SM i nazireferens

Filip och Fredrik har haft många järn i elden genom åren. Det ena bättre än det andra. Ett av de bättre och mest omtalade programmen (och anmälda till tittarombudsman, fan och hans moster) torde vara Ursäkta röran (vi bygger om) som sändes i TV4 under våren 2002.

Jag har det inspelat på gammalt hederligt videoband och kollade igenom det mesta tidigare i veckan. Nostalgi deluxe. Ja, det som sändes har jag inspelat, det klipptes ju ganska friskt i avsnitten mot slutet. Det sista avsnittet var ordentligt nerklipp och nerkortat.

Fyra avsnitt hann sändas, sedan drog TV4 i nödbromsen. Vid ett tillfälle då jag träffade Filip och Fredrik så efterlyste jag en dvd-utgåva. De var osäkra på om TV4 ens ville kännas vid programmet och än mindre ge ut det på dvd. Det vill de nog inte, kan vi konstatera såhär åtta år efteråt.

Emma "Robinson-Emma" Andersson hann inte bara med en popkarriär (2002) efter Robinson (2001), hon hann även med att förnedra sig sönder och samman i just detta såväl risade som rosade program (2002). Emma "Treblinka - Class of '45" Andersson befäste här sin bimbostämpel. Håll tillgodo!

.

Och för er som inte vet bakgrunden så tror Emma att det rör sig om en helt vanlig intervju. Hon var med i Robinson i SVT året innan och är vid tiden för denna intervju precis i startgropen för att lansera sin debutskiva som artist. Historia var nog inte hennes starka ämne under skolåren, snällt uttryckt.

Reach out and touch faith

Igår såg jag Plötsligt igen under dagen. Uppföljaren till Plötsligt i Vinslöv. Extramaterialet gjorde filmen mer komplett, tack och lov att de hade slängt till en halvtimme (eller vad det kan ha varit) som bonus. Nästan så att jag borde damma av Lönsboda Fox eller Hela bilen någon dag också. Bonnigt värre, jag vet.

Jag hittade förresten ett bra klipp från Depeche Mode i Malmö Arena i måndags. Personal Jesus, det sista extranumret. Grymt bra ljud i klippet till en början, sedan blir det lägre i takt med att låten dunkar igång på riktigt. Dock överlag bra, och på plats var det sinnessjukt bra ljud. En riktigt bra spelning dessutom. 4/5 i betyg. Och den där hitkavalkaden av de 13 låtarna som jag önskade innan konserten, den uppfylldes till 100%. Bara det var ju värt entrépengen...




Nej, dags att dricka upp den sista klunken av min Kir, hämta en Weihenstephaner och kanske fylla på ännu ett glas Kir. Därefter bär det av till andra äventyr, men jag återkommer hem imorgon. Och hit, kanske. Det var ju några dagar sedan jag senast bloggade, men sånt är livet.

Ciao!

I see you, and where you stand.

There is a line for those who'd die to shake your hand.

Jag lyssnade på "Stripped" med Depeche Mode för en stund sedan. Då slogs jag (fråga mig inte varför, kanske beror på Yvonnefeelingen i den låten) över hur sjukt mycket jag faktiskt saknar Yvonne. Strip Music och Henric de la Cour i allmänhet, men inte minst Yvonne i synnerhet.

Tråkigt när t.ex. BD lade av (vilket förvisso var på tiden), men var sak har sin tid. Blir säkert samma visa när t.ex. Kent lägger ner. Det är trots allt ett hittills 15 år långt äktenskap. Tråkigt gubbar, men tack för lång och trogen tjänst. Det höll längre än man trodde, way back in '95.

Man hann försonas med BD och man har i förväg försonats med tanken på Kent. Inte så att man skulle börja gråta för att några snubbar lägger instrumenten på hyllan. Musiker, författare, idrottsmän o.s.v. Allt har en början och allt har ett slut. Ens eget liv går ju vidare ändå. Så klart.

.

Men Yvonne känns... annorlunda. Man hann aldrig riktigt ta farväl av dem som band, allt gick lite för fort mot slutet, och de la Cour är de la Cour. Ett långt, tanigt och likblekt spöke med en, faktiskt, dödlig sjukdom. Bara det är ju en dörrknackning till Tim Burtons (tänk Burton + Depp) fantastiska värld.

