I'm right over here, why can't you see me?

Nu är den officiella videon här sedan några dagar. Första videon från kommande albumet.
Förvisso väldigt sönderspelad låt från ett förhållandevis sönderspelat album, men varsågoda!

Kort Biografi Med Litet Testamente

Om en stund läggs en vecka till handlingen, till förmån för en helt ny.

.

Arbete får såväl inleda (månd-tisd) som avsluta (söndag) den stundande veckan. Därmellan (läs: onsdag) får jag väl ta mig tid att tvätta och städa så att det kan bli lite ordning och reda, eftersom SiESTA-festivalen tar vid torsd-lörd. Då krävs rena kläder och finns ingen tid för finputsning.

.

Det lär väl bli såväl hektiskt som trevligt emellanåt, att varva konserter med lite mat och dryck. En chans att få några avkopplande dagar under helgen, om inte annat. En chans att skingra tankarna, kanske t.o.m. koppla bort dem. Mer kan jag nog inte begära i dagsläget. Och det vore ändå gott så.

.

God natt!

Ingenting är vettigt 03:30

Markus Krunegård - Ingenting är vettigt 03:30
Snart är vi där, 03:30. En torsdag natt / fredag morgon.

Ingenting är vettigt 03:30. Det har du rätt i, men det struntar jag i.
Jag svär, jag såg den, den där glimten bakom hårt sminkade ögon.

Önskar att jag kunde se glimten nu. Den där glimten.
Snart är klockan 03:30. Alldeles snart. Och här sitter jag.

For Those Who Dream With Open Eyes

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Färdigjobbat för denna vecka. Musikquiz ikväll. Fick ett fint brev igår. Lite smolk i glädjebägaren p.g.a. sjukdom i familjen, men, ja... om jag inte uppdaterar så mycket under helgen så vet ni i alla fall varför. Innan musikquizet så ska jag droppa några rader om den musik som strömmar ur högtalarna för studen.

The Fine Arts Showcase. Ett favoritband. Eller artist, snarare. Gustaf Kjellvander från Lund har räddat många stunder sedan debuten 2004, även om det främst var uppföljaren som jag fastnade för under 2006. Ytterligare två skivsläpp, däribland en cover-cd, har det blivit sedan dess. Har tipsat om honom förut i bloggen, jag vet.

Så otroligt trevlig och ödmjuk kille, den där Gustaf. Man kan inget annat än att älska honom. Oförskämt okända i Sverige. Det är bara att hoppas att den för våren nya låten/singeln "This is the day" följs upp av ett nytt album, vilket ger honom den uppmärsamhet han förtjänar. I alla fall i mina ögon. Jag tänkte försöka välja ut fem favoriter, utan inbördes ordning, för er som har Spotify.

"This is the day". Senaste singeln. Den kom i mars, utan förvarning.
http://open.spotify.com/track/5wYOd6rmhTiAWAbxYGgDPw

"For those who dream with open eyes". En plågsamt vacker låt.
http://open.spotify.com/track/0YZVvPM9MJNBJtXMjfAhNv

"London, my town". Londonabstinens deluxe. Två minuter av hatkärlek.
http://open.spotify.com/track/2f8KfWGAb3CIByOQEyzOIF

"Chemical Girl". En av hans hits. I alla fall på P3 och popklubbar.
http://open.spotify.com/track/3hfv1zpS1WjN43xoAC250a

"Frida and I". Jag hade konstant gåshud av denna på en konsert 2006.
http://open.spotify.com/track/7B2E5EDOuHGix21hvSLCYB

"Modern Love". Rough Bunnies-cover. Bra band det också, Rough Bunnies.
http://open.spotify.com/track/5nwhvx9DuY9xYMgIC1xyXs

Det blev visst sex låtar, men det får ni leva med. Ändå lämnades många riktigt bra låtar därhän. Kolla gärna upp albumen också. "The Dolophine Smile", senaste skivan, kan ni börja med. Även "Radiola" hör till hans bästa. Tyvärr lär väl inte något av The Fine Arts Showcase dyka upp under kvällens musikquiz, men det gör inget. Då har vi honom för oss själva. Jag och ni.

