Hej hej Monika, hej på dig Monika

Synd att man inte har koll på saker som Drängarna och Bumbibjörnarna. På ett sätt är det kanske tur, men när det kommer till musikquiz så är det lite synd. Förra gången blev det en tredjeplats (vi borde ha vunnit den gången) och 100 kr. Idag hamnade vi precis utanför topp 3. Vi hade behövt en poäng till för att vara med och fightas, men nejdå...

Aftonens roligaste händelse var annars de båda killarna till höger om oss. En fråga gällde den monotona slagdängan "Hej hej Monika", som ekade i högtalarna. Vad heter sångaren/bandet? Nic and the Family var det så klart, det finns väl inte en människa i hela universum som har kunnat undgå varken det bandet eller den låten. Men de till höger om oss funderade tokigt och länge:

- Det var han som hade sommar-TV.
- Ja, Krunegård... eller vad han heter?

Ridå! Å andra sidan kanske de kunde Drängarna, vem vet?

Mest känd i mina ögon är Nic Schröder från filmen Hata Göteborg!
Här går han loss på Rogge. Och det utan att nämna Monika en enda gång.

The Doll Master

Jag köpte filmen The Doll Master på en Discshop-rea för ett tag sedan och såg den nyss. En ren chansning, jag gav inte många tior för den. Importversion. Koreanskt tal. Engelsk text. Det kräver en viss koncentration, men det var inga större problem. Engelskspråkiga filmer ser jag lika gärna utan svensk text, och asiatiska med engelsk undertext är heller inga större problem.

.

Helt okej rulle faktiskt. Koreaner och japaner kan ofta det där med rysare/skräck. Inte lika tillrättalagt som amerikanerna. Man får tänka till lite, inte bara få allt övertydligt serverat på silverbricka. Dessutom slipper man gravskändning (läs: usla remakes) om man håller sig till asiatiska original och inte faller för USA's ofta taffliga försök att mata omvärlden med sina egna versioner.

.

Det finns alltid undantag. The Ring-filmerna (Ringu) är usla i de amerikanska nyinspelningarna, men inte ens de japanska originalen var några höjdare. Mest tråkiga sömnpiller. Halva Sverige verkar ha blivit rädda. Rädda för vad, det är för mig en gåta. Mest bara tråkiga och sega filmer, men jag borde kanske se om dem (originalen) någon gång. Det var en del år sedan jag såg dem.

Trailern. Utan text dessutom, så ni får väl mest se och lyssna.

So Take My Hand And Sleep Well Tonight

Det går nog inte att beskriva i ord hur trött jag är. Helt slut i huvudet och kroppen. Att somna går helt okej, att somna om efter att ha vaknat? Nja. Hur mycket man än vill tvinga sig till sömns igen så ligger man allt som oftast bara där och vrider och vänder på sig. Det borde inte vara några problem med tanke på all utebliven sömn, men vänder man väl på dygnet en vecka, så...

.

Jag är glad att jag inte har någon natt på jobbet varken denna eller nästa vecka, då hade jag klättrat på väggarna. I natt låg jag vaken ca kl 04-06 och läste Franz Kafka, förvisso trevligt i sig, innan jag gick upp och tog en dusch. Här sitter jag nu med en kopp te och en skål yoghurt med skivad banan. Börjar jobba kl 07. Detta blir en lång dags färd mot natt. Sanna mina ord.

.

Au revoir!

After Every Party I Die

Smile, smile, smile, smile
Smile, smile, smile, smile
Smile, smile, smile, smile

After every party I die
- I die after every party
After every party I die
- I die after every party

Absolute Beginners

Note to self: Byt ALDRIG kassa då jag står i kö. Ställ mig sist och spela glad, vad som än händer.

.

Antingen tröttnar man, får nog och byter kassa, bara för att inse att den kön man ställde sig i genast segar värre än både kola och sirap. Då står man där som ett fån och ser sin ursprungliga kö plötsligt rusa förbi som om den vore Usain Bolt på jakt mot ännu ett världsrekord och ännu en guldmedalj. Eller så blir det som idag. Jag gick inom ICA Kvantum då jag ändå var ute på en skön promenad i solen. Två kassor. Två köer. Ungefär lika långa. Plötsligt ska en tredje kassa öppna och jag hamnade först i kön. Inte illa, om det inte vore för kassörskan. För mig ett obekant ansikte.