På tal om att jag ska se DM ikväll. Det var trots allt därför som jag kickade igång detta inlägg. Jag får skylla på "Stripped", den fick mig att totalt tappa fokus. Men, som sagt, ikväll kommer jag att bli serverad några av världshistoriens starkaste låtar. DM årgång 1986-1997. Vilka kan mäta sig med det?

Klåparen

I förrgår var vi på en pizzeria och skulle äta kvällsmat med jobbet. Kycklingsallad, och till det serverades sådant där gott, ljust, varmt bröd. Jag fick med mig tre bitar av det hem och igår, dagen efter, blev jag sjukt sugen på dem.

Klockan var väl ca 20, ugnen sattes på på 200 grader, in med bröden efter stund och sedan... tja. Sedan blev klockan 23 innan jag upptäckte bröden igen. Jag skulle ut i köket och hämta lite vatten under ett avsnitt av Criminal Minds.

Vid det laget, efter ca tre timmar i ugnen, så påminde bröden mer om en slags hårda och lite tjockare pepparkakor. Till det yttre, kan jag tillägga. Till smaken? Ingen aning. De gick direkt i organiskt idag, när ugnen vädrat ur.

.
Synd på så rara ärtor, som det heter.

För de var riktigt goda, de där bröden.

Sweetest Perfection

Jag var inne på Depeche Modes hemsida nyss för att kolla läget. Turnéblogg, turnésnack, livebilder, låtlistor o.s.v. Exakt en vecka kvar nu till konserten i Malmö Arena, så jag ville kolla upp låtlistorna från de senaste spelningarna. Se om de var sig lika sedan 2009. Jodå, de håller stilen. Och det med råge. När jag fick syn på förra veckans listor... Herre jävlar. Under samma konserter vid de senaste tillfällena... det är vackert, ibland.

Walking In My Shoes, It's No Good, A Question Of Time, World In My Eyes, Home, Policy Of Truth, In Your Room, I Feel You, Enjoy The Silence, Never Let Me Down Again, Stripped, Behind The Wheel, Personal Jesus o.s.v. Klassikerna från guldåren radas upp på ett löpande pärlband, konsert efter konsert, på ett sätt som band som Kent, Placebo m.fl. inte ens i sina vildaste fantasier skulle drömma om att våga snickra ihop.

Bara för att nämna 13 stycken låtar där uppe och påvisa att 13 inte längre är ett så kallat oturstal, om man nu får sig de 13 låtarna på måndag. Fast jag har aldrig haft otur med en fredagen den 13'e, på tal om otur och otursdagar. Jag klarade t.ex. uppkörningen till körkortet en fredagen den 13'e december. Halt som fan ute, jag trodde på fullaste allvar att bilen skulle kana ner i diket eller något. Men icke. Det var ju fredagen den 13'e, således en helt vanlig dag. En dag som alla andra.

Känns som att jag tappade fokus, tappade den röda tråden, det var DM det skulle handla om. Inte fredagen den 13'e. Får jag smaka på de där 13 låtarna nästa måndag (eller i alla fall 10-12 av dem, även om alla 13 bör kunna spelas) då kan jag dö lycklig. Där och då. I Malmö Arena. Amen!

Filmtipset

Jag såg två filmer under lördagen.
Moon, vilken var riktigt bra och gripande.
Sedan även Rocket Science, vilken var lysande.

Trailern till Moon har jag länkat innan, så här får ni trailern till Rocket Science. Filmen är såväl rolig som tänkvärd. Tänk er en skön mix av underbara filmer som Napoleon Dynamite och Thumbsucker. Även en släng av filmer i stil med The Squid and the Whale. Dessutom är Rocket Science kryddad med fantastisk musik. Man kan inte begära mer än så, det är gott nog.

Eller för att citera Läggdags på ett random Internetforum:

Såg Rocket Science igår. Väldigt bra, en av 00-talets bästa! Så här ett dygn efter så framstår Rocket Science som ett ännu större mästerverk.

Trailern? Javisst...




Musikvideo? Javisst...

Join Me In Death [HIM]

Nytt år, alltså nya förhoppningar?
Så naiv är man väl vid varje årsskifte.

Hur går det med era nyårslöften?
Blir 2010 början på en ny tid för er?

