Scars Of Love

Jag lyssnar på Ed Harcourt nu. Kommer osökt att tänka på Ed Harcourt, Ryan Adams, Jesse Malin och hela den där klanen av mer eller mindre produktiva singer/songwriters och de är ganska goda vänner. Den ena dessutom mer labil än den andre, men lika barn leka bäst. Dock ingen regel utan undantag, i ett fall. Jesse Malin. En gosig katt bland de annars bitska hermelinerna.

.

Jesse Malin är vänligheten själv. Han bjöd både på låtlista och öl efter SiESTA-spelningen 2007. Han signerade gladeligen mina skivor, snackade en bra stund, presenterade mig för sin syster (som sålde merchendise) och som tack för en sjukt bra spelning och en trevlig stund så köpte jag både en dvd och en vinyl. Jesse Malin är Ryan Adams skyddsling. De är som dag och natt.

.

Ed Harcourts humör skojar man inte bort. Jag har träffat honom personligen två gånger. Första gången hade jag följe med scouten (Vad gör hon nu för tiden?! Lever rövare i Manchester?!) och Ed bjöd mig på öl mitt under en spelning och signering i en skivaffär i Malmö. Han var ganska glad och pratsam (han är INTE känd för detta). Gratis öl under en signering, bara en sådan sak.

.

Gången efter vi träffades, Ed och jag, så var han en jävla surfitta. Lite mer som han brukar vara, har jag förstått. Jag hade nog bara en jäkla tur första gången, då han både pratade och bjöd på öl. På SiESTA 2007 vågade jag inte ens närma mig backstageområdet. Surfittan var visst inte på gott humör lät SiESTA-chefen meddela. Business as usual, med andra ord, hehe.

.

Ryan Adams har mer än en gång avbrutit en konsert för att han, vid pratstunder med publiken om önskelåtar, har fått önskningar om "Summer of '69". Bryan Adams gamla låt, vilken Ryan Adams med rätta inte vill kännas vid. Småkul hyss kan man tycka, men icke då! Ryan blir då rosenrasande, tänder upp i lokalen, vill ha snubben från publiken utkastad och han tar det med allt annat än en klackspark. Ingen humor någonstans.

.

En jävla tur att jag inte har träffat den snubben IRL, för då hade jag varken kunnat låta bli att dra något liknande skämt själv eller ännu mindre kommit levande därifrån. Och en rak höger från ett labilt och oförutsägbart musikgeni, som släppte 11 skivor 2000-2007, kan man nog klara sig utan. Och 11 skivor på 7-8 år (och flera hundra inspelade och outgivna låtar från de åren, sägs det) skojar man inte bort. Fast då är kvaliten ibland därefter.

.

- - - - - - - - - - - - - - -

.

"Polaren P" gav den rykande färska plattan "Teen dream" med Beach House inte mindre än 9/10 i betyg i sin ena blogg. Nästan full pott. Jag har inte lyssnat albumet sönder och samman ännu, men ren och skär magi verkar det vara. Ingen besvikelse här inte, album nummer tre levererar kanske mer än någonsin.

Jag bjuder på en udda tagning av en av låtarna från nya skivan, även om själva låten verkar ha närmare två år på nacken. Den låg visst på någon indielista 2008. Bandet packade även bilen hösten 2008 och körde ner till Sydneys kust för att dra av en låt bland hajar, klippor, surfare och vågor. Och det gjorde de rätt i.
.

Upp med volymen, press play och dröm er bort för en stund.

T a K k .

Idag lånade jag en binge skivor på biblioteket. Bl.a. lånade jag om "Takk" med Sigur Ros. Vet att jag har lånat den innan. Och innan dess. Och innan dess. Det är väl sisådär 5 år sedan jag senast orkade bry mig nämnvärt. Det var just "Takk" som såg till att det blev så, alltså att engagemanget (det som fanns) sakta med säkert dalade, ebbade ut och... man hittade bättre saker.

Fast jag kompletterade trots detta min Sigur Ros-mapp på datorn nyss. Plötsligt 9 officiella skivor (varav 5 är studioalbum) nu, lite beroende på hur man räknar. Fint och vackert i lagom dos, men också jävligt segt och sövande emellanåt. Överskattat? Jovars. I alla fall överhypat, inte minst de senaste åren. Och nu, dag efter tag, bla bla bla. Som vore de på sin topp NU, snart 2 år efter senaste skivsläpp. Eeeh, okeeej ^^

Sångaren har visst lämnat skutan för ett tag. Ett projekt och debutskiva med pojkvännen ska nu följas upp med en egen solodebut. Vet inte ens varför jag skriver om detta, jag tappade tråden, haha. Men Sigur Ros tre första plattor håller ganska bra fortfarande. Kanske lika bra att Jonsi slog sig loss, om än bara för några år, istället för att bara leva vidare på gamla Sigur Ros-meriter från 1997-2002. Zzzzz...