.

Hon inleder med ett högt och hysteriskt skratt, varpå hon säger några dödens ord följt av ännu mer skrattande: Jag har inte fått med mig nyckeln. Hahaha. Skitkul, verkligen. Ekvationen: Ingen nyckel + okontrollerat och hysteriska skratt = borde jag strypa henne? Sedan försvann hon utan ett ord. Först flera minuter senare, fem kanske, återkommer hon. De andra köerna är över sedan länge, butiken är väl i det närmaste redo att stänga för kvällen. Nej, så illa var det inte, men jag ska aldrig mer byta kö. Jag ska bita mig hårt och länge i tungan, bara jag tänker tanken nästa gång.

.

Även om jag aldrig mer väljer hennes kassa, så kommer skrattet ändå att eka i mitt huvud.

Framför TV'n blir vem som helst ful. Jag hatar dig, du är...

Klicka för större bild.

.

Billig timpenning har man hört talas om, men billig tumpenning? 60" för 24 spänn, inte illa. Det tål onekligen att tänkas på, inte minst med mina 32". Helt ok, jag ska inte klaga, men får man chans att nästan dubbla det för 24 spänn (plus ca 600 kr i leveransavgift) så borde man slå till direkt.

.

Jag tog en rövare, går det så går det, som Johan Glans körde med i Räkfrossa. De kan inte mer än att makullera ordern. Och vad är 24 spänn? Knappt en halv Staropramen på Harrys. Och innebär det att självaste Bagar-Leffe serverar den, då köper jag gladeligen två TV-apparater snarare än öl.

Oh! You Pretty Things

Förresten så är ovanstående dubbelskiva ett mästerverk, ett av mitt livs absolut finaste skivköp. Två skivor och 37 spår. "Bowie at The Beeb". Jag slogs av detta när jag sorterade lite bland mina skivor en stund vid 02-03-tiden i natt, parallellt med en fantastisk fotosession (dock inte min). Rått, skitigt, naket och alldeles, alldeles underbart. "Bowie at Thee Beeb" alltså, är väl bäst att tillägga.

Eftermiddagen är därmed räddad, då ska det knarkas Bowie. Lite konstigt uttryck kanske, att knarka något (alltså ej bokstavligt talat), när det kommer från någon som aldrig ens har rökt en vanlig cigg. Lite som om en gudsförnekare skulle utropa: Herregud! Fast det gör de kanske ibland, vad vet jag. Nu bär det emellertid av för en uppiggande promenad och en förhoppningsvis god kycklingsallad.

Jag har nyss deklarerat. Deadline 3 maj, kom jag på i natt.

Det tar sig, som pyromanen sade. Au revoir, mes amis!

I Won't Come Home Tonight

Ja, vad ska jag skriva? Jag har så mycket att skriva om att jag inte vet var jag ska börja. Fast där ljög jag. Tyvärr. 1 maj (okej, 2 maj om man så vill) och en ny månad har inletts. Inte utan att man undrar var vintern tog vägen. Och våren. Inte för att det hann bli någon direkt vår och snart är det SiESTA och sommar. Så kan det gå.

Fredag natt, vid 03.30-snåret, lyssnade jag på Joy Division och det är inget fel med det. Tvärtom, men tyvärr vet man aldrig i förväg hur det ska sluta. Ultravox, The Human League och Roxy Music blev det också igår kväll/natt och nu ikväll/natt är det bl.a. Depeche Mode, Erasure, Front 242 och Nitzer Ebb. Hej 80-tal! Och välkommen tillbaka igen!