På tal om tid, det är fan vad tiden går. Dagar blir till veckor. Veckor blir till månader. Månader blir till år. Och så vidare. Det är knappt så att man minns vad man gjorde för en vecka sedan eller en månad sedan. Den ena dagen är i mångt och mycket den andra lik, både på gott och ont. Dagarna flyter ihop. Dagarna flyger iväg. Fånga dagen, annars är den borta. Eller inte. Den kommer tillbaka. Annan dag, men i samma tappning.

We'll do what we've always done...

...shut our eyes and hope for the best.

Ikväll spelar brittiska Enter Shikari på KB i Malmö. Hade jag haft mer pengar och lite mer pepp, så hade jag nog dragit dit. Det trodde man inte att man skulle skriva år 2010, efter att ha sett dem på SiESTA! årgång 2008.

Då, 2008, satt jag och Sara vid mixerbordet och tog del av showen. Lagom onyktra. Hon somnade nästan intill mig och jag undrade mest om det var Rage Against The Machines yngre halvbröder som hoppade runt på scen. Helt ok, men inte riktigt vad jag hade förväntat mig i förväg.

Tidigare samma dag hade jag dessutom råkat på snubbarna i samband med någon happening på festivalområdet. De bjöd på någon öl och drink. Några high fives, skämtande och autografer senare var vi nästan bästisar. Självklart var jag peppad inför konserten. Helt ok sådan, som sagt.

Sedan dess har bandets andra skiva kommit. Inte lika mycket RATM & co som tidigare. Mer melodier. Bättre. Så för mig och alla andra som inte röjer järnet på KB ikväll, här är videon till den fullständigt lysande singeln Juggernauts från senaste skivan.



Knappt två veckor kvar till Depeche Mode.
Sedan kent i mars. Peppen? Nja, är väl sådär.

Jours de plastique

Midnatt och spöktimmen.
Snart dags för bok och sömn.
11 h jobb både lördag och söndag.

Jag tänkte först slå ett slag för Cinemascape. Det är ett band som jag upptäckte tack vare en (för 5-6 år sedan) till Stockholm uppflyttad vän. Bandet har väl kört på i lite mer än fyra år och det har lossnat mer och mer, främst under förra året. De spelar väl mest i 08-land, men har även varit i Göteborg. Jag tänkte tipsa SiESTA-chefen om dem. På vinst och förlust, men inte minst som en kul grej.

Måhända kan de bli nästa Paris, om ni minns dem. Också från Stockholm. Också lite dans-pop-electro-vibbar. Började även de som demoband, lade upp mp3'or på nätet, trixade med egna videos och fick slutligen dansa en sommar. Okej, det blev väl två album och ett antal singlar, så lite mer än en sommar var det, hehe. Time will tell...

http://www.cinemascape.se/

Där har ni hemsidan med mer info.
Bl.a. gratis mp3'or, alla videos o.s.v.

En rykande färsk video till singeln Jours de plastique




Sedan drar jag även till med den förra singeln.
Erasuredoftande I won't come home tonight




Ge dem en chans, om inte annat.
Som jag ger bok och sömn en chans nu.

God natt!

I don't believe in an interventionist God

Strax ska jag, långt om länge, spana in Criminal Minds S02E21 "Open Season". Det känns som att jag borde avsluta den andra säsongen snart. Därefter tänkte jag vara snäll och korrläsa en hemtenta i motivationspsykologi åt en vän.

Lite senare idag blir det till att bege mig iväg för att dra igång någon bra skiva på hög volym, pysa upp en öl eller två och sedan glida ner i ett varmt bubbelbad och bara koppla av och njuta för en stund. Det är vackert, ibland.

Till helgen blir det jobb, men det orkar jag inte tänka på nu. Helst av allt skulle jag bara vilja gå på bio istället och se "Sherlock Holmes". Den går visst bara t.o.m. tisdag, så det får väl bli ett projekt för måndag eller tisdag.

Om ni inte redan gillar Nick Cave, här nedan är en fullständigt lysande version av en fantastiskt vacker låt. 847 901 visningar på snart tre år. Jag vågar nog inte ens tänka på hur många av de visningarna jag står för. Skämt åsido, så illa är det inte. Och vore det så illa, då vore det bara ack så trevligt. Cave & co är fantastiskt bra live dessutom, ännu bättre än på skiva.