Lite som danska Mew. Zzzzz... på dem också. Fast det ska bli trevligt att se Mew på SiESTA 2010, att få se vad de kan prestera och leverera live nu för tiden. Det har ju trots allt blivit ett par grymma spelningar (och skivor) med Mew tidigare, men nu är jag skeptist. Eller kanske mest trött på dem också. Senaste plattan har jag knappt lyssnat på och inte direkt skivan innan dess heller.

Den som lever får se.

Och ni får leva med lite tappade trådar, ironi, nostalgi, Youtubeklipp, klagomål, andra bloggtips, sarkasm m.m. om vartannat här i bloggen, som vanligt och som alltid. Det blir så satans tråkigt, både för mig och för er, att ha en blogg som en slags renodlad dagbok. Idag har jag... på TV nyss var det... till lunch åt jag... jobbet gick... i helgen händer... inget... Ja, ni fattar. Lite som systrarna Graafs tidigare mammabloggande. Då hade jag hellre skrivit en tråkig dagbok och gömt under sängen, där ingen tvingats läsa den sega skiten.

Ok, vi kör ett kort dagboksstopp ändå.
Nu ska jag snart assistera vid ett flyttlass.
Och imorgon blir det bowling, öl, Kir och musik.

"Tjena nummer 14..."

Nu har jag en ny favoritblogg för stunden.
Ni vet vilken. Jag valde några inlägg på måfå.

http://magnusskoglunds.blogg.se/2009/december/majas-pepparkakshus.html

Det här "pepparkakshuset" är till och med så fult att Leif Pagrotsky flyttade därifrån. Jag är ledsen kompis, men jag är inte riktigt nöjd med ditt hus.

- - - - - - - - - -

http://magnusskoglunds.blogg.se/2009/december/tryckt-stamning-i-tyringe.html

Jag tolkade det som att han uppskattade att få sällskap här vid vuxenfilmsavdelningen. Bristen på muntlig respons gjorde dock att jag inte vågade fråga om vi skulle bli kompisar på Facebook.

- - - - - - - - - -

http://magnusskoglunds.blogg.se/2010/january/lugn-vi-har-oppet-mellan-10-18.html

Blev det för jobbigt att ta på sig Dressman-kavajen och dra mantrat " och ditt personnummer är?" i längre tid än tre timmar?

- - - - - - - - - -

http://magnusskoglunds.blogg.se/2010/january/att-inse-nar-man-ar-over-kullen.html

Tjena nummer 14. Hur går det med tjejerna där nere i Lund? Mycket knulla? (...jag var bara sur för att vi förlorade! Förlåt nummer 14)

Hahaha, jag döööör <3
Nåväl, tack och god natt!

AttbotaångestmedKent

Hässleholm är mer än SiESTA-trubaduren "Stora gökar" Henriksson, Familjen, Andreas Tilliander, Sophie Rimheden o.s.v. Om ni läst förra inlägget, Carpe diem, så fick jag i kommentarerna tips om en Youtubelänk och blogg tillhörandes en person från det förgångna (för mig och "P") och tillika hässleholmare. Ett av de första klipp jag får syn på inkluderar dessutom en Kentcover.



Ibland när jag har lite ångest /.../ så brukar jag lyssna på Jocke Berg, i gruppen Kent, för det är en gnällig jävel. Och när jag har lyssnat på hans texter så mår jag som en miljon dollar igen. Jag tänkte därför tolka låten Mannen i den vita hatten (16 år senare). Det är ingen som vet vad den titeln betyder, men det känns pretentiöst. Jag ska bara sätta mig in i sinnesstämningen först... En bänkrad i en rastlös sen april (sjunger tillgjort, men tillägger: "han sjunger såhär").

En bit in i låten kommer den omedelbara klassikern: Nu kommer bryggan här, så ni kan gå och koka kaffe eller nåt. För det här kommer att ta tid. (spelar vidare) Det är inte färdigt än. (spelar en stund till) Snart färdigt. (Sedan fortsätter sången). Låten innehöll, som ni märkte, kommentatorspår. Även bl.a oneliners som: Jag vet inte vad det betyder. och *snyft* - Stackars Jocke.

