I'm looking to the future and I'm not looking back

1977-1979 släppte bandet X-Ray Spex ett album och fem singlar, sedan lämnade sångerskan Poly Styrene och bandet låg i princip helt i träda fram till en återförening med ett andra album 1995. Därefter splittrades de en andra gång och gjorde inte mycket väsen av sig därefter. Emellertid dammade de av debuten från 1978 och framförde den i sin helhet 30 år senare, 2008.

Idag rapporterar internationell media att sångerskan Poly Styrene avlidit under gårdagen. Väldigt tråkigt, för jag gillade verkligen hennes nya singel som släpptes nyligen. Jag har inte haft någon stenkoll på varken X-Ray Spex eller hennes solokarriär, det är mest enstaka låtar som jag på rak arm kan räkna upp, men vi har väl alla vid något tillfälle dansat loss till någon av bandets tidiga hits på en klubb. Inte minst debutsingeln "Oh Bondage! Up Yours!" som kom 1977.



Extra tråkigt besked också eftersom Poly Styrene inte bara släppt ny singel utan även ett nytt studioalbum hann utkomma för bara några veckor sedan. Det var i den vevan som jag snappade upp förstasingeln "Virtual Boyfriend" på någon musiksida (säkert via NME). Därför lägger jag in den också. Bra låt, lite elektronisk punk, men videon är däremot lite mer av en bagatell. Om hon nu ville använda sig av låtens tema även i själva videon, dessutom med animation, så kunde det ha gjorts på ett såååå mycket mer intressant och snyggare sätt. Denna video skulle nog inte ens Alice In Videoland eller Franz Ferdinand släppa igenom. Men låten är det som sagt inget fel på! Och hon hann med att läsa en hel del toppbetyg för sitt senaste album, stundtals riktigt bra, innan den där förrädiska cancern hastigt återkom igen och vann slaget. Vila i frid Poly Styrene!



Kathleen Hanna (Le Tigre och Bikini Kill), som ofta har sagts inspireras och komma från ett rakt nedstigande led från Poly Styrene sett till röst och musik, tycker till och droppar några fina rader till minne av Styrene. http://www.kathleenhanna.com/poly-styrene/

It began in Hässleholm-holm-holm-holm

Man trodde ju att Hässleholm hade lärt läxan då kafferansoneringen (max tre koppar kaffe per boende och dag på ett äldreboende) var på agendan landet runt för ett tag sedan i rikstäckande kvällstidningar, dagstidningar, text-tv, nyhetsprogram som Aktuellt o.s.v. Men icke då. Det som då började som en nyhet i lokaltidningen Norra Skåne exploderade sedan på nolltid. Man tycker ju att de chefer som bestämmer sådana saker borde tycka att kostnaden för ett paket kaffe extra i veckan är bättre att ta än att göra sig till allmänt åtlöje i riskmedia. Gamla får inte en påtår efter dagens tredje kopp kaffe, sådant går ju media och invånare igång på utan att blinka.

Kaffeartikel:
http://www.nsk.se/article/20110223/HASSLEHOLM/702229866

Nu är tiden kommen för att inte servera 30 äldre vid ett trygghetsboende ägg och sill till påsk. En laxtallrik i all ära, men någon har nog inte haft koll på varken kalender eller taktkänsla. Nu har Aftonbladet snappat upp Norra Skånes artikel om uteblivet påskfirande för de äldre, det har dessutom skapats en omröstning huruvida äldre ska få äta ägg till påsk. 95% tycker det just nu, de resterande procenten tramsar sig nog bara. På nolltid så har ca 250 kommentarer (det växer raskt) kommit till Aftonbladets artikel, inte alldeles vanligt ens för Aftonbladet. Och inte så fin marknadsföring för Hässleholms Kommun, ty det hade inte kostat många kronor att bjuda detta 30-tal personer på ägg och sill till laxen. Och besparat sig skammen! Snacka om uppförsbacke.