And then I kissed her, with a kiss that could only mean goodbye

Jag tar det som ett tecken, ni ska få avnjuta en video med The Horrors. Vad fick mig då att komma till denna insikt? Först en bisarr dröm jag hade för några nätter sedan, där jag fick spela med dem live under en turné. Det slutade med att de insåg att jag inte hade svart hår, varpå de snedtände och jagade in mig i en mörk skog. Okej, det är kanske inte direkt det bästa tecknet på att det är läge att lyssna på dem, efter en så suspekt och illavarslande dröm. Vi tar tecken nummer två.

Idag är det städdag. Eller det var det, i fem minuter. Jag tänkte först röja lite på golvet i vardagsrummet och sedan dammsuga av lägenheten. Som vanligt så är planer till för att helt omedvetet rämna sönder och samman. Efter fem minuter av småplockande hittade jag låtlistan från The Horrors konsert på SiESTA! 2009. Det ena ledde till det andra och slutade med att nu lyssnar igenom senaste plattan från start till mål och dessutom slänger in videon Who Can Say åt er.



And when I told her, I didn't love her anymore. She cried.
And when I told her, her kisses were not like before. She cried.
And when I told her, another girl had caught my eye. She cried.
And then I kissed her, with a kiss that could only mean goodbye.

And though it's hard for me to say, maybe you're better off this way.

And though it's hard for me to say, I know you're better off this way.

Bjuder på en livelåt också, bara för att...

Walk in silence. Don't walk away, in silence.

Idag, den 18 maj, är det 30 år sedan Ian Curtis tog livet av sig.
Jag tyckte att det kunde vara värt att uppmärksamma i bild och ljud.

Efter mycket om och men och noga övervägande så får ni njuta av Atmosphere, vilken i mitt tycke är Joy Divisions absoluta höjdpunkt. Min absoluta favoritversion av den är dock Chance, som låten hette under bandets Picadilly Radio Session. Och jag har en kusin som träffade Ian Curtis & co under en spelning i Tyskland (vill jag minnas) i samband med någon av de sista turnéerna. Den där inramade och signerade vinylsingeln som han har på sin ena vägg, den ska bli min efter hans död. Eller när han har sett den till leda där i hemmet. Det har jag hans ord på sedan länge. Gott så!

10 minuter (för mig själv)

Klicka för större bild.

.

Den föreställer tre personer som lommar iväg med massa saker.

Eller, ja, männen bär. Första vändan, fler skulle de tvingas att göra.

.

Jag beställde tre pocketböcker och tre dvd-filmer på CDON innan helgen. Det gick i iväg i två paket. Det ena innehöll de tre filmerna och en pocket, det lyckades brevbäraren trixa in genom brevinkastet i förmiddags. Det andra paketet innehöll således två pocketböcker. Det uteblev. Några timmar senare fick jag ett sms att det fanns redo att hämtas ut i en tobaksbutik i centrum.

.

Några meter framför mig hinner tre lirare in i tobaksbutiken. De sade till killen bak disken att de bara skulle hämta ut några små paket, följt av ett oroväckande skratt. Jag anade oråd. Dessutom är killens kollega iväg ett annat ärende, så han är ensam kvar. Ännu mer oråd. En av de tre lirarna börjar rabbla sms-koder för paket i en hastighet som får de mest fanatiska sportkommentatorer att framstå som amatörer. Min anade oro var befogad. Jag är fortfarande, någon halvtimme efteråt, förvånad över hur tobakaffärens förråd räckte till för alla saker som jag skulle få se lastas ut.

.

Jag stod först kön, efter lirarna som verkade hämta ut ett nytt hem på plats. Det var ett par mattor, ett antal paket med kläder och stora jävla lådor som mest påminde om flyttkartonger. Tio minuter för mig själv och femhundra paket senare (kändes det som) var det äntligen min tur. Jag fick i min hand ett litet paket innehållandes mina båda pocketböcker. Jag lämnade samtidigt som de tre lirarna gick iväg med en bråkdel av sina saker. De skulle visst strax komma tillbaka för resten av lådorna och mattorna. Någon flyttbil såg jag dock inte till, hehe.

