Redan efter 200 meter anade jag att föraren inte riktigt var i balans, eftersom han höll på att frontalkrocka med en mötande buss. Sedan körde han nästan på en tant vid ett övergångsställe någon minut senare. Därefter körde han nästan in i sidan på en taxi, varpå han vevade ner sin lilla sidoruta och svor och skällde ut taxichauffören. Taximannen svarade så klart med att käfta tillbaka genom sin nervevade ruta. Där stod de parkerade. Sida vid sida. Skällandes. Svärandes. Mitt i en korsning.
Efter denna kalabalik så körde bussen helt åt helvete fel. Rätt som det var så kände jag inte igen mig och en annan resenär påtalade för chauffören att detta var buss 5. Lika bra det, för det var nog ingen annan som vågade säga något med risk för att bli avkastad. Då befann vi oss någonstans mellan Skanskahuset och Värnhemstorget. Som pricken över i'et så fick en av passagerarna guida busschauffören rätt igen. Så rätt det nu kunde bli. En idiotomkörning hanns också med längs den sista biten. Vid Nobeltorget gick vi av.
Hur går nu den där gamla barnvisan?
En busschaufför, en busschaufför.
Det är en man med glatt humör.
Yeah, right!
En busschaufför, en busschaufför.
Det är en man med glatt humör.
Yeah, right!
Jag funderar på att skicka busschauffören en present.
Kanske en karta, en kompass och ett antal lugnande tabletter ;)
Kanske en karta, en kompass och ett antal lugnande tabletter ;)
1 kommentar:
Jag hade nog inte sett det som en risk att bli avkastad av den busschauffören, utan som en välsignelse.
Beroende på bussens hastighet när själva avkastandet sker, förstås...
Skicka en kommentar