Äggartiklar:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12919998.ab

http://www.nsk.se/article/20110421/HASSLEHOLM/704209726/1170/-/han-far-varken-sill--eller-agg-till-pask

Samtidigt undrar vi alla vad som står på tur efter kaffe, ägg och sill. Kanske dras det in på solen i sommar eller snön till vintern, även om jag personligen skulle se de båda sakerna mer som en belöning om det sker i lagom dos. Eller så dras det kanske in på midsommarmaten, frisk luft / promenader eller dagstidningen. Mardrömmen vore ju om det kom ett förbud mot TV, film, musik och böcker lagom till det att jag stämplar in på ett service- eller äldreboende.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Redigerat i efterhand.

http://www.nsk.se/article/20110422/HASSLEHOLM/704229937/1007/-/pensionarerna-far-agg-och-sill

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2412468/antligen-en-aggta-pask-pa-bokeberg

Det krävs visst, som alltid, uppståndelse innan saker och ting plötsligt fixas till å det snaraste. Det verkar kvitta om det är lokalpress, riks-TV, radio o.s.v. Så fort något har kablats ut i media och folket har börjat protestera, då kryper de ansvariga genast till korset. Gärna med någon efterkonstruerad bortförklaring och att erkänna de var fel ute, men vänder ändå helt om i frågan och förväntas sedan få applåder. Jo men tjena Banarne, folket har redan placerat den s.k. dumstruten för avhämtning i närmaste skamvrå i 99% av fallen ändå.

We're in it for the money. I've got my mind made upp.

Mickey Rourke gjorde en storartad comeback i och med filmen "The Wrestler" för några år sedan. När han plötsligt dök upp i den filmen, för vilken han även nominerades till bl.a. Oscar och BAFTA och inte minst vann en Golden Globe för bästa manliga huvudroll, hade nog många inte aning om att han fortfarande var i branschen. Därefter gjorde han några större filmer för vilka han borde ha kunnat plocka ut en hygglig ekonomisk förtjänst efter succécomebacken.

Tyvärr verkar han inte ha valt med riktig omsorg, för den senaste filmen "Passion Play" (där bl.a. även Bill Murray och Megan Fox medverkar) är totalsågad i USA. Det är med nöd och näppe som den ens fått distribution på ett färre antal biografer. Jag har inte läst något om motiveringen till varför Mickey Rourke valde att medverka i filmen, om det är för pengar (brödföda och hyra är ju ett måste) eller om han verkligen trodde på det på manusstadiet. Kan tillägga att jag inte heller sett filmen, så jag har ingen aning om den är så usel som det visst verkar vara gällande.

Många är skådespelarna som har tagit en del roller enbart för pengar, desto färre är de som säger det rakt ut. När det kommer på tal så slingrar sig alltid vederbörande ur det på ett eller annat sätt. Filmen hade trots allt sina förtjänster, man fick arbeta med en gammal idol o.s.v. Jag träffade skådespelaren Shanti Roney under en berättarafton där han höll ett föredrag för några år sedan. Efter många om och men så, ja, jo, det fanns en del film- och TV-roller som togs enbart för pengarna. Lång lucka i schemat rimmar illa då det är hyra, mat, barn m.m. som ska ha sitt. Vilka produktioner han syftade på? "Nej, inga namn, hehe". Föga överraskande.

Mickey Rourke kör dock med raka rör gällande senaste filmen "Passion Play", mellan raderna så utläser i alla fall jag att det förmodligen fanns en stund över att inkassera några dollar till bankkontot och förnödenheter. Vad han gillar filmen? Inget vidare, vilket han säger rakt ut. Till filmbolagets och finansiärernas förtret kan tänkas, när de med näbbar och klor verkade ha fått kriga sig till en liten biografdistribution.

Till New York Magazine säger han utan att blinka:
- Ännu en usel film, men man måste göra dåliga filmer under karriären också.

På frågan om varför den får så kort tid på biograferna:
– På grund av att den inte är så bra.
"Passion Play" trailer: http://www.youtube.com/watch?v=aK8Gc2Uj0uE

På tal om Mickey Rourke så tänkte jag slutligen ta tag i "The Informers" någon dag. Jag har den hemma någonstans, inköpt på en outlet, men ännu inte kommit till skott. Även Winona Ryder (lysande när hon är som allra bäst), Chris Isaak (till P:s stora glädje) Kim Basinger och Billy Bob Thornton är med i den och det är American Psychoförfattaren Brett Easton Ellis som skrev boken som filmen baseras på och han är även delaktig i manusarbetet. Sevärd film hoppas jag.
"The Informers" trailer: http://www.youtube.com/watch?v=11lHeI6fq_0

