The child is grown, the dream is gone. I have become comfortably numb.

Otroligt befriande att se en norrländsk 8-åring, som förlorat sin morfar och tillika sin hjälte och förebild när det gäller att snicka och agera elektriker, göra andra saker än att bara skrika i affären, lyssna på Smurfhits, be mamma att hålla käften, avguda Markoolio och kalla läraren för jävla idiot. En artig 8-åring som står nära de äldre i byn, gärna vistas utomhus, fixar och trixar och inte minst verkar väluppfostrad, artig och tar i hand. Drömyrket är elektriker och drömplatsen att bo på är den lilla byn där han växer upp. Kanske finns det hopp för dagens barn, trots allt.