"Tjena nummer 14..."

Nu har jag en ny favoritblogg för stunden.
Ni vet vilken. Jag valde några inlägg på måfå.

http://magnusskoglunds.blogg.se/2009/december/majas-pepparkakshus.html

Det här "pepparkakshuset" är till och med så fult att Leif Pagrotsky flyttade därifrån. Jag är ledsen kompis, men jag är inte riktigt nöjd med ditt hus.

- - - - - - - - - -

http://magnusskoglunds.blogg.se/2009/december/tryckt-stamning-i-tyringe.html

Jag tolkade det som att han uppskattade att få sällskap här vid vuxenfilmsavdelningen. Bristen på muntlig respons gjorde dock att jag inte vågade fråga om vi skulle bli kompisar på Facebook.

- - - - - - - - - -

http://magnusskoglunds.blogg.se/2010/january/lugn-vi-har-oppet-mellan-10-18.html

Blev det för jobbigt att ta på sig Dressman-kavajen och dra mantrat " och ditt personnummer är?" i längre tid än tre timmar?

- - - - - - - - - -

http://magnusskoglunds.blogg.se/2010/january/att-inse-nar-man-ar-over-kullen.html

Tjena nummer 14. Hur går det med tjejerna där nere i Lund? Mycket knulla? (...jag var bara sur för att vi förlorade! Förlåt nummer 14)

Hahaha, jag döööör <3
Nåväl, tack och god natt!

AttbotaångestmedKent

Hässleholm är mer än SiESTA-trubaduren "Stora gökar" Henriksson, Familjen, Andreas Tilliander, Sophie Rimheden o.s.v. Om ni läst förra inlägget, Carpe diem, så fick jag i kommentarerna tips om en Youtubelänk och blogg tillhörandes en person från det förgångna (för mig och "P") och tillika hässleholmare. Ett av de första klipp jag får syn på inkluderar dessutom en Kentcover.



Ibland när jag har lite ångest /.../ så brukar jag lyssna på Jocke Berg, i gruppen Kent, för det är en gnällig jävel. Och när jag har lyssnat på hans texter så mår jag som en miljon dollar igen. Jag tänkte därför tolka låten Mannen i den vita hatten (16 år senare). Det är ingen som vet vad den titeln betyder, men det känns pretentiöst. Jag ska bara sätta mig in i sinnesstämningen först... En bänkrad i en rastlös sen april (sjunger tillgjort, men tillägger: "han sjunger såhär").

En bit in i låten kommer den omedelbara klassikern: Nu kommer bryggan här, så ni kan gå och koka kaffe eller nåt. För det här kommer att ta tid. (spelar vidare) Det är inte färdigt än. (spelar en stund till) Snart färdigt. (Sedan fortsätter sången). Låten innehöll, som ni märkte, kommentatorspår. Även bl.a oneliners som: Jag vet inte vad det betyder. och *snyft* - Stackars Jocke.

.

Obetalbart. Ett stort tack från en M till en annan! =)

Carpe diem,

quam minimum credula postero.

Jobb imorgon, sedan är jag ledig fredag-tisdag. Fem dagar av ledighet, det infaller schemaenligt var sjätte vecka. Fem dagar då det ges en fin chans att ladda batterierna. Så sent som igår hade jag heller inga som helst planer för dessa fem dagar, men nu är det plötsligt islossning skala 3:1. Både på gott och ont, mest på gott.

På fredag ska jag hjälpa en jobbarkompis att flytta, sedan blir det bl.a. bowling, mat, musik och öl med en annan kompis på lördag och därefter vigs antagligen några timmar av söndagen åt mat/fika och TV (antingen fotboll eller tv-spel) med en tredje polare. Tisdag kanske jag ska jobba (ett byte), så att jag slipper upp och börja jobba kl 07 dagen efter Kent i mars.

Kvar återstår i så fall bara måndag, alltså får jag bara slappa i lugn och ro under en av mina fem i dagsläget lediga dagar. Å andra sidan har jag hellre fullt upp med bl.a. trevligheter, än att det inte händer något alls. Det är nämligen ännu värre, att bara vara... sitta rastlös, inomhus, och tråka sig sönder och samman... i flera dagar. Nej, tack! Carpe diem! Fånga dagen!

SM i nazireferens

Filip och Fredrik har haft många järn i elden genom åren. Det ena bättre än det andra. Ett av de bättre och mest omtalade programmen (och anmälda till tittarombudsman, fan och hans moster) torde vara Ursäkta röran (vi bygger om) som sändes i TV4 under våren 2002.