Ett svenskt perspektiv som avrundning. Jonas Åkerlunds drogliberala film "Spun" (2002) spretade kanske lite väl mycket, vill jag minnas (många år sedan jag såg den). Så även den digra rollistan. Förutom Mickey Rourke så medverkade bl.a. Jason Schwartzman, Mena Suvari, Deborah Harry (från Blondie), Peter Stormare, Eric Roberts och den tidigt bortgångna Brittany Murphy.
"Spun" trailer: http://www.youtube.com/watch?v=lrWD1kVi0ME

Fear no darkness, promised child

Jag verkar inte kunna posta inlägg (inte ens kommentera Blogspot, t.ex. svara kommentarer i min egen blogg) hemifrån, det är säkert något med min nyuppdaterade webbläsare eller liknande som inte uppskattar Blogspot. Vi får hoppas att de kommer överens inom kort. Här nedan är något som ironiskt nog inte kom iväg igår kväll, då det var tänkt att äntligen skickats något, utan sparades istället i ett utkast. Passar på att få iväg det nu, eftersom jag inte är hemma :p

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tisdag kväll: Bloggen är inte bortglömd eller försummad, jag har bara inte haft något direkt att blogga om. Jag skulle kunna blogga om vardagstristess, saknad, längtan, vårväder och så vidare, men icke då. Eftersom jag inte vill ha en utlämnande självbiografi, det överlåter jag till andra som uppdaterar 123 gånger om dagen om allt och inget, så återkommer jag säkert igen med något inom musik, film, litteratur, dråpligheter eller liknande upptåg vad det lider. Hav förtröstan!

Lite kultur kan jag väl alltid klämma in. I skrivande stund ser jag Stefan Jarls lysande dokumentär Underkastelsen inom dokumentärsatsningen Dox i svt1. Den senaste konserten var en väldigt angenäm sådan med Håkan Hellström i fredags. Jag har återigen tagit upp den helt fantastiska serien In Treatment (välskriven, välspelad och jävligt bra) med bl.a. Gabriel Byrne och den alltid lika fantastiska Dianne Wiest på dvd. Och Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón är en fängslande bok som alla borde läsa. Plus massa facklitteratur. Ja, nej, det var väl allt för nu. Over and out!

The Difference Between Love And Hell

Nya singeln "Oh's" (finns även på Spotify) med Sahara Hotnights är intetsägande i TV4-klippet. Kanske inte nödvändigtvis dålig, det finns det andra musikaliska genrer och artister att klassa som, utan det är bara... inget alls. En gång i tiden levererade de, en gång i tiden berörde de, en gång i tiden betydde de något. Mycket. Var sak har uppenbarligen sin tid, även om jag så klart ska ta chansen att se dem på SiESTA i sommar. För gamla tiders skull och nostalgi, om inte annat. Men en liten brasklapp, ty låten (och riffet) är både tyngre och tightare i studioversionen.

Fast under liveklippet kom jag istället på mig själv med att tänka på detta:
1) Undrar hur mycket mannen i början av klippet skrapade fram.
2) Frisyren à la Mia Farrow på Jennie (till vänster).




De spelade visst ytterligare en ny låt, "Vulture Feet", men inte heller den var speciellt upphetsande. Jag slänger dock in den för rättvisans skull. Jag var även på väg att skriva att dessa båda låtar kanske blir snäppet vassare och tuffas till live, men sedan insåg jag att de faktiskt framförs just live. Så, mjo, jag tappade fokus och lät tankarna vandra iväg mer än en gång. Synd, för jag hoppas varje gång att de ska komma tillbaka till gammal god form som på de två första albumen (även i viss mån det tredje), men det verkar ånyo ta en annan riktning än den rakt rockiga och stundtals lite punkrockiga som de tidiga albumen, framför allt "Jennie Bomb", gav oss. Synd på så rara ärtor.

Tinnitus i hjärtat

Livesändningen av konserten (se inlägget nedan) började i dur och slutade i moll, som bob hund själva hade sagt om de hade suttit framför datorn istället för att stå på scenen. Däremot väckte det min aptit efter en dos av de små vovvarna och jag spelar i skrivande stund bob hund för fullt, gammalt och nytt om vartannat, som vore jag DJ på en popklubb med bob hund-tema.

Mina problem har skaffat sig egna drömmar. Mitt synsätt har spruckit upp och fått nya lösa sömmar. Från solsystem, till nervsystem. 15 sekunder av allt. Från genombrott, till sammanbrott. 15 sekunder av allt. 15 sekunder av allt.