Klockan och natten är bara barnet, 02.30-tiden. Nu blir det Cinemascape och ”Scenario”. Därefter "Blood & Vision"? Varför inte "I won't come home tonight (botox version)" efter det? Haha, känns lite... konstigt... att skriva det med tanke på att några medlemmar har hittat hit. Kom jag på nu. Men det får jag bjuda på.

http://www.cinemascape.se/category/music/

Där finns de tre låtarna gratis, ihop med massa andra fina låtar.
Vet att jag tipsade om dem i januari, men hellre en gång för mycket.

"Blood & Vision"

Tonight
You’re acting out your life
A public tragedy
There’s blood and vision here
For everyone to see

Dancing with tears in my eyes.

Weeping for the memory of a life gone by.

.

Den senaste veckan har jag plötsligt snöat in på Ultravox, därför bjuder jag er på två favoritlåtar. Och jag tänkte inte ens på att de skulle gästa Sverige (de spelade i Stockholm igår) då jag fick detta ryck. Jag ville väl bara ha mig lite nostalgi. Här sitter jag igen. Bloggandes. Lyssnandes. "Dancing with tears in my eyes", den långa versionen på 10 minuter. Den verkar aldrig ta slut. Bra det.

.

Hoppas att de återkommer till Sverige och Forever Young i sommar. Drömma kan man alltid. Tillsammans med Reeperbahn skulle de bara göra mig gott. Alphaville, The Human League och Jakob Hellman i all ära, men jag vill ha dit Ultravox. Vilken jävla låtskatt de besitter, om man tänker efter. Midge Ure, den gamle räven. Vilken jävla pipa han besitter, om man tänkter efter.

Dancing With Tears In My Eyes

Vienna

Man ser det från månen, helvetet på jorden

The Ark är tillbaka. För under hundralappen inkasserade jag en tjock tidning, deras nya skiva och en stor affisch. Prisvärt utan dess like, men de kunde gott ha slängt med ett litet texthäfte. Nu finns texterna i tidningen, där de samsas med snygga bilder, intervjuer och en del reklamsidor. Å andra sidan, någonstans måste ju pengarna in. Låg moms (paketet klassas som bok/tidning, inte en skiva) och annonsörer möjliggjorde detta.

Musiken då? In Full Regalia heter skivan som släpptes igår. "Stay with me" är en vacker låt och trion "I'll have my way with you, Frankie", Hygiene squad" och The red cap", för att droppa ett par namn, är finfina spår. Det är på det hela stora en stabil platta, med ett och annat stolpskott, men det är väl gott så. Inget mästerverk med The Arks mått mätt, långt därifrån, men man kan som bekant inte få allt här i världen för 99 spänn.


Familjen är tillbaka med uppföljaren till "Det snurrar i min skalle". Den 5 maj släpps albumet Mänskligheten (finns på Spotify redan nu), det s.k. svåra andraalbumet. Och det är nog ingen klyscha, för det har suttit långt inne. Några år, flera kasserade idéer och låtar, ångest, diverse andra samarbeten, tvivel, isolerad i en studio, mer ångest och slutligen blev det en skiva. En bra skiva som kunde ha blivit ett lysande minialbum.

Singeln "När planeterna stannat" (med Sami och Martin från Kent) har redan gått varm, så även den två år gamla låten "Socker" (som ändå slank med här). Räknar man sedan bort en introlåt, en instrumental låt och tre halvtråkiga låtar med Ninsun Poli vid micken, då återstår bara fyra låtar. "Djungelns lag", "Det var jag", Vems lilla hjärta flyger" och "Man ser det från månen". Fyra stabila Familjenlåtar, inte minst de tre sista där. Tillsammans med "När planeterna stannat" och "Socker" hade dessa fyra låtar (alltså totalt sex låtar) blivit ett grymt minialbum/EP. Nu blir det en stundtals haltande och splittrad platta, men det är som sagt den svåra andraskivan. Sett så, då är det ett gott hantverk. Trots allt.

.

Jag måste slå ett extra slag för den fantastiska "Man ser det från månen".

Låten börjar försiktigt, stegrar och exploderar sedan vackert i all sin enkelhet!

"It began in Hässleholm" heter första låten, tillika gammal introlåt under konserterna.

Så välkommen tillbaka Johan T. Karlsson. Välkommen hem till Hess... förlåt, Hässleholm.