Jag har det inspelat på gammalt hederligt videoband och kollade igenom det mesta tidigare i veckan. Nostalgi deluxe. Ja, det som sändes har jag inspelat, det klipptes ju ganska friskt i avsnitten mot slutet. Det sista avsnittet var ordentligt nerklipp och nerkortat.

Fyra avsnitt hann sändas, sedan drog TV4 i nödbromsen. Vid ett tillfälle då jag träffade Filip och Fredrik så efterlyste jag en dvd-utgåva. De var osäkra på om TV4 ens ville kännas vid programmet och än mindre ge ut det på dvd. Det vill de nog inte, kan vi konstatera såhär åtta år efteråt.

Emma "Robinson-Emma" Andersson hann inte bara med en popkarriär (2002) efter Robinson (2001), hon hann även med att förnedra sig sönder och samman i just detta såväl risade som rosade program (2002). Emma "Treblinka - Class of '45" Andersson befäste här sin bimbostämpel. Håll tillgodo!

.

Och för er som inte vet bakgrunden så tror Emma att det rör sig om en helt vanlig intervju. Hon var med i Robinson i SVT året innan och är vid tiden för denna intervju precis i startgropen för att lansera sin debutskiva som artist. Historia var nog inte hennes starka ämne under skolåren, snällt uttryckt.

Reach out and touch faith

Igår såg jag Plötsligt igen under dagen. Uppföljaren till Plötsligt i Vinslöv. Extramaterialet gjorde filmen mer komplett, tack och lov att de hade slängt till en halvtimme (eller vad det kan ha varit) som bonus. Nästan så att jag borde damma av Lönsboda Fox eller Hela bilen någon dag också. Bonnigt värre, jag vet.

Jag hittade förresten ett bra klipp från Depeche Mode i Malmö Arena i måndags. Personal Jesus, det sista extranumret. Grymt bra ljud i klippet till en början, sedan blir det lägre i takt med att låten dunkar igång på riktigt. Dock överlag bra, och på plats var det sinnessjukt bra ljud. En riktigt bra spelning dessutom. 4/5 i betyg. Och den där hitkavalkaden av de 13 låtarna som jag önskade innan konserten, den uppfylldes till 100%. Bara det var ju värt entrépengen...




Nej, dags att dricka upp den sista klunken av min Kir, hämta en Weihenstephaner och kanske fylla på ännu ett glas Kir. Därefter bär det av till andra äventyr, men jag återkommer hem imorgon. Och hit, kanske. Det var ju några dagar sedan jag senast bloggade, men sånt är livet.

Ciao!

I see you, and where you stand.

There is a line for those who'd die to shake your hand.

Jag lyssnade på "Stripped" med Depeche Mode för en stund sedan. Då slogs jag (fråga mig inte varför, kanske beror på Yvonnefeelingen i den låten) över hur sjukt mycket jag faktiskt saknar Yvonne. Strip Music och Henric de la Cour i allmänhet, men inte minst Yvonne i synnerhet.

Tråkigt när t.ex. BD lade av (vilket förvisso var på tiden), men var sak har sin tid. Blir säkert samma visa när t.ex. Kent lägger ner. Det är trots allt ett hittills 15 år långt äktenskap. Tråkigt gubbar, men tack för lång och trogen tjänst. Det höll längre än man trodde, way back in '95.

Man hann försonas med BD och man har i förväg försonats med tanken på Kent. Inte så att man skulle börja gråta för att några snubbar lägger instrumenten på hyllan. Musiker, författare, idrottsmän o.s.v. Allt har en början och allt har ett slut. Ens eget liv går ju vidare ändå. Så klart.

.

Men Yvonne känns... annorlunda. Man hann aldrig riktigt ta farväl av dem som band, allt gick lite för fort mot slutet, och de la Cour är de la Cour. Ett långt, tanigt och likblekt spöke med en, faktiskt, dödlig sjukdom. Bara det är ju en dörrknackning till Tim Burtons (tänk Burton + Depp) fantastiska värld.

På tal om att jag ska se DM ikväll. Det var trots allt därför som jag kickade igång detta inlägg. Jag får skylla på "Stripped", den fick mig att totalt tappa fokus. Men, som sagt, ikväll kommer jag att bli serverad några av världshistoriens starkaste låtar. DM årgång 1986-1997. Vilka kan mäta sig med det?

