierna? Komsi komsi!

I never claimed to be a saint

Efter ett antal inlägg i rad om musik (fyra, nu fem) så tänkte jag ha skrivit om något annat i detta inlägg. Men varför bryta en tradition? Det får bli nästa månad, det där inlägget. September, hösten, som inleds om några minuter. Septembers första inlägg får väl bli ett vettigare. Den dagen, den sorgen. Till dess, en riktigt vacker (om än vid det här laget sönderspelad) låt med SlipKnoT. Jodå, det finns faktiskt en del. Tro't eller ej. Vermilion Pt. 2 är en annan. Och jo, ni ser rätt. Visst är det Malcolm McDowell från A Clockwork Orange som är med i videon. Bara en sådan sak. Kärlek!



So if you love me, let me go.

And run away before I know.
My heart is just too dark to care.

I can't destroy what isn't there.

Deliver me into my fate.

If I'm alone, I cannot hate.

I don't deserve to have you.
My smile was taken long ago.

If I can change, I hope I never know.

For those who dream with open eyes...

Jag vet att det är tråkigt att läsa inlägg efter inlägg om musik. Med länkar. Med tips. Med gud-vet-vad. Dessutom har jag bloggat om The Fine Arts Showcase innan, men likförbannat sitter jag här och spelar senaste albumet "Dolophine Smile" på repeat och kände mig nödd och tvungen att droppa några rader. Efter detta albumsläpp så har det bara kommit en ny mp3-singel. Sorgligt, men sant. Här är förstasingeln, "London, my town" (live i TV, kanske TV4), från det drygt årsgamla albumet.

.

The Fine Arts Showcase – Dolophine Smile (klicka)

Spår 1, 2 och 9 om jag måste välja tre favoriter. Lyssna då!

I kväll saknar jag. I kväll längtar jag. I natt blir detta mitt soundtrack.

Don't let go. Never give up, it's such a wonderful life.

Skivtips: HURTS - Happiness
.

Release 6 och 8 september (två datum figurerar, kanske olika för olika länder), men albumet finns att finna redan nu (igen) om ni är nyfikna. Jag fann det med gott samvete. Jag har nämligen ändå förhandsbokat den på http://www.cdwow.se/ Endast 99 kronor och fri frakt som alltid.

.

Två av låtarna hade jag redan som singlar och några andra som demos (förmodar jag) och livelåtar. Albumet är dock nyinspelningar och mer välproducerat. Ser fram emot att få hålla den fysiska skivan i min hand vad det lider, men tills dess... De spelar för övrigt på Popaganda i Stockholm på lördag. Hoppas på Skåne i höst!

.

Better Than Love (live) http://www.youtube.com/watch?v=GBz4KT4yf2c

Wonderful Life (live) http://www.youtube.com/watch?v=AJSp0HCFpAM

Saknar dig fast du står här mitt framför mig

Ska en kräftskiva spåra ur, såhär vid tider för kräftskivor, då ska den göra det ordentligt. Videon till andra singeln från andra albumet med Hessleholms stolthet Johan T Karlsson (Familjen) lägger ribban. Kanske ni redan har sett videon efter någon vecka på Youtube. Annars... Det var jag.

Ou Est Le Swimming Pool

Ou Est Le Swimming Pool, engelsk trio spelandes elektronisk pop, snappade jag upp i musiktidningen NME någon gång tidigt i våras. Jag noterade bandnamnet, fixade de båda singlarna, lyssnade på dem en del och sedan tänkte jag inte så mycket mer på dem. Lyssnade emellanåt, men de föll i glömska under sommaren. Under sommaren utkom en tredje singel (och en skiva, dock inte debuten, säkert fan-made), men det singelsläppet gick mig spårlöst förbi. Jag lyssnade dock igenom "skivan" (tre singlar + åtta andra låtar) i söndags och det låter inte så tokigt. Debutalbum var planerat till oktober.

.

Orsaken till att jag snappade upp detta med deras tredje singel och någon slags skiva var väl dessvärre inte någon angenäm anledning. Jag läste i tidningen i helgen att sångaren Charles Haddon (i mitten, klicka för större bild), 22 år, omkommit efter att han hade hoppat från en telefonmast precis efter en spelning i Belgien i fredags. Tråkigt, väldigt tråkigt. Deras UK-turné som var tänkt att avslutas i oktober skulle visst eventuellt följas upp med datum i Skandinavien, läste jag nyss. Köpenhamn, Skåne och Stockholm spekulerades det bl.a. kring. Inget band som jag hårdpluggat, det får jag erkänna, men nog hade jag kanske tagit chansen att se dem. Inte minst om de kanske hade bokats till underbara KB i Malmö. Surt sade räven. Och vila i frid Charles Haddon.

Jag bjuder på bandets debutsingel, den låt som jag hörde först och sedan föll för.

Och då kommer känslan, den smygande känslan...

Idag gick jag hemifrån tillsammans med min plånbok. Första stopp blev SJ-butiken. Därifrån gick jag tillsammans med min plånbok och uthämtade tågbiljetter. Nästa stopp blev ICA, där jag shoppade loss. Därifrån gick jag sedan med min plånbok, mina tågbiljetter och ICA-kassen. Trodde jag. Efter att ha gått några hundra meter så fick jag den där känslan. Ni vet, känslan av att något är fel. Känslan av att något är riktigt jä*la fel, varpå man fryser till is för en sekund eller två.

