There is a line for those who'd die to shake your hand.
Jag lyssnade på "Stripped" med Depeche Mode för en stund sedan. Då slogs jag (fråga mig inte varför, kanske beror på Yvonnefeelingen i den låten) över hur sjukt mycket jag faktiskt saknar Yvonne. Strip Music och Henric de la Cour i allmänhet, men inte minst Yvonne i synnerhet.
Tråkigt när t.ex. BD lade av (vilket förvisso var på tiden), men var sak har sin tid. Blir säkert samma visa när t.ex. Kent lägger ner. Det är trots allt ett hittills 15 år långt äktenskap. Tråkigt gubbar, men tack för lång och trogen tjänst. Det höll längre än man trodde, way back in '95.
Man hann försonas med BD och man har i förväg försonats med tanken på Kent. Inte så att man skulle börja gråta för att några snubbar lägger instrumenten på hyllan. Musiker, författare, idrottsmän o.s.v. Allt har en början och allt har ett slut. Ens eget liv går ju vidare ändå. Så klart.
Jag lyssnade på "Stripped" med Depeche Mode för en stund sedan. Då slogs jag (fråga mig inte varför, kanske beror på Yvonnefeelingen i den låten) över hur sjukt mycket jag faktiskt saknar Yvonne. Strip Music och Henric de la Cour i allmänhet, men inte minst Yvonne i synnerhet.
Tråkigt när t.ex. BD lade av (vilket förvisso var på tiden), men var sak har sin tid. Blir säkert samma visa när t.ex. Kent lägger ner. Det är trots allt ett hittills 15 år långt äktenskap. Tråkigt gubbar, men tack för lång och trogen tjänst. Det höll längre än man trodde, way back in '95.
Man hann försonas med BD och man har i förväg försonats med tanken på Kent. Inte så att man skulle börja gråta för att några snubbar lägger instrumenten på hyllan. Musiker, författare, idrottsmän o.s.v. Allt har en början och allt har ett slut. Ens eget liv går ju vidare ändå. Så klart.
.
Men Yvonne känns... annorlunda. Man hann aldrig riktigt ta farväl av dem som band, allt gick lite för fort mot slutet, och de la Cour är de la Cour. Ett långt, tanigt och likblekt spöke med en, faktiskt, dödlig sjukdom. Bara det är ju en dörrknackning till Tim Burtons (tänk Burton + Depp) fantastiska värld.
På tal om att jag ska se DM ikväll. Det var trots allt därför som jag kickade igång detta inlägg. Jag får skylla på "Stripped", den fick mig att totalt tappa fokus. Men, som sagt, ikväll kommer jag att bli serverad några av världshistoriens starkaste låtar. DM årgång 1986-1997. Vilka kan mäta sig med det?
På tal om att jag ska se DM ikväll. Det var trots allt därför som jag kickade igång detta inlägg. Jag får skylla på "Stripped", den fick mig att totalt tappa fokus. Men, som sagt, ikväll kommer jag att bli serverad några av världshistoriens starkaste låtar. DM årgång 1986-1997. Vilka kan mäta sig med det?
4 kommentarer:
det är väl klart att man inte gråter om en artist eller författare lägger av. musiken och böckerna finns kvar och så är det bara att lyssna på annat eller hitta något annat sedan att gilla. jag skulle aldrig heller kunna gråta på en konsert eller innebandymatch. kanske bara om det är dåligt. ha ha.
Innebandymatch? Det var lagom... random? Nej, jag skulle inte heller kunna börja gråta och snyfta av en låt, konsert, idrottsmatch, bok, film eller vad som helst i den vägen.
Dock finns det de som gör det och det får de gärna göra om de så önskar. Fast om man gråter på t.ex. en konsert, av en låt m.m. så är det väl risk för självmord deluxe när artisten sedan lägger av. End of the world, typ. Eeeeh.
Jag har nästan börjat att gråta en gång på bio. Nejdå, men jag VILLE göra det under "Pearl Harbor". Jävla förljugen skitfilm om andra världskriget, kryddad med en kärlekshistoria (för att locka folk till biograferna). Typ, pengarna tillbaka *gråta Lite* hehe.
Vad är ni för ena? Klart man ska visa känslor! Varför skulle det vara så farligt och fel om det kommer några tårar när man ser en sorglig film eller skrattar så tårarna rinner.
Eller på en fantastisk konsert?!
Händer det så händer det. Tycker det är mer fel att helt kallt bara säga det motsatta. Nej, låt tårarna falla om de nu gör det.
Däremot har jag inte så mycket övers för det där tonårsskriket så fort en popstjärna visar trynet och den intensiva idoldyrkan på det sättet som känns med för sakens skull.
Jag gråter. Ibland. Men aldrig till film, böcker, konserter och sådant. Vet inte varför, men det berör väl mer som lycka. Inte tårframkallande.
Och, ja, det där jävla vrålandet på konserter är ett satans otyg. Man är där för musik, inte någon 120 decibels "åååhhhh, iiiiiihhhhh, Samiiii / Jockeeee / Håååååkan, älskar dig, titta på mig då". Ja, men stanna hemma och titta på posters från Frida då, så att de som vill njuta av MUSIK får göra det, haha :p
Även detta skrivet med en del ironi och sarkasm, så att ingen tar åt sig 100% eller tror att det är 100% allvarligt menat. Bara 99% och en gnutta provokativt. Såväl originalinlägg som kommentarer ^^
Våga spontanprovocera mera! :D
Skicka en kommentar