Istället för musik: förvirring

Om jag var ute i dålig tid med The Arks direktsända konsert för lite sedan, så är det t.o.m. ännu värre nu. bob hund live och direkt från Umeå Open ikväll, konserten har pågått i ca 15 minuter. Men riktigt bra är det, så håll tillgodo: http://www.gimmeindie.se/

Uppdatering: Och ungefär samtidigt som jag kom på att jag kunde blogga om detta så verkar streamingservern strula. Bild finns, men ljudet kommer och går lite. Överbelastning av bandbredden sägs det. Som tur är så bandas konserten och ska enligt de ansvariga läggas upp i arkivet nästa vecka. Tur i oturen för er som inte kände till det ikväll, då kan ni höra (ej se) i efterhand.

Don't walk away in silence. Don't walk away.

Sångaren Ian Curtis hängde sig i sitt kök 1980 och sagan om Joy Division (bildades 1976), som stod inför en stundande USA-turné dagen efter, var plötsligt över. Hastigt och väldigt olustigt. I början bestämde medlemmarna att om någon av de fyra någon gång lämnade bandet, då skulle också Joy Division upphöra. Sagt och gjort. Resterande tre medlemmar tog sig samman och bildade istället New Order, ett band som har minst lika många (i alla fall inte långt ifrån) klassiker på sitt samvete som Joy Division. Inte så konstigt kanske, New Order utgjorde som sagt 3/4 av Joy Division. Dessutom är New Orders (inte minst 1990-2000-talen) mer elektroniska pop och större inslag av keyboards/synthar, mer lättlyssnat är Joy Divisions mörka och inte speciellt upplyftande rock/postpunk/depprock eller vad folk nu tvunget måste klassa det som.

Tanken med detta inlägg var från början kort och gott att bara smälla upp videon till Joy Divisions än mindre upplyftande låt "Atmosphere", inget mer, ingen text, bara svärta och mörker, men videon gick naturligtvis inte att bädda in. Fail! Därför kollade jag runt på alternativa klipp av låten, bl.a. ett deprimerande klipp från Anton Corbijns spelfilm "Control" om bandets uppgång och tragiska sorti, men, nja. Sedan råkade jag på detta liveklipp från 2002 där de kvarvarande medlemmarna levererar låten drygt 20 år senare. Bernard Sumner är ingen Ian Curtis, men "Atmosphere" i denna tappning ger oss trots allt 3/4 av de som utgjorde Joy Division och 3/3 av de som spelade i originalversionen (hittar ingen info om att Ian plinkade kompgitarr på den). Gott så! Och detta med tillhörande minibiografi och uppsats från min sida, utan att det var min avsikt.

Don't walk away in silence. Don't walk away.

Originalvideon till "Atmosphere": http://www.youtube.com/watch?v=GQSpJfpVHmg

Jag slänger in en sentida favorit med New Order på köpet. "Krafty" från 2005.

The Ark live och direkt i SVT Play ikväll kl 21.

Lite sent tipsat kanske, men The Ark spelar live i SVT Play kl 21 ikväll.

Här är direktlänken: http://svtplay.se/v/2369718/klubbland__the_ark_live

.

Jag läste om det i Sydsvenskan i måndags eller tisdags, men har helt glömt bort att tipsa om det här sedan dess. Så kan det gå. Nåväl, bättre sent än aldrig. Att SVT Play (egentligen Klubbland) sänder den direkt beror på att SVT spelar in den såväl för att sända den i en nerklippt version som att inkludera vissa delar i en kommande dokumentär om bandet, där ska det varvas bl.a. konsertklipp med färska intervjuer. Det är kvällens konsert i Växjö det gäller, i sin helhet. Sändningsstart kl 20.55 och själva konserten kickar igång vid 21-snåret. Inte missa, för den ligger förmodligen inte kvar på SVT Play att se i efterhand! Det skulle dock förvåna mig om denna konsert, eller mågon annan konsert från turnén, inte släpps som en del av en framtida dvd.

.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

.

Edit: Konserten är nu över, två timmar och många låtar senare. En och annan transportsträcka vanan trogen, något kunde ha strukits, men det är bara petitesser. Stommen utgörs av hitsen och de är många och bra. "It Takes A Fool To Remain Sane" och "Calleth You Cometh I" må båda vara sönderspelade, sönderhypade och sönderälskade, men det förtjänar de sannerligen. Svenska popanthems av högsta klass och kvalitet.