.
En pocketbok och tre filmer lyckades brevbäraren pressa in i inkastet, men inte två pocketböcker. Naturligtvis var jag inte sämre än att jag tvunget skulle prova att få in paketet genom inkastet då jag kom hem igen. Det kändes både lättare och såg mindre ut. Självklart var det inga större problem att få in det genom inkastet. Lite våld löser det mesta. Antagligen var väl brevbäraren bara lagom frustrerad efter att med nöd och näppe ha lyckats med det första, därav att paket nummer två antagligen fick stanna kvar i väskan. Jag borde kanske bli brevbärare i nästa liv?

My soul brings tears to angelic eyes

Maten står i ugnen, tvätten rullar som den ska och här slappar jag med en bok och lite musik i soffan. Tänkte bara delge er vad som ekar ur högtalarna i denna stund. AFI. Jag hade ingen direkt koll på dem tidigare, men fick ett tips från en vän i höstas. Tips är till för att följas upp, för att ges en chans eller två, vilket jag gjorde där och då.

.

Idag kändes det som en AFI-dag, hur de nu känns, och God called in sick today (här får ni den live) är en av mina favoriter med bandet. Efter ca 3:40 är gåshuden inte långt borta, då fansen bokstavligt talat bär upp sin sångare och kameran sakta zoomar ut. Mäktigt att skåda. Han är inte bara musiker, den gode Davey Havok, utan även balanskonstnär.

Qui dormit non peccat (Den som sover syndar icke)

Lördag har nu blivit söndag sedan någon timme. De flesta har väl förhoppningsvis ganska trevligt i just denna stund. Några skålar, dansar och skrattar på en klubb. En del ser säkert en film och dricker läsk hemma i soffan. Kanske lyssnar någon på musik, kostar på sig ett leende och dricker ett glas vin. Andra har säkert redan mött John Blund och drömmer de vackraste av drömmar. Vissa drömmer kanske drömmar om en annan tid, en annan plats och ett annat jag. Vad vet jag.

En annan, undertecknad alltså, har avverkat elva timmars arbete under lördagen. Lyssnar nu på musik och läser i en bok i min ensamhet. Vill inte sova. Kan nog ändå inte sova om jag ens försökte. Borde dock ge det ett försök eller två. Imorgon är det söndag och elva nya timmar står på agendan. Men jag ska inte klaga. Jag är vid liv. Jag har ett jobb. Musiken jag lyssnar på i skrivande stund är bra. Boken är onekligen intressant. Gott så! Vem är jag då att klaga? Fy på mig, fy!

Dum spiro, spero. [Cicero]
(Så länge jag andas, hoppas jag.)

I gotta go to work, then hurry home.

Otrolig kommentarsuccé till mitt förra inlägg, inte ett enda avtryck. Men jag klandrar er inte. Drängarna, Bumbibjörnarna och "Hej hej Monika". The båtten is nådd, eller hur Timbuktu nu uttryckte det en gång i tiden. Jag hade inte heller lämnat något avtryck om jag läst det där, utan snarare överräckt en febertermometer till mig själv. Här, ta tempen, för något fel måste det nog vara. Men hey, skyll inte på mig. Skyll på musikquizet.

Några snäpp i rätt riktning är det däremot nu, för Le Manoir med franska Indochine ekar ur högtalarna i skrivande stund. Nyss var det den akustiska Justine. Minns att Judo-Peter, en gammal klasskompis som gillade att prova diverse judogrepp på mig, gillade Indochine en gång i tiden. Bara därför gav jag dem inte någon chans under X antal år. Vill nu minnas att jag t.o.m. ogillade dem bara för att Judo-Peter gillade dem och det utan att jag ens hade hört dem. Dumt, mycket dumt. Återupptäckte dem härom veckan av en ren tillfällighet, efter några år i skymundan.

.

Men nu blir det Enter Shikari, flödande adrenalin och "ladda" inför de båda stundande och långa arbetspassen lördag och söndag. Ett nödvändigt ont, eller hur man ska beskriva det på bästa sätt.

.

Le Manoir. Upp med volymen, lyssna, njut och fäll en tår.