.

Obetalbart. Ett stort tack från en M till en annan! =)

Carpe diem,

quam minimum credula postero.

Jobb imorgon, sedan är jag ledig fredag-tisdag. Fem dagar av ledighet, det infaller schemaenligt var sjätte vecka. Fem dagar då det ges en fin chans att ladda batterierna. Så sent som igår hade jag heller inga som helst planer för dessa fem dagar, men nu är det plötsligt islossning skala 3:1. Både på gott och ont, mest på gott.

På fredag ska jag hjälpa en jobbarkompis att flytta, sedan blir det bl.a. bowling, mat, musik och öl med en annan kompis på lördag och därefter vigs antagligen några timmar av söndagen åt mat/fika och TV (antingen fotboll eller tv-spel) med en tredje polare. Tisdag kanske jag ska jobba (ett byte), så att jag slipper upp och börja jobba kl 07 dagen efter Kent i mars.

Kvar återstår i så fall bara måndag, alltså får jag bara slappa i lugn och ro under en av mina fem i dagsläget lediga dagar. Å andra sidan har jag hellre fullt upp med bl.a. trevligheter, än att det inte händer något alls. Det är nämligen ännu värre, att bara vara... sitta rastlös, inomhus, och tråka sig sönder och samman... i flera dagar. Nej, tack! Carpe diem! Fånga dagen!

SM i nazireferens

Filip och Fredrik har haft många järn i elden genom åren. Det ena bättre än det andra. Ett av de bättre och mest omtalade programmen (och anmälda till tittarombudsman, fan och hans moster) torde vara Ursäkta röran (vi bygger om) som sändes i TV4 under våren 2002.

Jag har det inspelat på gammalt hederligt videoband och kollade igenom det mesta tidigare i veckan. Nostalgi deluxe. Ja, det som sändes har jag inspelat, det klipptes ju ganska friskt i avsnitten mot slutet. Det sista avsnittet var ordentligt nerklipp och nerkortat.

Fyra avsnitt hann sändas, sedan drog TV4 i nödbromsen. Vid ett tillfälle då jag träffade Filip och Fredrik så efterlyste jag en dvd-utgåva. De var osäkra på om TV4 ens ville kännas vid programmet och än mindre ge ut det på dvd. Det vill de nog inte, kan vi konstatera såhär åtta år efteråt.

Emma "Robinson-Emma" Andersson hann inte bara med en popkarriär (2002) efter Robinson (2001), hon hann även med att förnedra sig sönder och samman i just detta såväl risade som rosade program (2002). Emma "Treblinka - Class of '45" Andersson befäste här sin bimbostämpel. Håll tillgodo!

.

Och för er som inte vet bakgrunden så tror Emma att det rör sig om en helt vanlig intervju. Hon var med i Robinson i SVT året innan och är vid tiden för denna intervju precis i startgropen för att lansera sin debutskiva som artist. Historia var nog inte hennes starka ämne under skolåren, snällt uttryckt.

Reach out and touch faith

Igår såg jag Plötsligt igen under dagen. Uppföljaren till Plötsligt i Vinslöv. Extramaterialet gjorde filmen mer komplett, tack och lov att de hade slängt till en halvtimme (eller vad det kan ha varit) som bonus. Nästan så att jag borde damma av Lönsboda Fox eller Hela bilen någon dag också. Bonnigt värre, jag vet.

Jag hittade förresten ett bra klipp från Depeche Mode i Malmö Arena i måndags. Personal Jesus, det sista extranumret. Grymt bra ljud i klippet till en början, sedan blir det lägre i takt med att låten dunkar igång på riktigt. Dock överlag bra, och på plats var det sinnessjukt bra ljud. En riktigt bra spelning dessutom. 4/5 i betyg. Och den där hitkavalkaden av de 13 låtarna som jag önskade innan konserten, den uppfylldes till 100%. Bara det var ju värt entrépengen...




Nej, dags att dricka upp den sista klunken av min Kir, hämta en Weihenstephaner och kanske fylla på ännu ett glas Kir. Därefter bär det av till andra äventyr, men jag återkommer hem imorgon. Och hit, kanske. Det var ju några dagar sedan jag senast bloggade, men sånt är livet.

Ciao!

I see you, and where you stand.

There is a line for those who'd die to shake your hand.