.

I övrigt då? Jodå, bandet gräver bitvis djupt i sin backkatalog. De dammar t.ex. av "Patchouli" (favorit som man dansade loss till live redan 2000) och "Disease" vilken är sanslöst vacker även 2011. Acapellasmakprov från debut-ep:n som kom redan 1996 bjuds det också på. "Let Your Body Decide", som nötts ut och spelats sönder och samman genom åren, får nytt liv när Oskar 'Moto Boy' Humlebo gästar. "Laurel Wreath" görs i en blytung knockoutversion. Jepson vässar gitarren något så djävulskt i låtar som "It Takes A Fool To Remain Sane" och "Superstar". Och så vidare.

.

Om uttrycket att falla med flaggan i topp någon gång ska användas, då är det inte långt borta i fallet The Ark. Efter några minst sagt ojämna turnéer med de båda senaste studioalbumen, där i alla fall jag nästan räknade ut bandet, så verkar Eriksgatan 2011 vara ett faktum för domptör Ola Salo och hans trupper! Bildat 1991, debut-ep 1996 och debutalbum 2000. Skam den som ger sig och de gav sig inte under resans gång. Dock är tiden kommen 2011, två årtionden efter de första stapplande stegen. 2010-2011 så gör f.ö. The Ark låten "Forever Young", vilken numera inkluderas som en slags brygga i låten "One Of Us Is Gonna Die Young", klasser bättre än vad Alphaville lyckas med.

Do I have a special glow when I dance?

Henric de la Cour har inte haft det lätt. Parallellt med sin obotliga sjukdom CF (cystisk fibros) så har han fått slåss i motvind inom musiken. Hela tiden stått på tröskeln till det lite större genombrottet, men aldrig riktigt lyckats ta sig över den där tröskeln. Först var det med sitt band Yvonne hemma i Eskilstuna, men i slutändan fanns det uppenbarligen bara plats för ett band från Eskilstuna som debuterade 1995 och heter som ett förnamn. Inte var det Yvonne, utan det blev Kent. I min värld förblev de dock ett fint par, Kent och Yvonne. Båda från samma hemstad och båda albumdebuterade samma år. 2002 var året då Kent plockade fram vapnen och ammunitionen och blev större än någonsin, ironiskt nog var det även det år som Yvonne såg början till slutet.

.

Henric de la Cour tog med sig Kitte (nu i duon Kite) från den sista laguppställningen av Yvonne och gick vidare med Strip Music. Efter två album (2004 och 2006) och några singlar så lades bandet på is 2007 och där ligger det än idag. Kritikerfavoriter med en skara fanatiska fans, men dessvärre för dyra att boka för att det skulle löna sig för såväl arrangörer som band. Högre gage och arrangören skulle gå back, lägre gage och bandet skulle gå back. Mission impossible och bandets Sverigeturné som följde efter att andra skivan släpptes stannade vid ett fåtal spelningar.

.

Henric de la Cour fortsatte att skriva musik, men visste inte riktigt för vilket projekt (Yvonne, Strip Music eller solo). Yvonne återförenades för några spelningar 2008-2009, men om det skulle bli något nytt material med bandet efter det visste han inte. För ungefär ett år sedan började saker ta form, Henco spelade in demos och det spekulerades mer och mer i termer av en solokarriär och ett debutalbum som soloartist. Under 2011 har de la Cour hittills hunnit med några egna konserter och dessutom lagt upp låten "Dogs" på Youtube. Kanske blir det en riktig framgångssaga tredje gången gillt efter Yvonne och Strip Music? Jag är i så fall den förste att gratulera, men samtidigt tvivlar jag. Man ska vara optimist, men jag är samtidigt realist. Kanske är det helt enkelt Henric de la Cours lott här i livet att vara det där musikaliska geniet som frontade två av de mest underskattade och fantastiska band som detta land har fått skåda under de senaste 20 åren.

.

Jag bjuder er på det första officiella smakprovet från Henric de la Cour som soloartist, jag har nämligen inte upp låten "Dogs" här tidigare. Tanken slog mig då Henco själv lade upp den på sin Youtube för några veckor sedan, men ljudet var för lågt för att göra låten full rättvisa. Nu kan jag emellertid inte motstå frestelsen så ni får istället höja ljudet på era datorhögtalare.

.