Klåparen

I förrgår var vi på en pizzeria och skulle äta kvällsmat med jobbet. Kycklingsallad, och till det serverades sådant där gott, ljust, varmt bröd. Jag fick med mig tre bitar av det hem och igår, dagen efter, blev jag sjukt sugen på dem.

Klockan var väl ca 20, ugnen sattes på på 200 grader, in med bröden efter stund och sedan... tja. Sedan blev klockan 23 innan jag upptäckte bröden igen. Jag skulle ut i köket och hämta lite vatten under ett avsnitt av Criminal Minds.

Vid det laget, efter ca tre timmar i ugnen, så påminde bröden mer om en slags hårda och lite tjockare pepparkakor. Till det yttre, kan jag tillägga. Till smaken? Ingen aning. De gick direkt i organiskt idag, när ugnen vädrat ur.

.
Synd på så rara ärtor, som det heter.

För de var riktigt goda, de där bröden.

Sweetest Perfection

Jag var inne på Depeche Modes hemsida nyss för att kolla läget. Turnéblogg, turnésnack, livebilder, låtlistor o.s.v. Exakt en vecka kvar nu till konserten i Malmö Arena, så jag ville kolla upp låtlistorna från de senaste spelningarna. Se om de var sig lika sedan 2009. Jodå, de håller stilen. Och det med råge. När jag fick syn på förra veckans listor... Herre jävlar. Under samma konserter vid de senaste tillfällena... det är vackert, ibland.

Walking In My Shoes, It's No Good, A Question Of Time, World In My Eyes, Home, Policy Of Truth, In Your Room, I Feel You, Enjoy The Silence, Never Let Me Down Again, Stripped, Behind The Wheel, Personal Jesus o.s.v. Klassikerna från guldåren radas upp på ett löpande pärlband, konsert efter konsert, på ett sätt som band som Kent, Placebo m.fl. inte ens i sina vildaste fantasier skulle drömma om att våga snickra ihop.

Bara för att nämna 13 stycken låtar där uppe och påvisa att 13 inte längre är ett så kallat oturstal, om man nu får sig de 13 låtarna på måndag. Fast jag har aldrig haft otur med en fredagen den 13'e, på tal om otur och otursdagar. Jag klarade t.ex. uppkörningen till körkortet en fredagen den 13'e december. Halt som fan ute, jag trodde på fullaste allvar att bilen skulle kana ner i diket eller något. Men icke. Det var ju fredagen den 13'e, således en helt vanlig dag. En dag som alla andra.

Känns som att jag tappade fokus, tappade den röda tråden, det var DM det skulle handla om. Inte fredagen den 13'e. Får jag smaka på de där 13 låtarna nästa måndag (eller i alla fall 10-12 av dem, även om alla 13 bör kunna spelas) då kan jag dö lycklig. Där och då. I Malmö Arena. Amen!

Filmtipset

Jag såg två filmer under lördagen.
Moon, vilken var riktigt bra och gripande.
Sedan även Rocket Science, vilken var lysande.

Trailern till Moon har jag länkat innan, så här får ni trailern till Rocket Science. Filmen är såväl rolig som tänkvärd. Tänk er en skön mix av underbara filmer som Napoleon Dynamite och Thumbsucker. Även en släng av filmer i stil med The Squid and the Whale. Dessutom är Rocket Science kryddad med fantastisk musik. Man kan inte begära mer än så, det är gott nog.

Eller för att citera Läggdags på ett random Internetforum:

Såg Rocket Science igår. Väldigt bra, en av 00-talets bästa! Så här ett dygn efter så framstår Rocket Science som ett ännu större mästerverk.

Trailern? Javisst...




Musikvideo? Javisst...

Join Me In Death [HIM]

Nytt år, alltså nya förhoppningar?
Så naiv är man väl vid varje årsskifte.

Hur går det med era nyårslöften?
Blir 2010 början på en ny tid för er?

På tal om tid, det är fan vad tiden går. Dagar blir till veckor. Veckor blir till månader. Månader blir till år. Och så vidare. Det är knappt så att man minns vad man gjorde för en vecka sedan eller en månad sedan. Den ena dagen är i mångt och mycket den andra lik, både på gott och ont. Dagarna flyter ihop. Dagarna flyger iväg. Fånga dagen, annars är den borta. Eller inte. Den kommer tillbaka. Annan dag, men i samma tappning.