Jag lyssnade på "Stripped" med Depeche Mode för en stund sedan. Då slogs jag (fråga mig inte varför, kanske beror på Yvonnefeelingen i den låten) över hur sjukt mycket jag faktiskt saknar Yvonne. Strip Music och Henric de la Cour i allmänhet, men inte minst Yvonne i synnerhet.

Tråkigt när t.ex. BD lade av (vilket förvisso var på tiden), men var sak har sin tid. Blir säkert samma visa när t.ex. Kent lägger ner. Det är trots allt ett hittills 15 år långt äktenskap. Tråkigt gubbar, men tack för lång och trogen tjänst. Det höll längre än man trodde, way back in '95.

Man hann försonas med BD och man har i förväg försonats med tanken på Kent. Inte så att man skulle börja gråta för att några snubbar lägger instrumenten på hyllan. Musiker, författare, idrottsmän o.s.v. Allt har en början och allt har ett slut. Ens eget liv går ju vidare ändå. Så klart.

.

Men Yvonne känns... annorlunda. Man hann aldrig riktigt ta farväl av dem som band, allt gick lite för fort mot slutet, och de la Cour är de la Cour. Ett långt, tanigt och likblekt spöke med en, faktiskt, dödlig sjukdom. Bara det är ju en dörrknackning till Tim Burtons (tänk Burton + Depp) fantastiska värld.

På tal om att jag ska se DM ikväll. Det var trots allt därför som jag kickade igång detta inlägg. Jag får skylla på "Stripped", den fick mig att totalt tappa fokus. Men, som sagt, ikväll kommer jag att bli serverad några av världshistoriens starkaste låtar. DM årgång 1986-1997. Vilka kan mäta sig med det?

Klåparen

I förrgår var vi på en pizzeria och skulle äta kvällsmat med jobbet. Kycklingsallad, och till det serverades sådant där gott, ljust, varmt bröd. Jag fick med mig tre bitar av det hem och igår, dagen efter, blev jag sjukt sugen på dem.

Klockan var väl ca 20, ugnen sattes på på 200 grader, in med bröden efter stund och sedan... tja. Sedan blev klockan 23 innan jag upptäckte bröden igen. Jag skulle ut i köket och hämta lite vatten under ett avsnitt av Criminal Minds.

Vid det laget, efter ca tre timmar i ugnen, så påminde bröden mer om en slags hårda och lite tjockare pepparkakor. Till det yttre, kan jag tillägga. Till smaken? Ingen aning. De gick direkt i organiskt idag, när ugnen vädrat ur.

.
Synd på så rara ärtor, som det heter.

För de var riktigt goda, de där bröden.

Sweetest Perfection

Jag var inne på Depeche Modes hemsida nyss för att kolla läget. Turnéblogg, turnésnack, livebilder, låtlistor o.s.v. Exakt en vecka kvar nu till konserten i Malmö Arena, så jag ville kolla upp låtlistorna från de senaste spelningarna. Se om de var sig lika sedan 2009. Jodå, de håller stilen. Och det med råge. När jag fick syn på förra veckans listor... Herre jävlar. Under samma konserter vid de senaste tillfällena... det är vackert, ibland.

Walking In My Shoes, It's No Good, A Question Of Time, World In My Eyes, Home, Policy Of Truth, In Your Room, I Feel You, Enjoy The Silence, Never Let Me Down Again, Stripped, Behind The Wheel, Personal Jesus o.s.v. Klassikerna från guldåren radas upp på ett löpande pärlband, konsert efter konsert, på ett sätt som band som Kent, Placebo m.fl. inte ens i sina vildaste fantasier skulle drömma om att våga snickra ihop.

Bara för att nämna 13 stycken låtar där uppe och påvisa att 13 inte längre är ett så kallat oturstal, om man nu får sig de 13 låtarna på måndag. Fast jag har aldrig haft otur med en fredagen den 13'e, på tal om otur och otursdagar. Jag klarade t.ex. uppkörningen till körkortet en fredagen den 13'e december. Halt som fan ute, jag trodde på fullaste allvar att bilen skulle kana ner i diket eller något. Men icke. Det var ju fredagen den 13'e, således en helt vanlig dag. En dag som alla andra.

Känns som att jag tappade fokus, tappade den röda tråden, det var DM det skulle handla om. Inte fredagen den 13'e. Får jag smaka på de där 13 låtarna nästa måndag (eller i alla fall 10-12 av dem, även om alla 13 bör kunna spelas) då kan jag dö lycklig. Där och då. I Malmö Arena. Amen!