.

Där gick jag med plånboken i den ena handen och kassen i den andra, men inga tågbiljetter. Den känslan man får i kroppen då man vet att man glömt något, den får en att veta att man lever. Man upphör att vara människa för några sekunder, sedan infinner sig viss panik. Någonting ligger någonstans och bortom ens kontroll. Tack och lov låg de kvar framme vid bandet där kunden packar sina varor. Jag kunde andas ut efter att högst ofrivilligt ha fått lite spänning i vardagen.

Give us this day all that you showed me

The power and the glory until my kingdom comes

.

Jag tänkte nämna något om Kalmar och Forever Young 2010 igår, på tal om Ultravox.

Jakob Hellman var först ut och det sprudlade om honom. Många av låtarna från hans första skiva (utkom 1989), och hittills enda, lät fantastiskt bra årgång 2010. Tyngre, tightare och inte alls sådär klämkäckt tramsiga som jag kanske befarade. Gårdagens version av "Stora havet" är något av det bästa som jag har upplevt live under det här året, bara en sådan sak.

Ultravox levererade från start till mål. En och annan låt hade jag velat byta ut, men jag ska inte klaga. "Hymn", "Vienna", "Dancing with tears in my eyes", "All stood still", "Sleepwalk", Passing strangers" och resten av hitsen uppradade på ett långt pärlband. Det är kanske svårt att begära mer än så, trots allt. Midge Ure är Midge Ure och "Dancing with tears in my eyes" ("Bagen" i SVT med Cia Berg, någon?) är fortfarande en av de mest fantastiska poplåtar som har skrivits.

The Human League fick äran att avsluta, men en timmes speltid blev lite för mycket av det goda. Hade några låtar skippats, det blev lite långrandigt emellanåt, och konserten hade klockat in på 45 minuter, så hade det blivit jävligt bra. Å andra sidan ska jag inte klaga, för de körde de stora hitsen. "Don't you want me" avslutade ordinarie set och "Together in electric dreams" extranumren, lägg därtill "Human", Open your heart", The Lebanon", "Mirror man" o.s.v. Två av mina absoluta favoriter med bandet spelades dessutom. Oklart för mig hur stora de låtarna är i The Human Leagues kretsar, så jag vågade inte hoppas på för mycket. Men jag fick dulleb utdelning. "The sound of the crowd" inledde konserten och "Empire state human" kom någonstans i mitten. Själv befann jag mig i himmelriket under de båda låtarna.

Reeperbahn stod på scen enbart för pengarna och enbart dessa sex spelningar, det gjorde Olle Ljungström klart för alla innan Forever Young-turnén drog igång. Synd, för de var fantastiska. De utstrålade glädje, samspelthet och det gav mersmak. Till Kalmarpubliken sade han "Detta är sista gången ni får se Reeperbahn, hejdå 80-talet". Tack och hej Reeperbahn! Välkomen tillbaka Olle!

I en kommentar till Sébastien i mitt föregående inlägg så sade jag mig ha skruvat ner förväntningarna på Alphaville till minimum. Det hjälpte föga. "Forever Young" funkade okej, det enda felet med denna version igår var att den var lite för speedad, de kunde dragit ner det 10% i tempot. "Sounds like a melody" och "Big in Japan" gick att känna igen i verser och refränger, annars var det rent ut sagt för bedrövliga versioner. Intro, solo och outro kryddade med rockiga gitarrer och en Duracellkanin som hoppade, tjoade, klappade och Gud-vet-vad. Att fräscha upp sina gamla hits i all ära, men what the f**k?! Någon borde ha dragit i handbromsen.

Det som kan konkurrera med Alphaville på sämstalistan skulle väl vara att det vid ett tillfälle var en timmes kö till att få köpa en öl. Lite synd att man inte var ensam om tanken att låta Lustans Lakejer utgöra ölpaus, det verkade som att var och varannan person slogs av precis samma tanke. Och jag förstår dem förvisso, jag har aldrig riktigt fixat Kinde och hans Lakejer.

.

Utcheckning redan kl 10, vilket jag nog inte visste då jag bokade hemresan, så jag var därmed redo att ta ett tåg hem två timmar tidigare. Om jag tilläts att kliva ombord, d.v.s. Ett vanligt Öresundståg där jag t.o.m. kunde ha suttit på en fällstol (utan armstöd) i "korridoren" om så hade krävts, men nejdå. Tågvärdinnan var bestämd och hänvisade mig till mitt ordinarie tåg.

Jag grät dock inte över spilld mjölk. Istället skickade jag hem mitt trevliga konsertsällskap (trist att behöva vänta 2 h extra för min skull) och unnade mig en fika i solen, vid Kalmar Slott. Där satt jag i min ensamhet på en kanon uppe på slottsvallen, drack mitt kaffe, åt min kanelsnäcka och spanade ut över slottet, havet och den vackra parken om vartannat. Det, mina vänner, är kärlek.